Därmed har vi kommit till den sista i trilogin av WWII-filmer som hade premiär 2017. Även den Oscars-belönad, och i en lite finare klass än Dunkirks priser. Kvalitet över kvantitet?
Vi har alltså redan en film om Dunkirk av Christopher Nolan och en film om Winston Churchill med Brian Cox i huvudrollen – klart år 2017 måste kompletteras med en film om Dunkirk med Winston Churchill i fokus!
Adolf Hitlers framfart i Europa som en enögd jycke i en benhög innebär stora svårigheter för den brittiske premiärministern Neville Chamberlain. En man som trodde starkt på ”peace for our time” och möjligheterna till diplomatiska lösningar. När 1939 övergår i 1940 och oppositionen blir allt högljuddare finns det bara en lösning om partiet vill behålla regeringsmakten. Chamberlain måste avgå och hans plats fyllas av den på många sätt store Winston Churchill. En man som inte är känd för vare sig eftertänksamhet, ett tillmötesgående sätt eller milda nypor men som tack vare sitt intensiva Hitler-motstånd kan tolereras av oppositionen.
Churchill kastas därmed rakt ned i stålbadet. Han måste inte bara handskas med ett brinnande krig, större delen av den brittiska armén på främmande mark, en monark som tycker bättre om hans företrädare utan också sina motsträviga partikamrater som fortfarande tycker att det måste gå att finna en bättre lösning på situationen än att slåss till sista blodsdroppen. Hellre en levande och kapitulerande huskatt än en död tiger. Den brittiska invasionsskräcken ligger som vanligt nära ytan. Winston håller inte med, kan man nog sammanfatta Darkest Hour med.
Särskilt efter Gary Oldmans vinst för bästa manliga huvudroll hos både Golden Globe och Oscars-galan var en titt på Darkest Hour given när tillfälle gavs. Jag var förstås extra nyfiken att ställa hans prestation mot Brian Cox.
Först som sist kan dock konstateras att Darkest Hour är en relativt annorlunda film jämfört med Churchill. I backspegeln upplever jag den senare filmen närmast som ett kammarspel i förhållande till Joe Wrights påkostade produktion. I Churchill har det hunnit förlöpa några fler tunga krigsår och fokus ligger på en trött och utsliten man. En man som tvivlar på sig själv och sin förmåga att leda landet (akilleshälen Gallipoli spelar förstås en roll i bägge filmerna).
Självklart blir stämningen en helt annan i Darkest Hour som förvisso beskriver en mörk tid för den brittiska nationen men som innehåller en både vilje- och handlingskraftig premiärminister samt ändå avslutas i någon slags dur i och med den lyckade (nå, allt är ju relativt…) evakueringen vid Dunkirk. Jag gissar att filmens titel ska anspela på talesätt i stil med ”det är alltid mörkast före gryningen”.
Gary Oldmans Winston får nämligen vara just den där naturkraften som man föreställer sig när man hör talas om karln. Han röjer runt med både kungar, generaler och ministrar. Skämtar farbroderligt med publikens ciceron och blickfokus i sammanhanget; den unga sekreteraren Elizabeth Layton. Dikterar storartade tal och håller möten i såväl badkaret som från toalettstolen. Tömmer såar av whiskey och soda. Även han hemsöks förvisso av tvivel men det räcker med ett ömsesidigt och respektfullt utbyte med Kungen samt en kort åktur i Londons tunnelbana där han samtalar med Folket för att återfinna både balans och bärkraft.
Ett annat problem som själva historien dras med är det som hemsöker många nutida filmer om andra världskriget. De berättas genom bekväma tittar i backspegeln där vi ju ”vet” vilka som är onda (rad på rad av opersonliga tyska soldater) eller goda (modiga arbetarklassbritter som tycker precis som Winston). Fienden framstår i en avundsvärt tydligt belysning på ett sätt som vi sällan är förunnade i förhållande till vår samtid.
Detta till trots är Darkest Hour en generellt sett en bättre film än Churchill, eller i alla fall en film med högre produktionsvärde. Som alltid när det gäller Joe Wright är den förstås oerhört snygg, vi bjuds på såväl detaljer som svepande kameraåkningar och noggrant komponerade miljöbilder (där priset tas av det konstfullt belysta House of Commons) och han har även plockat med sig sin favoritkompositör Dario Marinelli som levererar vad som närmast kan liknas vid ett thriller-score.
En trevligare helhet tillsammans med Gary Oldman med andra ord. Men ska jag enbart se till prestationen tycker jag att Brian Cox står som vinnare (detsamma gäller hans relation till Miranda Richardsons fru Clemmie jämfört med Gary Oldman och Kristin Scott Thomas). Cox Winston är inte lika välskriven som Gary Oldmans och ändå gör han mannen mer trovärdig. Och eftersom Brian Cox inte ens var nominerad så Oscarsjuryn fick fälla ett avgörande emellan dem får ni väl helt enkelt lita på mina ord. Eller se filmerna själva.
Här har vi några som i alla fall har sett Darkest Hour
Fiffis filmtajm
Flmr
Fripps filmrevyer
Jojjenito
Movies-Noir
Rörliga bilder och tryckta ord 