Ulysses (1922)

alt. titel: Odysseus

James Joyces Dublinmastodont känns som en sådan där klassiker som man bara “ska” ha tagit sig igenom. Nu kan jag ärligen säga att jag gjort det. Tagit mig igenom den, alltså. Kan jag ärligen säga att jag läst den noggrant från pärm till pärm? Mja… Kan jag ärligen säga att jag förstod den? Nja…

Å andra sidan inbillade jag mig åtminstone att jag förstod mer av hela spektaklet än vad jag trodde att jag skulle göra, så det är väl alltid något. Särskilt som Joyce själv ska ha sagt att han fullt medvetet “put in so many enigmas and puzzles that it will keep the professors busy for centuries arguing over what I meant” (en ambition som man väl kan tycka både det ena och det andra om).

I den mån Ulysses har en handling utspelar sig romanen under en helt vanlig Dublin-dag, närmare bestämt den 16 juni 1904. Joyce undviker därmed bland annat att uttryckligen beröra första världskriget, vilket rimligtvis måste ha varit ett stort trauma när han skrev det hela. I den mån det hänvisas till något krig är det istället det sista boerkriget (avslutat 1902) som diskuteras.

Läsaren får bland annat möta ett antal personer på deras dagliga färd genom staden – författaren och läraren Stephen Dedalus, annonsören Leopold Bloom, den unga Gerty MacDowell och en för oss okänd berättare. Men det är som sagt inte det som händer på gator och pubar som står i romanens fokus, istället är det det som händer som de här olika personernas huvuden som är själva poängen. Tror jag…

James Joyces bok är ett vattenfall, en lavin, en tsunami av ord. Ibland rena uppräkningar av en omfattning som skulle få Patrick Bateman att framstå som ordkarg, ibland bara ett flöde som skapar närmast poetiska avstickare. Joyce leker med formuleringar, alliterationer, onomatopoesi, retorik och språk i en vild blandning. Diskussioner är återgivna med stor kärlek och spänner över områden som Shakespeare, otrohet, barnafödande, begravningar och britternas status på Irland.

Men det som kanske har gjort boken allra mest känd är som sagt det som pågår inne i huvudet på dess olika figurer. Ulysses är stream of consciousness-veteranen varmed alla andra stream of conciousness-beskrivningar alltid kommer att jämföras. Romanfigurernas tankar är ett rätt väl beskrivet virrvarr som rör sig kring mer eller mindre triviala ting. Känn efter – hur ofta är det egentligen som du hinner tänka en tanke från början till slut utan att din egen hjärna har åsikter om allt annat du också borde fundera över samtidigt? Bland annat i de här redogörelserna är det lätt att förstå att boken gjorde stor uppståndelse när den publicerades och raskt bannlystes som “obscen”.

Ulysses 18 olika delar publicerades först i serie-format i den amerikanska tidskriften The Little Review och när det blivit dags för nummer 14 var det också dags för åtal. Beskrivningen av hur Leopold Bloom fantiserar om och sannolikt också masturberar till åsynen av Gerty MacDowell blev lite väl magstark för samtidspubliken. Romanen som sådan var bannlyst i Storbritannien till och med 30-talet och dess första publicering 1922 gjordes därför i Paris.

Men det är inte bara sex som kan förfära läsaren i mötet med Dublin och dess invånare (även om fantasierna hos Leopolds fru Molly om hur hon suger av den unge Stephen Dedalus borde ha toppat hennes makes om Gerty). Joyce återkommer inte bara en gång till hur romanfigurerna exempelvis överväger att gå på toa nu eller gå på toa sedan, alternativt släppa väder bland folk eller försöka hålla den lilla fjärten inne så länge det går.

I nuläget känner jag ingen överdrivet stor längtan att göra ett omtag med Ulysses, jag tycker att jag skapat mig en uppfattning om verket och den landar nog på det egentligen rätt intetsägande ”intressant”. Men…intressant med potential. Den väckte en nyfikenhet som sannolikt någon gång kommer att innebära en mer noggrann omläsning och då på engelska (att översätta eländet måste vara en översättares våta dröm. Eller mardröm). Joyces språkhantering är värd lite mer uppmärksamhet än jag kände att jag kunde ge Ulysses den här gången.