Den förvildade tänkaren

Att man skulle missta WarGames WOPR (War Operation Plan Response) för en människa rent utseendemässigt är kanske ingen större risk (kan bli lite svårt att hitta kläder med bra passform till en så fyrkantig kropp) men redan när denna superdator introduceras proklameras det att den ägnar hela dagarna åt att ”tänka” på tredje världskriget, vilket knappast kan vara särskilt upplyftande. Fast inte som en människa, utan egentligen mycket bättre eftersom dess ”skötare” Dr. John McKittrick menar att vad USA:s krigsmakt behöver är ett tänkande som inte är besudlat med mänsklig tveksamhet och farhågor.

Antagligen var det kontrasterandet mellan WOPR:s ”mänskliga” tänkande och dess extremt maskinella utseende; många blinkande lampor, ett lågt elektriskt hummande (eller är det ett morrande?) och mer liknande den nästan 30 ton tunga föregångaren ENIAC än de datorer som verkligen fanns att tillgå i mitten av 80-talet, som gjorde den så skräckinjagande.

Det är inte bara WOPR:s utseende som karaktäriseras som farligt. Dess herrar på Norad tror att de har kontroll genom att de kan se maskinen rent fysiskt i sin glasbur (varför det inte finns någon terminal där man kan se vilka processer WOPR egentligen utför förblir ett mysterium). De räknar inte med att deras slav skulle kunna kasta oket och försöka göra sig till sin egen herre.

Menagerilejonet har slitit sina bojor och visar att det är stor skillnad mellan vild och tam. WOPR är nämligen en form av AI och är programmerad att lära sig något varje gång den spelar upp ett krigsscenario (lika mystiskt är det att ingen tänkt på att lägga in parametrar som att 95 %-iga förluster på den egna sidan inte bör räknas som ”vinst”). Det antyds att det är denna lärprocess som gör datorn proaktiv.

Men datornörden David Lightman, som redan personifierat WOPR så pass mycket att han istället känner den som ”Joshua”, kopplat in en röstsimulator och därmed kan ”prata” med den, vet att datorn är lika enkelspårig som en revisor med vittring på felräkningar och lika tjurig som en femåring som tycker sig berättigad till en glass innan maten när den inte får som den vill.

Joshua invaderar till och med Davids hem över telefonlinjerna för att kräva en fortsättning på det ”spel” – Global Thermonuclear War – som den ovetande tonåringen (nåväl, Matthew Broderick var faktiskt 21 år när filmen spelades in) har startat. Å andra sidan är det Davids ”personliga” relation till och därmed förståelse av Joshua som gör att han till slut kan överlista datorn. Genom att kombinera sina kunskaper och sin förståelse kan han kommunicera med datorn på dess egen nivå.

WOPR:s kalla logik framhålls i princip filmen igenom som något positivt av McKittrick (och presidenten håller tydligen med). De män (stabile birollsskådisen John Spencer och en normalviktig Michael Madsen i en av sina första filmroller) som ska bemanna kärnvapensilosarna kommer sent till jobbet och diskuterar droger men vägrar att utföra sina arbetsuppgifter när datorn säger åt dem. Men i slutänden är det ändå förmågan till mänskligt resonemang och inlevelseförmåga (hos en militär icke desto mindre, fienden i det här faller är istället den trångsynte McKittrick) som räddar världen (första gången i alla fall). Datorgeniet Stephen Falken (baserad på Stephen Hawking) uppmanar: “General, you are listening to a machine! Do the world a favour and don’t act like one.”

För de som inte var med under 80-talet kanske WarGames känns daterad och töntig men regissören Badham och manusförfattarna Lasker och Parkes spelar skickligt på den, om inte skräck så tveksamhet, som fanns inför datorer på den tiden och den betydligt mer påtagliga kärnvapenskräcken. 1983 hade tredje världskriget absolut inte förpassats ut på gårdsplanen utan stod fortfarande och stampade på tröskeln.

Men visst fanns det en stor rädsla även för datorer, för vad de kunde åstadkomma och för vad de kunde åstadkomma med oss. Datorer fick människor att fundera över sin relativa mänsklighet på ett helt nytt sätt, inte minst när de allra mest hårdnackade hårdvarufansen hävdade att byggandet och programmerandet av en dator var den största intellektuella och känslomässiga upplevelsen i deras liv. I filmen understryks denna rädsla av att WarGames utspelar sig här och nu, en verklig WOPR skulle kunna löpa amok i morgon dag om så vore. Allteftersom datorernas relativa begränsningar har uppdagats har superdatorn fått förflytta sig längre och längre in i framtiden och en science fictionvärld à la I, Robot eller AI.

Ännu värre blev det med ankomsten av videospel och den allt mer massiva invasionen av datorer i var mans hem, här fanns något som var så lättillgängligt att det kunde korrumpera vem som helst. I USA diskuterades på fullt allvar om spelen skulle förbjudas inom samma lagrum som reglerade heroin och marijuana (Falken kallar också Joshuas spel för en ” computer-enhanced hallucination”). I det avseendet skulle man kunna tolka WarGames som en moralisk läxa vad gäller datorspel; Global Thermonuclear War kan kanske låta roligt i teorin men hur kul är det i verkligheten?! Skulle du verkligen vilja atombomba din hemstad och döda dina föräldrar?!

David Lightman presenteras för oss tittare framför det klassiska arkadspelet Galaga och i realiteten är han, trots sin Imsai 8080, matrisskrivare och röstsimulator, mer av en sorglös gamer snarare än en illvillig hacker. Men WarGames gjorde inte bara begrepp som Norad och Defcon vana i var mans mun, det var också filmen som gjorde allmänheten medveten om HackerHotet.

När WarGames hade premiär hade John Draper, en av de första s.k. ”phone phreaks”, redan hunnit lista ut att en leksaksvissla ur ett flingpaket av märket Captain Crunch hade exakt rätt frekvens (2600 Hz) för att ge honom tillgång till obegränsad telefontrafik och utnyttjade detta för den typ av telefonscanning som David utför i filmen. Och när Kevin ”The Condor” Matnick åkte i fängelse för datorrelaterade brott var han hänvisad till konstant isoleringscell. Åklagaren hävdade nämligen att om Kondoren ens kom i närheten av telefon skulle han kunna ringa upp Norad och avfyra missiler från fängelset.

WarGames slutsats måste ändå bli att datorer är goda tjänare men dåliga herrar och att det är både tanklöst och lättsinnigt att lämna över allt ansvar till en maskin, hur tänkande den än är. Till syvende och sist måste människan behålla kontrollen. Och det gör vi ju, eller hur?

Skriven av Sofia från Rörliga bilder och tryckta ord.

11 reaktioner till “Den förvildade tänkaren”

  1. Wargames en av mina favoritfilmer under 80-talet. Badham verkar numera bara göra film direkt för tv vilket är synd då han var en ganska stabil regissör. Bra skrivet och jag blev lite sugen på att se Wargames igen för vilken gång i ordningen ja det vet jag inte.
    Överlag är jag nog inte så rädd för datorer men desto mer bekymmrad blir jag över det s.k övervakningssamhället där man ser hur demokratin urholkas mer o mer med slagorden ”Den som inte gjort ngt fel har inget att frukta” kan läggas till de nygamla slagorden man ständigt numera får läsa och höra ”Arbete är frihet” samt ”Krig för freden”. 1984 är här utan att ngn protesterar.

  2. Mycket intressant läsning!
    Jag såg faktiskt War Games för första gången för inte alls så länge sedan. Jag tyckte att den höll bra, men jag hade nog gillat den ännu bättre om jag hade varit tolv. 🙂

  3. Kul att ni gillade texten!

    @filmitch: Jag gick ju aldrig in på det, men det är en film som i de flesta avseenden fortfarande håller tycker jag. Kanske inte så subtil, men välplanerad och med ett bra tempo.

    Men blir inte datorer, eller kanske snarare det arbetssätt de underlättar, en del av detta övervakningssamhälle?

    @Sara: Det är liksom den typen av film 🙂

  4. Sofia: Klart att datorerna underlättar de styrandes ambition att kontrollera och övervaka medborgarna.

  5. @filmitch: Men underminerar inte datorer i ”fel” (eller rätt beroende på hur man ser det?) händer samma ambition? Min päng är att datoer blir ett verktyg, varken mer eller mindre.

  6. Tack för infon om kopplingen Stephen Falken, Stephen Hawking. Förresten, nu kom jag att tänka Colossus: The Forbin Project, en film med ganska liknande upplägg, http://www.imdb.com/title/tt0064177.

    Och just det, när jag såg titeln på samlingsinlägget såg fram emot en recension av den vackra animen Ghost in the Machine, men det kanske kommer eller redan finns? 😛

  7. @Jojjenito: Jag tyckte också Colossus-filmen kändes spännande, men trillade inte över den förrän jag redan hade sett WarGames och börjar skriva.

    Nope, här handlar det om det filosofiska begreppet. Och visst heter väl animén Ghost in the Shell? Men den bygger förstås på det äldre konceptet.

  8. Sofia: My bad, givetvis heter den så. Tydligen var jag sugen på att läsa mer om Ghost in the SHELL. Det var en av de första anime-rullar jag såg, kanske var det därför. Men som du säger, det handlar om samma grej, och visst hade den passat in i temat.

  9. Sofia: Visst gör de det, en ständig maktkamp mellan övervakarna och medborgarna. Jag kanske är lite paranoid men det är ngt som bekymmrar mig. har svårt att finna nga historiska exempel där övervakning mynnat ut till ngt positivt.

  10. Tjoho, va kul med alla AI-texter, Sofia! 🙂

    Sugen på War Games nu, faktiskt inte sett den. Minns att det var mycket snack om den när man var liten.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: