Ja, vad finns egentligen innuti Llewyn Davis? Inte mycket, om vi ska tro Coenbrödernas senaste skapelse. Llewyn försöker under 60-talets början hålla någon slags folksångarkarriär under armarna men det är tveksamt om han brinner för Konsten med någon större hetta än att det är bättre än att vara en vanlig knegare. Llewyn brinner inte för någonting. Vilket dock inte hindrar att han intar en sedvanligt konstnärselitistisk hållning – han vill kunna försörja sig på sin musik men att leverera vad folk kan tänka sig att betala för är under hans värdighet.
Inför systern Joy hävdar han att han vill något mer än bara existera (vilket alla vanliga knegare uppenbarligen gör), men frågan är om han ens gör det. Llewyn går genom livet (eller i alla fall under den period som vi får följa honom) liksom avstängd för det mesta. Vilket naturligtvis gör det lite problematiskt att han inte verkar ha någon egen bostad utan soffsurfar sig runt bland de gamla och nya bekantskaper som kan stå ut med hans svårmodiga uppenbarelse.
Joel och Ethan Coen är för min del ojämna filmmakare. Mästerliga filmer som The Hudsucker Proxy, The Big Lebowski och Fargo samsas med ok dito som Burn After Reading. Rena bottennapp som The Man Who Wasn’t There och Ladykillers saknas inte heller.
Och i fallet Inside Llewyn Davis kan jag tycka att brödraparet blir lite för kryptiska (eller raffinerade beroende på hur intellektuell man vill framstå) för sitt eget bästa. Det känns som att det borde finnas svar i filmens element men jag klarar inte av att dechiffrera dem.
De ariadnetrådar jag kan plocka upp leder mig genom James Joyce Ulysses tillbaka till Odyséen och givetvis då också O’Brother, Where Art Thou? I likhet med den tidigare filmen finns här exempelvis inte bara John Goodman, utan också ett bärande soundtrack som återkallar en amerikansk musiktradition. Frågan är dock om Inside Llewyn Davis kommer att innebära samma renässans för folkmusiken som O Brother… gjorde för bluegrass. A Mighty Wind gjorde det ju inte och då var den filmen ändå både roligare och hade ett bättre soundtrack.
Llewyn driver omkring i sitt New York, men betydligt mer planlöst än både Odysseus och Everett McGill och därmed mer lik Joyces Leopold Bloom. Det jag kan läsa mig till om Ulysses anger att romanen innehåller både aggressiva män, självmord, otrohet och gravida kvinnor.
Men utöver det hittar jag inga svar i folksångerna som Llewyn sjunger, inga uppenbarelser i den marmeladfärgade katten som han ständigt måste hålla ordning på. Om det är så att Llewyn och katten är en och samma divergerar deras öden i den stund katten hittar hem, för någon sådan hemmahörighet är inte Llewyn förunnad.
Samtal med insiktsfulla bloggkollegor får mig i och för sig mer och mer övertygad om att Llewyn Davis är en deprimerad man. Hans alienering och avstängdhet är redan nämnd, det finns en tomhet som han inte lyckas fylla. Kanske är detta ett nytt sinnestillstånd för Llewyn, kanske inte. Han tar aldrig egna initiativ utan måste bli tvingad till handling av andra. Den del av hans liv som vi får ta del av är ett enda långt status quo, antingen genom egen förskyllan eller helt beroende på omständigheterna. I det här perspektivet fungerar också det cykliska narrativet, filmen och Llewyn går varvet runt utan att något förändras, obevekligt fast i en brunmurrig livssörja och till synes utan möjligheter att ta sig ur den.
Inside Llewyn Davis är poänglös. Jag antar att det är brödernas intention (“The film doesn’t really have a plot,” Joel Coen said. “That concerned us at one point; that’s why we threw the cat in”), men jag förstår inte riktigt poängen med att göra den så poänglös. Filmen blir för min del därmed ett neutrum. Inte hårresande horribel, men heller inte berusande bra. Ett par snygga scener och brukligt vrickade karaktärer (tas priset av Garret Hedlunds James Dean-wannabe eller John Goodmans otrevlige jazzmusiker?) är inte tillräckligt. Inside Llewyn Davis bara…är. Precis som sin protagonist.
Den här gången verkade det vara en stor spridning bland filmspanarnas åsikter om filmen. Eller minns jag post-filmdiskussionerna fel? Only one way to find out…
Fiffis filmtajm
Jojjenito
Fripps filmrevyer
The Velvet Café
Har du inte sett den?
Movies-Noir
We could watch movies
Moving landscapes
Except Fear
Rörliga bilder och tryckta ord 
Ja, visst är det så. Filmen går ingenstans, har ingen riktning, den bara… är. Skillnaden är att för mig räcker det. Ibland behöver jag inte komma nånstans. Räcker att sjunka in i musiken och stämningen.
Ja, det räcker för mig med. Ingen story betyder ju inte samma sak som poänglös. 🙂 Kul med kopplingen till Ulysses, finns nog en del att gräva i där. ”If it was never new and it never gets old then it’s a…” 🙂
@Jessica: Om du bara anar hur mycket jag försökte sjunka. Men den här gången gick det bara inte.
@Gustav: Inte alltid, men just här blev det så 😉
Håller med. Filmen bara…..är. Den börjar och den slutar och däremellan har egentligen ingenting hänt. Jag gillade det och inte du men det är svårt att ta på vad i skillnaden beror på, ibland klickar det, ibland inte 🙂
@Fiffi: Nä, mållösheten verkar vara vattendelaren för Llewyn Davis.
Det där man att Joel Coen slängde in katten i filmen för att den saknade handling, jag vet att han skämtar lite. Men det va faktiskt lite så jag tolkade filmen. Hoppas det ligger lite sanning i det skämtet =)
@Markus: Så du är tajt med Joel Coen? 😉 Nå, du har rätt i att Coens känns som lite för organiserade för att göra något så oöverlagt.
Kul att läsa din åsikt men vi var inte så långt ifrån varandra betygsmässigt 😉
Aha, det var du som skrev det där om katten.
Dagens ord = Ariadnetrådar. Tack för det.
Ja, det var en film som folk tyckte ganska olika om.
Filmen är kanske också inspirerad av myten om Sisyphus, men med ett lyckligt slut om tuktningen i gränden hjälper honom att ta sig ur sin depression och göra något meningsfullt med sitt liv
@Malin: Absolut inte långt ifrån om vi hade arbetat på en hundragradig skala 😉
@Jojjenito: Det där kattcitatet verkar dock förekomma i lite olika versioner lite överallt. Jag valde givetvis det som passade mina syften 😉 Much obliged.
@Fredrik: Så katten är stenen, eller? 😉 Men du tänker att omtaget ger Llewyn en chans att göra om och göra bättre?
Mja, det fanns gott om stenar! Men vi kan ju alltid hoppas att han lär sig något.
@Fredrik: Hoppas kan man ju alltid. Men jag tyckte egentligen inte att han hade tillräckligt med driv för att rulla några stenar uppför en kulle, möjligen bli jagad av dem på nervägen…