Vi fortsätter med Oscars-vinkeln (tre för den här filmens räkning) och riktar kikaren mot det andra världskriget. Av olika anledningar kom det inte mindre än tre filmer under 2017 som tilldrar sig under den här historiska perioden. Vilka de andra två är? Bara att invänta bloggens kommande inlägg!

***

Hade Christopher Nolans senaste film haft ett annat perspektiv hade den inte hetat Dunkirk, utan kanske Dunkerque. Då hade den kunnat handla om trupperna som efter bästa förmåga försökte säkra sina brittiska allierades desperata reträtt mot den tyska framryckningen. Fransmän och holländare som inte ens kunde speja över kanalen efter en efterlängtad och trygg hemvist, de vars hem redan var överlupet och invaderat.

Men för britterna kommer Dunkerque förstås alltid att vara Dunkirk, den förtvivlade utmotningen med havet i vitögat och fienden i ryggen. En plats där 400.000 män väntade på någon form av undsättning, via havet eller luften och där officerarna var medvetna om att en optimistisk räddningssiffra låg på knappa tio procent. Vad kunde man göra annat än att hoppas på ett mirakel, för vad skulle hända med det sköna Albion när en stor del av nationens stridbara manskap gått under på främmande stränder?

Nolans Dunkirk arbetar med tre parallella berättelser – på land, på havet och i luften. I någon mening finns det förstås protagonister eftersom vi i varje berättelse får följa ett antal personer (samtliga män, men Nolan känns generellt inte som någon stark kvinnoskildrare) från start till mål. Samtidigt ges publiken i princip ingen bakgrund att relatera de här personerna till, det är här och nu som gäller. Vi får inte veta om de har en käresta som väntar på dem därhemma eller en gammal hund. Ingen halar vid lämpligt (eller olämpligt) tillfälle upp ett fotografi på åldrande föräldrar eller ses författa ett sista brev till den nyfödda dottern som med största sannolikhet snart kommer att vara faderlös.

Själv tycker jag inte att det gör så mycket, jag uppfattar att Nolan försökt förmedla ett skeende eller ännu hellre en känsla och ett sinnestillstånd, snarare än personliga historier. Ett tungt vägande skäl till att den ambitionen fungerar skulle jag vilja påstå ligger i Hans Zimmers score. Dovt, obönhörligt, pressande, klaustrofobiskt, stressande. Publiken tillåts aldrig komma upp till ytan och andas fritt och även om jag till en början mest uppfattade musiken som väl påträngande blev jag efter ett tag indragen i dess stämningsskapande effekt.

Eftersom det är Nolan vi pratar om här behöver det väl knappast sägas att Dunkirk är oerhört välgjord med fina rollprestationer. Jag kan dock inte påstå att filmen gav mig någon ny förståelse eller känsla för, inte heller ny insikt i, motivet som väl skulle kunna kallas ”war is hell”. Bomber exploderar, skott avlossas, flygplan kraschlandar, båtar kapsejsar. Det är högst oklart hur soldaterna lyckas överleva i nära en vecka på de där stränderna – vad äter de, var sover de, var skiter de? I omgångar är mitt intresse kanske inte riktigt på topp, särskilt inte när det kommer till luftstriderna.

Det Dunkirk ger mig är istället Nolans patenterade lek med tid och narrativ som blir hisnande när jag knäcker koden första gången och inser hur de tre berättelserna hänger ihop. Det är ett grepp som gör att jag blir sugen på att se om filmen, trots att själva skeendet egentligen inte fångade mig i någon större utsträckning.

Däremot kan det vara värt att fundera på om Dunkirk också siktar mot något mer storslaget än ”bara” återskapa en känd händelse från andra världskriget. Det är mycket prat om betydelsen av ett hem – något att längta till, något att slåss för. Samtidigt är det värt att lägga på minnet att britterna som fångades vid Dunkirk faktiskt inte var ”hemma” utan kämpade på sina allierades sida av solidaritet eller på andra ideologiska grunder. Det är också möjligt att filmens budskap till viss del handlar om enskildas insatser. Ibland kan en ensam flygare, en ensam kapten, göra skillnad.

Annonser