På förekommen anledning från Fiffi, som hade ett inlägg om…just det, Mannen från Mallorca till sin senaste svenska söndag.
***
Leif G.W. Mannen som inte bara med jämna mellanrum tar heder och ära av svenskt polisväsende utan som nästan är en liten kriminologiinstitution i sig självt. Eftersom han så sent som 2005 utkom med den enormt populära boken Linda – som i Lindamordet är det sannolikt inte många som varit ovetande om det faktum att den jojobantande och lite muttrande TV-personligheten också är författare.
Annat var det nog 1978. Då hade Persson arbetat som kriminologisk rådgivare åt rikspolisstyrelsen i tio år. Grisfesten ska enligt egen utsago vara en ”rövarroman” men författaren tar bestämt avstånd från att historien skulle ha något som helst reellt samband med den så kallade Geijeraffären.
Det var förstås bara ren slump att en grupp ”riktiga poliser” med parhästarna Bo Jarnebring och Lars Martin Johansson i spetsen inte kunde slutföra sina efterspaningar på grund av en ryggradslös justitieminister som gav falskt alibi åt en postrånande säkerhetspolis medan han själv besökte prostituerade.
Eller kanske inte ändå… Leffe läckte nämligen uppgifter om Lennart Geijers samröre med prostituerade till reportern Peter Bratt när det begav sig och fick tack vare det kicken från RPS. Et voilà: nog med bitterhet och inspiration till en roman om rättsrötor i det lilla landet Sverige. Att det kanske ändå fanns ett liiiitet samband mellan boken och Geijeraffären ska Persson själv ha medgivit i memoarerna Gustavs grabb.
Men man ska kanske vara tacksam för Perssons lösmynthet, i alla fall som bokläsare, för utan den hade det möjligen inte blivit någon författare av kriminologen och Grisfesten är faktiskt en riktigt bra polisroman. Autentisk, rolig och spännande. Han har en understatementstil som påminner om både Charles Dickens och inte minst Fagerhults-kompisen Jan Guillou och som i alla fall jag tycker är riktigt underhållande.
Hans känsla för vardagshjälten Lars M. Johanssons leda över hur polisväsendet får lov att fungera och sökandet efter någon att älska är påtagligt och det är kanske inte så konstigt att han hade svårt att släppa denne Johansson och hans kompis Jarnebring.
Grisfesten följdes upp av Profitörerna 1979 och Samhällsbärarna 1982. Sedan dröjde det ända till 2000-talet innan författaren Persson dök upp igen, då med trilogin ”Välfärdsstatens fall”, varav En annan tid, ett annat liv från 2003 är den andra delen.
Boken är uppdelad i tre delar (eller akter om man vill vara lite välformulerad av sig) vilka utspelas under ockupationen av västtyska ambassaden 1975, en mordutredning 1989 och Lars M. Johanssons korta sejour som operativ chef på Säpo i början av 2000-talet. Fortfarande är det Johansson desillusionerad vad gäller svenska polisens förmåga till självrannsakan men här finns det ytterligare komplikationer i form av utrikessäkerhetspolitik och hemliga överenskommelser långt under täcket.
En annan tid, ett annat liv har inte riktigt samma skjuts i sig som Grisfesten, det märks att Leffe vid det här laget är avsevärt mindre upprörd över samhällets moraliska korruption. Bakgrundshistorierna från det kalla krigets dagar är förvisso intressanta, men boken antar ibland mer av en föreläsande, än en berättande, ton.
Snilledraget med den nya trilogin är givetvis introduktionen av den kapitalt inkompetente kommissarien Evert Bäckström, vilken ser ”bögspår” i snart sagt varenda utredning han kan lägga vantarna på. En mästare på att utnyttja systemet till max vad gäller övertid och taxikuponger har han inga betänkligheter inför att exempelvis förse sig ur det generösa spritförrådet hemma hos ett mordoffer.
Samtidigt är förstås tillkomsten av Bäckström något som också gör att En annan tid, ett annat liv känns mindre angelägen än Grisfesten. Han är en karikatyr, snarare skapad för att roa än att upplysa eller uppröra.
En annan tid, ett annat liv är ingen dålig bok, men ska man försöka sig på en rekommendation är Grisfesten det klart bättre alternativet. Och varför sedan inte följa upp läsningen med Bo Widerbergs filmatisering, hans bara aningen mindre kända polisfilmen än Mannen på taket: Mannen från Mallorca?
Grisfesten (1978)
En annan tid, ett annat liv (2003)
Rörliga bilder och tryckta ord 
Har försökt ge mig på Grisfesten, men fastnade inte för den. Upplever både den och Mannen från Mallorca som rätt tråkiga. Själv uppskattar jag nog mera G.W.s senare svulstigare och mera humoristiska stil. Torra böcker är lika roliga att läsa som torrt bröd. Inget som jag lägger ner energi på i allafall.
Fast jag tycker inte Grisfesten är det minsta torr, tvärtom väldigt rolig fast på ett mer underfundigt sätt. Men de senare böckerna med Bäckström är helt klart svulstigare, det är som om han känner sig lite tryggare med att ösa på där.
En av få svenska deckarförfattare jag läser. G:W var bättre förr hans tre första böcker är alla mycket bra, efter comebacken upplever jag honom som slarvig i både språk och handling. Lyssnar nu på hans senaste bok och förundras över hur illa karln skriver av och till men det är roande för stunden.
@Filmitch: Som sagt, tryggare behöver inte alltid bli bättre… Vilka andra svenskar ärar din deckarläshylla?
Sjöwall/Wahlöö och Theorin sedan vart det inte mer.
@Filmitch: Tycker jag känner igen det där, du har säkert sagt det tidigare men jag glömt bort det. Sjöwall/Wahlöö instämmer jag helhjärtat i, men när det gäller Theorin finns det andra som jag tycker är klart bättre om man nu bara ska ta sig an ett fåtal svenska deckare. Har du testat Arne Dahl (vill minnas att du i alla fall sett några av filmatiseringarna, väl?)? Om ja, är jag lite förvånad över att du tar Theorin över honom, tycker han påminner väldigt mycket om S/W.
Theorin är mer rysare än deckare så det är nog därför han valts. Har sett ett par Dahl filmatisering och de var helt ok. Tids nog………
@Filmitch: So many books, so little time…