Ok, jag erkänner, jag var inte på mitt allra soligaste humär när jag såg Mystery Men, men det här var banne inte roligt! Välgjort till en viss gräns och obegripligt kompetenta skådisar? Ja. Roligt? Nej. Humorn kring antihjältar och driften med klassiska superhjälteteman känns bara uppenbar och sliten och ärligt talat ganska maläten.

I Champion City är Captain Amazing da’ man. Sponsrad till tänderna och därför mest liknande en vandrande reklampelare tar han sig an superskurk efter superskurk tills det inte finns några kvar. Sådant gillar inte sponsorer och för att kunna behålla sin image ser Amazing till (genom sitt vanlighets-alter ego, den glasögonbeprydde Lance Hunt) att Casanova Frankenstein släpps ut från det hospital där han suttit fängslad under de senaste 20 åren. Men när denne följdriktigt omedelbart begår ett djävulskt ondskefullt brott och Amazing är på plats för att göra en storstilad arrest går allt inte riktigt som det är tänkt. Vem ska nu kunna rädda Champion City?

Entré: Mr. Furious, The Blue Rajah och The Shoveler, tre amatörsuperhjältar som har Amazing som sin största hjälte och hittills förgäves försökt efterlikna stormannen genom halvklantiga ingripanden. De inser snabbt att om de ska kunna rädda Amazing och Champion City behövs mer mannakraft och man ger sig ut i staden för att leta upp andra aspirerande förmågor, något som det finns förvånansvärt många av. Till sin hjälp får de också det galna vapengeniet A. Heller som konstruerar icke-dödliga vapen som The Blamethrower på löpande band.

Jag skulle tro att man i Mystery Men blev så förälskad i själva konceptet (löst baserad på serien Flaming Carrot Comics) att man blåste all kreativitet på att hitta på roliga alternativa superhjältar och superskurkar. Det fanns liksom inte något kvar när man satte sig ned med själva manuset. Och bland superhjältarna finns naturligtvis en del fniss att hämta: The Waffler som bränner, alternativt smälter, sina motståndare med sitt våffeljärn eller min personliga favorit: The PMS Avenger (”I only work four days a month. I hope that’s not a problem”). I övrigt är det som sagt rätt tunt, man får till exempel aldrig veta varför Casanova Frankenstein heter just det eller vilka hans superkrafter är. Underbälteshumorn grasserar, inte minst tack vare The Spleen som med en zigenarförbannelse i ryggen släpper dödligt precisionerade mökar.

Baserat på den färdiga produkten undrar jag vad filmbolaget egentligen hade för skit på Geoffrey Rush och William H. Macy för att få dem att ställa upp. En förvånansvärt stor mängd ytterligare skådisar av inte riktigt samma klass men ändå väletablerade dyker upp: Ben Stiller, Hank Azaria, Janeane Garofalo, Eddie Izzard, Greg Kinnear, Lena Olin, Wes Studi och Tom Waits.

Det är sannolikt betecknande att jag finner det betydligt mer underhållande att titta runt i Mystery Mens produktionsdetaljer än att se själva filmen. Som att Michael Bay dyker upp i en yttepytteliten roll. Att rollen som The Spleen var Paul Rubens stora comeback efter hans runk-arrest 1991 (en comeback som ju dock inte höll i sig längre än till 2002). Eller att Mystery Men till dags dato är regissören Kina Ushers enda film, en regissörssyssla hon uppenbarligen skaffade sig genom meriter som ”asisstant camera” på kvalitetsfilmer av typen The Nest (köttätande mutant-gråsuggor).

Efter att ha sett Mystery Men och rätt många ytterligare filmer dyker ändå en fråga upp som nu måste ställas: är jag den enda som inte skrattar mig till inkontinens när jag ser juckade djur?!