Jordan Belfort är ung och kåt på pengar. Nybakad på Wall Street blir han grymt impad av sin chef Mark Hanna som råder Jordan att klå sina klienter på så mycket pengar som det bara går. Känner man att livet blir lite väl hektiskt är det bara att ta lite koks för att hinna med och några runksessioner för att slappna av.
Jordan tar Mark på orden och sedan lite till. Varför runka när man lika gärna kan sätta på villiga försäljningsassistenter samt både dyra och mindre dyra horor? Varför bara snorta koks när det finns så mycket annat roligt där ute på drogmarknaden? Jordan och hans kompisar blåser taket av Wall Street med firman Stratton Oakmont, vars affärsverksamhet går ut på att blåsa sina klienter.
I de flesta andra branscher betyder oftast ”klient” någon som man arbetar för, som dikterar villkoren. I Jordans värld är klienter istället en bunt suckers som likt hungriga fågelungar bara väntar på att bli itrutade hans säljsnack och Stratton Oakmonts mer eller mindre falska eller uppblåsta aktier. Och de som inte ställer upp på den här synen är inte värda att dela Jordans värld av pengar, knark och sex. Då kan de lika gärna åka hem i sin risiga Volvo till sin fula fru (för den som har mycket pengar har givetvis bara attraktiva partners). Det är ett sammanträffande som ser ut som en tanke att en annan bransch där ”klienter” inte betyder det man brukar lägga in i ordet är den svenska kriminalvården.
Överhuvudtaget blev The Wolf of Wall Street en ordrik film.
Pengar: det Jordan vill ha mer än något annat, inte minst eftersom det är så ljuvligt att spendera dem. Särskilt om det kan göras genom att förnedra andra som inte är lika framgångsrika eller förmögna.
Fugazi eller fugazy: italiensk slang som ibland tycks bli hopblandad med den militära akronymen FUBAR men som betyder bluff eller något falskt, det vill säga det Stratton Oakmont säljer till sina klienter.
Knark: för att det gör livet och alla runtomkring en roligare och häftigare (och med miljoner att spendera är det svårt att bli av med dem på andra inköp).
Sex: för att det ger ett rus och en möjlighet till maktfullkomlighet.
Tillit: det Jordan genom en fin fasad lyckas inge sina kunder, det han genom en till synes oemotståndlig motivationssvada lyckas inge sina medarbetare och det han i sällsynta fall faktiskt verkar känna för sina närmaste medarbetare.
Ambivalens: det jag känner inför The Wolf of Wall Street.
Det rådet inga större tveksamheter om att Jordan Belfort (som alltså finns i verkligheten, filmen bygger på hans två memoarer) är ett praktsvin. Däremot är jag länge fundersam över vad regissören Martin Scorsese och manusförfattaren Terence Winter (bland annat manusförfattare till ett gäng avsnitt av The Sporanos) egentligen vill att vi ska tycka om praktsvinet.
Ska vi le lite överseende (för han är ju ändå rätt underhållande), bli lite charmade, fyllas av en viss respekt inför en man som aldrig ens verkar tänka tanken eller tycka att det är något problematiskt med att det sätt han tjänar sina pengar eller det sätt han gör av med dem på är moraliskt tveksamt (för att uttrycka det milt)? Filmens mörkt ironiska distans, understruken av Jordans egen VO, skulle kunna antyda något i den riktningen.
Eller ska vi bli förfärade och sorgsna, inte bara över att det finns sådana människor som Jordan i världen, utan att de också inte sällan sitter i positioner som ger dem möjlighet att vara praktsvin i kubik? Av någon anledning fastnade jag bland annat för scenen där Jordan med sin far diskuterar det faktum att hororna (bara att acceptera, det är mycket horor i den här filmen) numera är befriade från all hårväxt söder om ögonbrynen. Är det en scen som det är meningen att man ska skratta åt eftersom den är så absurd? Eller ska den ge oss någon sorts psykologisk ögonblicksbild av ett kanske inte helt genomsnittligt far-son-förhållande?
Efter en hel del grunnande blir nog ändå slutsatsen att The Wolf of Wall Street är en rätt bra film om en rätt otrevlig människa, vilken dessutom omger sig med minst lika otrevliga människor. Scorsese tvingar sin publik att ta del av framställningen ur Jordans perspektiv, men tillåter sig ändå korta glimtar på samma perspektiv vilket i långa loppet nog är mer effektivt än att skriva samma publik på dess förhoppningsvis inte alltför kokainstinna näsor.
Frågan på allas läppar är förstås: vad tyckte de andra filmspanarna?
Fiffis filmtajm
Jojjenito
Fripps filmrevyer
The Velvet Café
Har du inte sett den?
Filmparadiset
Fredrik on film
Movies-Noir
Except Fear
Moving Landscapes
Rörliga bilder och tryckta ord 
Ambvivalensen, denna abvivalens. Jag förstår den. När jag såg filmen första gången visste jag inte att det var en BOATS och jag tror att det som tog lite knäcken på mig när jag skulle sammanfatta filmen i skallen var att när jag kom på att det var en sann historia så rann filmen igenom nåt filter i huvudet och blev nåt annat än den egentligen är. Får man tycka ”bra” om en sånhär film? Är det vettigt? Efter omtitten hittade jag mitt eget svar, ambvivalensen var som bortblåst och Jprdan Belfort skrattar hela vägen till banken igen. Dock en inhemsk sådan denna gång får man anta 😉
Ojoj…de höga siffrorna i omdömet bara fortsätter att rasa in! Great säger jag! 🙂
Jag vet inte om man behöver vara så rädd för att bli charmad av Jordan. Blir du charmad? Du konstaterar ju att han är ett praktsvin till psykopat, och det tycker jag med. Jag är inte ett dugg charmad av hans uppenbarelse. Så varför utgå från att andra blir det? Jag tror hittills inte jag hört nån. Ja det skulle väl vara de filmspanare som medgav en lockelse till att delta i den där sortens orgier. Men det är ju inte något som jag tror att de kommer att realisera. Så frågan är: vad är det egentligen vi i så fall är rädda för?
Personligen fann jag huvudpersonen och de han är omgiven av som underhållande. Tänkte egentligen aldrig att de var osympatiska eller svin på det sättet. De beter sig som svin och allt det där, men de gör det mest mot sig själva. Många tjänade också stora pengar på dem (drogerna, hororna och festerna bl.a.). De kanske inte var som Robin Hood direkt, men i vissa avseenden var de faktiskt det.
Hade filmen blivit bättre/mer underhållande om de varit gravallvarliga, fifflat med pengarna och bara tryckt i sina stora hus? Nej, det blev underhållande för att de satte sprätt på pengarna och var svin 😉 Jag väljer alltså att se underhållningsvärdet – då funkar det galant.
@Fiffi: Får man veta först i efterhand att det är en BOATS kan jag tänka mig att det blir lite tilt. Jag ska faktiskt göra om ditt experiment, får se om den växer eller krymper av en omtitt.
@Steffo: Mycket nöje när du väl ska till. Har du läst texterna eller är du ospoilad bortsett från betygen?
@Jessica: Direkt rädd vet jag inte om jag är- Däremot gör ju filmens övervägande komiska ton att man kanske inte ska ta så allvarligt på Jordan svinerier. Att den övervägande är en komedi gör den förstås mer intressant, men bland annat då för att den blir mer problematisk.
@Movies-Noir: Nog måste det vara möjligt att i alla fall göra en minst lika bra film om Jordans eskapader som inte är övervägande komisk? Den skulle förstås bli annorlunda, men därmed inte sagt att den per automatik skulle bli mindre underhållande. Och det är ju inte deras agerande som egentligen är humorn i det hela utan hur det framställs.
Och jag kan inte hålla med dig om att man skulle kunna se vissa Robin Hood-drag hos grabbarna. Att sno från både rika och mindre rika för att i sin tur sedan köpa tjänster av knarklangare, prostituerade och strippor är inte Robin Hood.
Vi måste dock skilja på olagliga saker och omoraliska. Droger – olagligt. Skattebrott och pengatvätt – olagligt. Att ta ut skyhögt courtage från kunder, fattiga eller rika, är inte olagligt. Givetvis kan det uppfattas omoraliskt. Men varför då? Jag tror att de flesta kunderna lät sig luras av samma skäl som de går och köper sig en postkodslott. De ville tjäna stora pengar utan att göra ett skit själva. Sådana kunder sitter vi och vrider händerna för? Blaj säger jag.
Denna film kan analyseras som ett tecken i tiden. Och då gäller det inte moral, om FBI agenten var lycklig eller ej, eller Jordans förkärlek för fnask. Nej jag tror att den riktigt intressanta analysen gäller den amerikanska drömmen och dess olika sidor. Vad den betyder för olika personer. Alla utom polisen utnyttjade varandra mer eller mindre i denna film. Det är just det som är så himla intressant. Det grumliga ÄR det intressanta.
Därför är det bra att du är ambivalent. Själv är jag så säker på denna film just för att jag *borde* vara ambivalent! 🙂
@Henke: Visst är det skillnad på olagligheter och omoraliska handlingar, men spelar det någon roll i sammanhanget? Jordan och hans kompisar gjorde ju båda. Sedan passar ju deras beteende väl överens med hur vi _vill_ att brottslingar ska bete sig, frågan är om det inte hade varit ännu svårare att svälja en film där Jordan uppförde sig som Denham?
Och du, efter en andra titt är jag inte (lika) ambivalent längre 😉
Det jag tycker är en intressant tanke är om filmen gjorts på exakt samma sätt men att man bytt plats på Leo och Jonah Hill. Hade man köpt filmen/allt tvivelaktigt dom görs på samma sätt om Leo varit och betett sig som Donnie och Jonah som Jordan? Jag tror inte det. Det blir liksom mindre äckligt med en snygg och charmig Leo som omoralens mästare än om flobbo-Jonah med världens fulaste skjortor varit i centrum. Fokus hamnar på olika saker och det finns olika grader i helvetet.
@Fiffi: Där tror jag du har helt rätt. Med en tittning i backspegeln tyckte jag också att det kändes som om den intressantaste karaktären egentligen är Donnie. Det antyds betydligt mer djup hos honom än Leo.
Jag tyckte det var en väldigt svår film att betygsätta. Jag kan inte riktigt sätta fingrarna på vad jag tyckte och det är ändå en vecka sedan vi såg den. Det kommer väl antar jag 😉
@Malin: Visst är den svårbedömd?! Jag kände iofs att ett par saker klarnade med en omtitt, det som var bra blev aningens bättre men det finns fortfarande ett par stötestenar för min del.
BOATS eller inte BOATS, det gör en ganska stor skillnad. Fast jag försöker oftast tänka bort det när jag ska bedöma en film. Eller är det fel?
@Jojjenito: Den här gången blev det verkligen en glitch i min skalle när jag på hemgång från bion tänkte ”wow, vilken story, vilket manus, vilken FANTASI dom måste ha för att hitta på allt det här” för att sedan googla lite när jag kom hem och DÅ bli varse att det var en BOATS. Det blev jättekonstigt. Den här filmen – tror jag – hade blivit betydligt lättare att bedöma om den INTE varit en BOATS.
Imorgon är det äntligen dags för mig att se den! 😀 Att döma av din recension och kommentarerna kanske det är lika bra att jag redan nu köper en till biljett så jag kan gå och se den en andra gång och ”get my head around it”?
@Jojjenito: På ett sätt är det säkert bra att tänka bort det. Samtidigt är det svårt när det som i det här fallet faktiskt finns riktiga offer som kanske inte får så mycket utrymme. Det skulle vara lättare att ta om historien vore helt påhittad. Tror jag 😉
@Fiffi: Det tror jag också, då hade man inte behövt fundera så mycket på vilka douchebags alla verkade vara ”i verkligheten”. Samtidigt är ju förstås problemet att det kanske blir lite för lätt att avfärda hela historien som alldeles för överdriven.
@Oliver: Grattis till en spännande filmupplevelse — musiken tyckte jag var en av de positiva sakerna med filmen! Haha, om man ska döma utifrån mig och Fiffi är det i alla fall ett par saker som klarnar efter en omtitt.
Musiken blir intressant! Jag läste någonstans att över 60 sånger används (känns också som något sorts rekord, apropå antalet f-ord). Ingen originalmusik alls, vilket förmodligen var helt rätt val för en sådan här sorts film.
@Oliver: Det skulle vara väldigt intressant att höra hur du tolkar användandet av ”Mrs. Robinson”, ingen av oss kunde knäcka det.
Haha ingen dålig tankeställare. Har väl egentligen inte den blekaste men fick till någon åsikt och någon spekulativ kommentar i alla fall – http://www.filmmusik.nu/the-wolf-of-wall-street-2013/
@Oliver: Spännande, ska se till att kasta mig över och se vad du tyckte. Spekulativa kommentarer är de bästa 😀