alt.titel: Utflykt i det okända
Ingen romantikoverload från Peter Weir direkt, men i alla fall en film som inleder på alla hjärtans dag år 1900 kallt. Fast i Australien är det ganska varmt och en flickskola anordnar en utflykt för eleverna till en remarkabel geologisk formation som finns ett par timmars vagnfärd från skolan. Med sig har flickorna naturkunskapslärarinnan Miss McCraw och fransklärarinnan (som möjligen också undervisar i konsthistoria) Mlle. de Poitiers.
Väl framme vid Hanging Rock finns inte stort mer att göra än att äta matsäck, läsa dikter och sova i hettan. Fyra flickor – Irma, Miranda, Marion och Edith – är dock lite mer äventyrliga och får tillstånd att klättra upp på klippan för att mäta den. På vägen dit iakttas de av den från England besökande Michael Fitzhubert och betjänten Albert men det är sista gången två av dem någonsin återses.
Långt in på kvällen återkommer nämligen en hysterisk samling till skolan. Edith har tappat bort sina kamrater på Hanging Rock och även Miss McCraw är försvunnen. Skallgångskedjor anordnas och blodhundar anskaffas, till ingen nytta. Men den unge Michael Fitzhubert kan inte släppa tanken på de försvunna flickorna och går in för letandet så till den milda grad att han spenderar en natt vid klippan. På morgonen hittas han av Albert i ett nästan hypnotiserat tillstånd och handen hårt knuten kring en bit klänningsspets.
Min minnesbild av Peter Weirs Picnic at Hanging Rock var en film som inte levererade särskilt många svar men som ändå lyckades skapa en bra stämning. Så jag var beredd på att ge upp alla tankar på ett ordentligt slut eller några som helst ledtrådar om vad som egentligen hänt flickorna och deras lärarinna. Det jag däremot inte var beredd på var att utflyktsfilmen skulle kännas så…dare I say it…pretentiös.
Jag tycker inte att jag får något som helst grepp om vad Weir vill med filmen. Han har i alla fall inte klarat av att berätta en rak och enkel historia, möjligen för att det inte finns mycket till historia att berätta. Vill han säga något om imperialmakten Englands tafatthet inför den vildvuxna, obegripliga och skrämmande kolonin (den lätt anstrukna rektorn Mrs. Appleyard får vid en middag särskilt utgjuta sig över hur ”dependable” den årliga semestern i Bournemouth var)? Något om det hysh-hysh som omgärdade allt som ens andades oanständighet för drygt hundra år sedan med tanke på hur viktigt det är att flickorna är ”orörda” efter sina upplevelser? Om förlust?
Det sista temat är väl i alla fall det som jag upplever tydligast går igenom filmen. Mirandas rumskamrat Sara förlorar inte bara sin enda vän utan blir så småningom ivägskickad från skolan på grund av obetalda avgifter. Skolan är tack vare försvinnandena av elever och kollegium på väg att gå i putten. De överlevande tycks helt ha förlorat alla minnen av vad som hände uppe på klippan.
Men min pretto-meter ger inte utslag så mycket tack vare denna brist på tydlighet i filmen utan bland annat tack vare att de allra flesta dialoger och även enskilda utrop känns stela och konstruerade. Stelt och konstruerat känns även Weirs bildspråk, det är alldeles för många fladdrande fåglar, eventuella järtecken (kniven som klyver den hjärtformade Valentine-tårtan mitt itu) och klänningsklädda flickor i suddigt motljus. Möjligen blir de här nästan slumpartade bilderna mer påtagliga eftersom själva historien som sagt också saknar fokus – vi får se snuttar av vad som händer andra karaktärer, exempelvis lokale polisen Bumpher, utan att det har den minsta bäring för fortsättningen, varken händelse- eller informationsmässigt. Mellanmänskliga relationer framstår allt för ofta som onaturliga och forcerade.
Under några korta minuter uppe på klippan får förvisso Weir till den där stämningen som jag tycker mig så väl minnas: krypande, mystisk, ödesmättad. Men det är allt för knapphändigt för att hela filmen ska kunna leva på dem. Och medan musiken framförd av panflöjtsvirtuosen Georges Zamfir funkar under just dessa minuter utgör den i övrigt mer av ett störningsmoment. Panflöjtsmusik känns ärligt talat aningens daterat.
Nej, det här var inget återbesök som slog särskilt väl ut. Ska jag fortsätta med Weir försöker jag nog snarare närma mig modern tid.
Rörliga bilder och tryckta ord 
Minns den som en film som försökte återskapa tidsanda och atmosfär. Sen bygger den ju också på en verklig händelse där flickor försvann mystiskt och spårlöst. Men nej, inte mycket handling och inga svar. En helt okej film IMHO.
Ouch, det var inget bra återbesök. 😉
Jag såg den här för tio år sen och när jag letade upp min gamla recension så visade det sig att jag gav den 3,5/5 i betyg. Jag gillade, och minns fortfarande, den ödesmättade stämningen på klippan. Så länge filmen höll sig där var den riktigt bra. Efter det tappade jag intresset.
Är på Jojjenitos sida här. Den finns någonstans på min blogg och vad jag minns som var den riktigt bra första halven för att sedan bli ganska ointressant under senare del.
Det är ingen BOATS som många tror men den salufördes som sådan – något som kanske gjort att filmen blivit mer känd än vad den förtjänar.
Minns den som rätt olustig i vissa sekvenser. Och det är ju kanske ett gott betyg. Allt det andra har jag uppenbarligen förträngt.
Eller är det kanske ordet ”märklig” man främst ska svänga sig med här..?
Kul att du ändå plockade fram en sådan här gammal ”halv-klassiker”.. 🙂
@David: Håller helt med om tidsandan och jag tror att jag hade kunna tycka mycket bättre om den om den inte känts så…pretentiös 🙂
@Jojjenito: Det var mitt minne också, men nu blev det alldeles för mycket annat som kom ivägen.
@Filmitch: Jag har liksom David i bakhuvudet också att detta skulle vara en BOATS, men hittar exempelvis inget på Wikipedia om saken så det är kanske bara en modern myt.
@Steffo: Märklig är ett synnerligen välvalt ord, tyvärr lite för märklig för sitt eget bästa. Jg skulle nog säga att den är på gränsen till en hel-klassiker. Kanske inte helt välförtjänt om du frågar mig 😉
Den bygger på en berömd bok av Joan Lindsay, inspirerad av en berömd målning av William Ford (berömda i Australien i alla fall…) men det är inte en BOATS, även om romanen marknadsfördes med vaga antydningar om att den var det.
För lite vägledning till Weir: http://fredrikonfilm.blogspot.se/2011/10/peter-weir.html
@Fredrik: Det ante mig att du satt inne med info om denne man. Måste erkänna att jag faktiskt inte sett några av hans aussie-rullar förutom denna och The Cars… Ska hoppa över och läsa!