You are currently browsing the tag archive for the ‘Pulitzerpris’ tag.
alt. titel: The Underground Girls of Kabul
Det är inte ofta jag känner ågren eller missnöje över vad jag har åstadkommit i mitt liv. Jag har kärlek, jobb och en tillfredsställande hobby. Inget remarkabelt men good enough for me. Men ibland dyker det upp personer som Jenny Nordberg på radarn. Personer som åtminstone gör att jag känner mig lite skuldmedveten över att ha nöjt mig med good enough.
Jenny Nordberg och jag är nämligen födda samma år. Jag har tagit en på det stora hela rätt bekväm väg via roliga utbildningar bekostade av CSN till statlig tjänstemannatrygghet. Jenny Nordberg har:
- Gått journalistutbildning i Sverige (som jag inte kom in på)
- Gått journalistutbildning i USA
- Arbetat för SVT och Sveriges Radio
- Arbetar sedan 2002 i USA för bla Svd, NY Times, The New Yorker och The Guardian
- Fått Guldspaden 2003
- Fått Pultizerpriset 2005
- Fått något som heter The Robert F. Kennedy Award for Journalism 2010
Denna remarkabla kvinna är också författare till De förklädda flickorna i Kabul, en bok som är resultatet av resor och research i bland annat Afghanistan mellan 2010 och 2011. Hon beskriver hur hon långsamt, långsamt kan börja blottlägga existensen av en för utomstående närmast okänd grupp flickor och kvinnor.
Det det handlar om är bacha posh, flickor som har kortklippt hår och byxor för att kunna passera för pojkar. I en kultur där kvinnor ses som mannens egendom och en andra klassens medborgare innebär pojkstatusen en möjlighet att överhuvudtaget kunna röra sig utanför hemmets fyra väggar. Springa ärenden, hjälpa till i familjens butik, spela fotboll. Ha någon form av barndom, kort sagt.
Anledningen till att vissa familjer omvandlar en av sina döttrar till en son är i grunden alltid densamma: det finns ingen son. Sonlösa familjer (men särskilt modern förstås) är inte bara föremål för släktens och omgivningens medlidande, utan också dess klander. En kvinna som inte kan producera söner är en dålig kvinna. Därför har det utvecklats en slags tyst överenskommelse: i brist på riktiga söner kan en dotter ibland få vara stand in. Både för att höja familjens status och genom att bli en slags magisk garant för att nästa barn säkert kommer att ha det kön hon låtsas ha.
Jenny Nordberg har i sitt sökande hittat flera olika bacha posh-personer. Hennes samtal med dem och deras familjer får bli representativa för olika typer eller stadier av bacha posh. Lille Mehran som ännu är tillräckligt liten för att bli bortskämd och får styra över sina systrar som han vore en pojke och pappas ögonsten. Den tonåriga Zahra som börjar känna trycket att återgå till sin flickstatus eftersom hon nu är tillräckligt gammal för att det ska vara dags för giftermål. Shukria, som numera är gift och har tre barn. Och Shaheda som arbetar i Afghanistans nationella polisstyrka.
Alla dessa kvinnors historier (och fler därtill) är naturligtvis intressanta (och inte så sällan beklämmande). Det som gör att boken lyfter sig över mängden av reportageböcker är att Nordberg på ett utmärkt sätt lyckats väva in mer generella resonemang om allt från afghansk kvinnokultur och bistånd till genus, sexualitet och zoroastrism.
Särskilt spännande tyckte jag att det var att börja fundera på detta med könsroller, sexualitet samt vad som ses som manligt och kvinnligt i en kultur som på många plan är så radikalt annorlunda än vår egen. Hur påverkar bacha posh-statusen dessa flickor och kvinnors fortsatta liv? Är det möjligheten att för en kortare eller längre period ha fått leva som pojkar som gör hela skillnaden eller handlar det snarare om den självkänsla som de får?
Nordberg beskriver flera gånger hur en avgörande skillnad mellan ”riktiga” kvinnor och ”riktiga” män i Afghanistan är förmågan att se den man pratar med i ögonen. ”Riktiga” kvinnor viker alltid undan med blicken. Därför blir det stor munterhet när Nordberg ber en av sina informanter att lära henne bete sig som en man – i allt väsentligt beter hon, som västerländsk kvinna, sig redan som det härskande könet.
De förklädda flickorna i Kabul är en välskriven bok som dessutom känns gedigen i sin research. Den levererar inte bara intressanta fakta utan ger också upphov till en hel del tankar. Som att jag borde sluta nojja över vad jag åstadkommit i mitt liv och istället känna mig jäkligt tacksam över att jag kan leva det här och nu.
Någonstans därute finns en mytomspunnen dokumentärfilm som kallas The Navidson Record, gjord under första halvan av 1990-talet och distribuerad i all tysthet av Miramax. Filmad av den hyllade nyhetsfotografen Will Navidson, känd för att kasta sig in på krigsskådeplatser och katastrofområden världen över, har det skrivits oändliga hyllmeter om verket. Dess innehåll har tolkats och tuggats av både akademiker och kändisar som Camille Paglia, Anne Rice, Hunter S. Thompson och Stephen King.
”I don’t care when the weather man says/when the weather man says it’s rainin’/you never hear me complainin'”. Men klagar, det är precis vad Dave Spritz gör.
I USA är det något av ett stående skämt att väderflickan inte behöver ha särskilt mycket i skallen för att klara av sitt arbete. David Spritz är en väderman, någon som egentligen bara behöver kunna läsa från en teleprompter under ett par timmars inspelning varje dag för att sedan kunna lyfta en saftig lön. Om Dave nu bara hade kunnat njuta av sitt lätta och välbetalda arbete hade väl allt varit frid och fröjd, men han försöker ständigt få bekräftelse från sin Pulitzervinnande far som tyvärr som inte uttrycker någon större stolthet över sin hundmatspushande son.
alt. titel: Dödssynden och Skuggor över södern
Härmtrastar, av ordningen tättingar (passeriformes) och familjen Mimus, är kanske inte de mest välkända av fåglar för den genomsnittlige svensken, inte minst på grund av att de håller sig till den amerikanska, snarare än den europeiska, kontinenten. Men för den film- och/eller bokintresserade är däremot mockingbird ett välbekant fjäderfä, både genom Harper Lee‘s Pulitzervinnande bok och den likaledes hyllade filmen producerad av Alan J. Pakula.
That’s what HE said!