Last Train From Gun Hill (1959)

alt. titel: Sista tåget från Gun Hill

Det är nog bara sheriffen Matt Morgan själv som tror att den bekymmerslösa tillvaro han för i den lilla Westernstaden tillsammans med fru och son kommer att fortgå för överskådlig framtid. Vi som tittare inser nämligen snabbt att hans bekymmerslösa lek med ett gäng smågrabbar, kompisar till sonen Petey, inom ett par ögonblick kommer att vara ett minne blott.

Mycket riktigt, snart kommer Petey i sporrstäck på en genomsvettig häst, på flykt undan missdådarna som våldtog och dödade mamma Catherine. Hästen Petey rider på är dock inte hans egen utan tillhör en av våldtäktsmännen och på denna häst sitter det en sadel med initialerna C.B. som Matt Morgan råkar känna igen.

Snart sitter så Matt på ett tåg som ska ta honom till staden Gun Hill och hans gamle bekanting Craig Belden. Belden är fortfarande i stort sett en hyvens kille men sonen Rick är en annan femma. Och trots att Belden är den förste att slå ned på grabben i sitt eget hem är han inte sämre än att han kan göra en helomvändning och försvara sin avkomma med samma våldsamhet som en skadeskjuten björnhona.

Morgans önskan att dra Rick och underhuggaren Lee inför rätta stöter på vissa problem i en stad där pappa äger ”every man in it”. Kommer Morgan att överleva tillräckligt länge för att ta sista tåget från Gun Hill?

Innehållsmässigt är det svårt att påstå att Last Train From Gun Hill levererar något nytt. Vi känner igen den andlösa väntan samt skyttegravskriget från exempelvis Rio Bravo och de själviskt krassa stadsborna (”Nobody will remember that I was yellow or that you died like a fool”) från High Noon. Det filmen istället bjuder på är en rakt berättad hämndhistoria utan större krusiduller men med härligt sammanbitna prestationer från både anushakan (finns det fitthakor borde väl även andra sidan kunna bli representerad?) Kirk Douglas som Matt Morgan och den olivhyade Anthony Quinn som Craig Belden.

I scenen mellan de båda alfahannarna hemma hos Belden tycker jag mig se glimtar av det kammarspel som sedan återkom hos Quentin Tarantino i form av The Hateful Eight. Det som gör utbytet så bra och nästintill hjärtskärande är Quinns uppenbara glädje över att återse Douglas innan han fattat vad det hela rör sig om. Genom resten av filmen upplever jag en slags resignerad sorg hos Quinn – om han bara kunde skulle han vilja ta sin väns parti mot sonen. Kanske till och med sin frillas också för den delen.

Men nu lever Craig Belden en gång för alla ett liv som bland annat orubbligt dikterar att blod är tjockare än vatten. I det avseendet får man mer av känsloutspel från Quinn än Douglas som främst går genom större delen av filmen med sammanpressade läppar och en bestämd hämndrynka mellan ögonbrynen.

Matt Morgan är alltså en man som likt många andra Westernmän är uppfylld av tanken på hämnd. För oss tittare är det uppenbart att det sannolikt är det enda som håller honom uppe i det här läget. Inte ens tanken på att göra lille Petey helt föräldralös tillåter honom att vika från sin utstakade väg vilket på ett sätt gör honom till en rätt egoistisk man. Ingen annan mans sorg är lika stor som hans egen, han vägrar exempelvis Catherines far att söka hämnd. Inte minst våldtäkten riktar brottet mot honom, maken, och inte vare sig mot fader eller son. I den här manliga treenigheten utgör han spetsen och Catherines roll i det hela är inte mer än att utgöra offret, en tändande gnista till den sprakande hämnden.

Det här gör bekvämt nog också att Morgan kan ha utbyten med sin motståndares frilla Linda, spelad av Carolyn Jones, utan att det förekommer den minsta antydan till någon slags kärlek dem emellan. Vad som förenar dem är istället hatet mot Belden. Linda har, också i likhet med många Westernfrillor, inte stort mer än bitter och cynisk självinsikt till övers för sin egen situation. Hon har gått från att vara många mäns kvinna till att vara en mans, men hon är likväl köpt. Att hjälpa Morgan beröva Belden det enda han egentligen bryr sig om blir ett uppror så gott som något. Blir därmed hennes bevekelsegrund svartsjuka snarare än hämnd? Det skulle i och för sig vara följdriktigt om man klämmer fast Westerngenrens genusglasögon på näsan.

Morgan är dessutom en rakryggad hjälte i det att han rättar sig efter lagens bokstav. Han kommer inte som en vildsint vigilante för att utkräva personlig hämnd för hustruns förnedring utan är beredd att riskera sitt eget liv för att kunna dra skurkarna inför rätta. Kanske är det här filmen bygger upp den största skillnaden mellan honom och hans forne kompis Belden?

Jag får nämligen känslan av att Belden skulle ha haft större förståelse för om Morgan velat utmana hans son på en revolverduell (Main st, at noon) eller ett manligt nävslagsmål istället för att försöka upprätthålla lag och ordning. Belden är en man som endast accepterar makt vilken utgår från enskilda personer, inte från samhälleliga etablissemang. Samtidigt gör Morgan den här gränsdragningen lite ambivalent när han ryter till den fege hotellägaren ”I AM the law!”

Jag märker att jag har svårt att inte fascineras över Westerngenrens bild av manlighet. Utan en sådan fascination skulle jag dock vilja påstå att Last Train From Gun Hill fortfarande är en tajt och fin liten thriller.