X2: Övernaturligt ryskt (2004 och 2006)

Trots att Abraham Lincoln: Vampire Hunter var både platt och träig, gjorde filmens stil mig ändå lite nyfiken på den ryske regissören Timur Bekmambetov. En sådan tur då att det på hyllan därhemma stod en dubbelutgåva av hans tidigare Nochnoy dozor (Nattens väktare, Night Watch) och Dnevnoy dozor (Day Watch).

Ljus och Mörker låsta i en evinnerlig kamp. Ni har kanske hört det förut? Skillnaden just den här gången är att ledarna Geser (ljus) och Zavulon (mörk) för länge sedan kom överens om en vapenvila för att inte förinta sig själva helt och fullt.

Som alla vapenvilor regleras även denna hårt. De ljusa agenterna (Night Watch) håller koll på de mörka och tvärtom (Day Watch). Överträdelser bestraffas med döden. Som vanligt pågår allt detta vid sidan av vanliga människors liv och som vanligt finns det människor som kan få tillgång till denna dolda värld. Och när de får det måste de välja vilken sidan de ska tillhöra.

En av dessa är Anton Gorodetsky som efter en konfrontation med en häxa ett tiotal år tidigare nu tillhör Night Watch. En dag får han i uppgift att skydda pojken Yegor som med knapp nöd undkommit en vampyrattack. Grejen är att vampyren dels fortfarande vill suga Yegors blod, dels är rejält förbannad på Anton eftersom han i skärmytslingen dödade hennes vampyrpartner. Till sin hjälp får Anton bland annat den mystiska Olga.

Saker och ting ställs på sin spets för ljusets styrkor när det samtidigt drar ihop sig till rangarrök på grund av en illasinnad förbannelse som riktats mot den unga kvinnan Svetlana. Ska Anton med sin aningens opålitliga synska förmåga kunna rädda både Svetlana och Yegor?

Ovanstående är grundstoryn i Night Watch. Day Watch tar vid ett antal månader efteråt. Konflikterna som grundlades i film nummer ett fortlever och nu finns dessutom en uråldrig krita med i bilden. Ett skrivverktyg som i rätta händer sägs kunna ändra en persons öde och som Olga kanske vet mer om än hon inledningsvis vill avslöja. Samtidigt måste Anton hantera de känslor han har inför Svetlana, som även hon efter upplevelserna i Night Watch har joinat ljusets krafter.

Tja, det vore väl inte mer än rättvist att inleda med att konstatera att bägge filmerna som utspelar sig i dagens Ryssland var klart bättre än den som utspelade sig i 1800-talets USA. Tyvärr är det också en rätt stor kvalitetsskillnad mellan de två tidigare.

Jag gillar att Bekmambetov så här inledningsvis tycks ha haft ett eget formspråk och inte bara stulit allt från Guy Ritchie. Stämningen i framförallt Night Watch är grå och skitig. Anton är verkligen ingen muskulös superhjälte med skepparkrans och silveryxa, utan en rätt sliten människa. Han utför för all del sina uppdrag i ljusets syfte men tycks egentligen inte ha något större behov av att veta varför han gör som han gör. Vi är med andra ord ganska långt ifrån uppolerat ytlig CGI-fantasy.

Den fantasifulla storyn får man i och för sig väl ge cred till författaren Sergei Lukyanenko för (är vi förvånade över att jag är sugen på att läsa dem? Det känns som att de skulle kunna vara bättre än Metro 2033). Men jag gillar också det här med en värld full av mer eller mindre obegripliga och luddiga regler som Bekmambetov faktiskt inte anstränger sig överhövan för att förklara. Inte för att det känns så särdeles originellt att framställa vampyrer som sjaskiga knarkare istället för bleksiktiga emo-fjortisar eller lika bleksiktiga men slängkappsförsedda aristokrater, men det funkar. Och liksom i Metro 2033 anar jag att det kanske finns en politisk dimension i det som jag sannolikt missar.

Eftersom jag såg filmerna back to back tycker jag förstås också att det är en styrka att de så tajt hänger ihop, men jag skulle kunna tänka mig att om det hunnit gå tid emellan blir det mer frustrerande att det förutsätts att man ska komma ihåg en hel del från ettan när tvåan väl drar igång. Som vanligt finns risken att man är så less på övertydligheten i många andra filmer att den här typen av förutsättningar känns fräschare än vad de egentligen är. I slutänden blir emellertid också Day Watch en riktigt snygg säckknytning kring de bägge verken.

Tyvärr har den uppmärksamme läsaren kanske anat ett massivt ”men” som lurar vid horisonten. Night Watch har sina skavanker men känns på det hela taget både innovativ och underhållande. Detsamma kan inte sägas om Day Watch. Ettan gav ändå intryck av att det någonstans i bakgrunden faktiskt fanns någon form av logik eller regelverk trots att man inte får mycket till förklaring varför vissa saker händer eller måste göras på ett visst sätt (vad är det egentligen för skillnad på alla de olika små lamporna?). Tvåan är däremot bara förvirrande med hundra miljoner saker som pågår samtidigt utan att det känns som om det finns någon tanke bakom det hela.

Dessutom vet jag inte vilken form av tryck Bekmambetov fick på sig som regissör mellan 2004 och 2006, men med tanke på att Night Watch blev framgångsrik var det antagligen betydande. Där jag upplevde Night Watch som ett hyfsat fräscht grepp på urban fantasy (särskilt en som innehåller vampyrer) känns Day Watch (nästan) som vilken mainstreamad film som helst.

Vi får roliga oneliners, onödiga bi- och förhistorier samt en kolerisk chef som kämpar med att få sina bångstyriga underlydande att rätta sig i ledet. Vi får relationsproblem mellan Anton och Svetlana som dessutom leder till att Svetlana ovetandes om att Anton kan höra utgjuter sig över sagda relationsproblem. Anton får på ett humoristiskt sätt uppfostras i den svåra konsten att vara kvinnlig.

Vi får personer som går mot kameran i slow motion samtidigt som det spelas någon form av tung musik (rock eller hip-hop, det varierar). Skillnaderna i utseende mellan de ljusa (beiga arbetskläder och körandes skåpbilar) och mörka (hög hippfaktor och körandes sportbilar) blir ännu mer markerade och närmar sig det fåniga i den till mörkret hörande Alicia.

Tänker man sig att se bägge filmerna skulle jag nog rekommendera att se dem i ett sträck, annars är Night Watch som synes att föredra. Men det måste förstås framhållas att även Day Watch har en visuell ambition som gör att den trots allt skiljer sig från rent mainstreamade amerikanska motsvarigheter. Till viss del har väl Bekmambetov plockat med sig det i filmer som Wanted och Abraham Lincoln, men där har det tyvärr blivit mindre rysk skitighet och mer CGI-polish. Och polish är inte vad den regissören behöver.

Night Watch (2004)

Day Watch (2006)