Winston Churchill är 70 år gammal och in i märgen trött. Trött på krig och utmattad av ansträngningen att försöka ge en hel nation moralisk ryggrad nog att stå emot Hitler och Nazityskland efter över 1 700 dagars kamp.

Nu, i juni 1944, står förvisso USA på den forna kolonialmaktens sida men Churchill ser med förfäran hur Eisenhower och Montgomery planerar den i hans ögon vansinniga landstigningen i Normandie. Svårt ärrad av de brutala erfarenheterna vid Gallipoli orkar han inte ännu en gång vara ansvarig för att sända en kvarts miljon unga män rakt in i dödens käftar.

Churchills manus är skrivet av historikern Alex von Tunzelmann men det behöver inte i sig utgöra någon garanti för historisk korrekthet. I alla fall inte om man frågar Churchill-författaren Andrew Roberts som ska ha parafraserat sitt studieobjekt på följande kluriga vis: ”Never in the course of movie-making have so many specious errors been made in so long a film by so few writers”.

Och visst finns det en hel del man kan fundera över i Brian Cox porträtt av den store (in more ways than one) statsmannen. Han framställs som en person vilken blir allt räddare för att vara en föredetting, en krigarkonung som inte längre har en plats i den konflikt som var hans från allra första början. Han beskriver sig själv som en maläten gammal lejonhanne, vilken i princip redan blivit bortpetad som flockens ledare av ungtupparna Eisenhower och Montgomery.

I ett sista desperat försök att dela de prövningar som befälhavarna utsätter de unga soldatpojkarna för vill han släpa med sig Georg VI till Normandies stränder. Allt för att bevisa att han minsann inte är en feg politiker som gömmer sig bakom skrivbordet när kulorna visslar runt öronen. I det här avseendet är Churchill främst en film om en man och hans relation till krigsinsatsen, Sitt Krig.

Ett viktigt element i hans liv som filmen i alla fall snuddar vid tycks däremot inte vara rent påhitt – Churchill verkar av allt att döma från gång till annan ha lidit av depression. Det blir upp till hans allra närmaste att försöka ruska liv i honom i tid för att kunna adressera nationen, alldeles oavsett hur invasionen faller ut.

En av de som ganska ofta gjorde sitt bästa för att ruska om Churchill var hustrun Clementine, Clemmie, spelad av Miranda Richardson. Hon gör sin roll på det stora hela med bravur och en stor portion självrespekt. Hon och Cox utgör ett bra par, han domderar och hon ger honom en uppsträckande örfil när han kan behöva det.

Från dessa två finns absolut ingen att anmärka när det gäller prestation. Cox levererar ett antal krevader som får bulldogskinderna att dallra och rent intellektuellt kan jag tycka att det är melodramatiskt dravel men känslomässigt blir jag ändå ohjälpligt indragen i Cox vånda och vrede.

Men historiska felaktigheter är inte detta manus enda problem – jag tycker det känns oklart om Churchill ska handla om mannen eller kriget eller, på ett mer abstrakt plan, nationen. Är narrativet mest intresserad av mannen eller ledaren Chruchill? Jag tycker inte att den klarar av att balansera Churchills bild av sig själv mot den som andra människor har av honom. De korta scenerna med kontorsflickan Helen Garrett tillför inte särskilt mycket. Churchills avslutande tal till nationen ges också så pass stort utrymme att jag undrar lite över vilken nutida fiende filmen tycker att vi ska ena oss emot. Varför gör man Churchill nu och på just det här sättet?

Utseendemässigt finns dock inte mycket att anmärka på vare sig australiensaren Jonathan Teplitzkys regi eller fotografen David Higgs öga. Det enda som är synd i sammanhanget är att filmens smäller av sin absolut vackraste och mest gripande scen efter knappa fem minuter.

Annonser