The Hateful Eight (2015)

The Hateful Eightalt. titel: The H8ful Eight

Till det avlägset belägna raststället och vägkrogen Minnie’s Haberdashery flyr åtta främlingar och en kusk undan en svår snöstorm som drar genom Wyomings karga bergslandskap. Det har inte hunnit gå särskilt många år sedan det amerikanska inbördeskriget avslutades och stämningen blir aningens spänd när det visar sig att en av de åtta är klädd i grå officersuniform medan en annan inte bara är klädd i en blå vapenrock utan dessutom har en hudfärg som är distinkt icke-vit.

Ytterligare en är prisjägare med ett begärligt byte kedjat vid sin sida och han är övertygad om att någon av de andra förr eller senare kommer att försöka befria hans fånge. I fyra kapitel uppförs nu ett laddat kammarspel inne hos Minnie’s.

Amatörregissören (amatör i ordets mest grundläggande betydelse) Quentin Tarantino har vant sin publik vid att han rör sig från än den ena, än den andra miljön i sina filmer. Därför blev nog inte bara jag lite förvånad när det visade sig att han i The Hateful Eight valt att stanna kvar i westerngenren dit den tidigare Django Unchained hade sökt sig. Men när man väl ser filmen känns det ganska uppenbart att det vilda västern är ett område där Tarantino känner sig hemmastadd.

Han har väl i och för sig alltid lånat en hel del av sitt bildspråk från bland andra Sergio Leone men sällan har det varit tydligare än här. Många inzoomningar och närbilder på nervösa och intensiva ansikten blir det. Leonekopplingen understryks förstås dessutom av det faktum att en viss Ennio Morricone har komponerat filmens score. Här förekommer dock en Morricone som är betydligt mer korthuggen och staccattoartad, med tajt hållna cymbaler och dämpade blåsinstrument, än hans klassiska stycken som ofta är mer melodiösa och orkestrala.

The Hateful Eight är relativt tydligt uppdelad i två olika delar där den första utgör en slags uppbyggnad till den kommande upp- och utlösningen. Kammarspelsupplägget gör att mycket av filmens ”handling” egentligen utspelar sig i alla omsorgsfullt skrivna samtal och monologer (det är ju ändå Tarantino som fått fritt spelrum här) när de olika personernas konflikter samt bak- och bevekelsegrunder kommer i dagen. Man skulle nästan kunna likna filmen vid det famösa isberget där den del som syns ovanför ytan är den händelseutveckling som de facto sker i det stora rummet, medan bulken är det som framkommer genom allt snackande.

Jag kan tycka att den första delen var mest intressant eftersom Tarantino här ger oss en aning om svårigheterna när ett av krig sönderslitet USA plötsligt skulle försöka umgås på någon form av fot (”god” är nog för mycket sagt i det här sammanhanget) med sig självt igen. Å andra sidan bjussar den andra delen på det nästintill vansinniga ultravåld som vi vant oss vid hos Mr. Tarantino och det är som alltid mycket underhållande. Eftersom jag emellertid tyckte att den avslutande skottlossningen i Django… blev överdriven, till och med för att vara Tarantino, måste jag förstås nicka gillande åt den något mer återhållsamma (men förstås då mer långdragna) utvecklingen i The Hateful Eight.

Mitt i filmen får vi en tillbakablick och jag funderar på hur pass annorlunda berättelsens stämning hade blivit om den istället hade inlett det hela. Nu får publiken dela främlingarnas osäkerhet kring hur landet egentligen ligger och vem som är i cahoots med vem. Samtidigt vet vi ju från exempelvis Hitchcock att en skicklig filmskapare kan skapa precis lika mycket spänning i det faktum att publiken vet något som personerna i filmen inte vet. Det var inget som störde överhövan när den väl dök upp, men med tillbakablicken först hade vi kanske kunnat hoppa över den förklarande berättarrösten som nu blev fullkomligt nödvändig för att man inte skulle bli helt bortkollrad.

Förutom bildspråket delar också The Hateful Eight det med Sergio Leones historier att världen inte är uppdelad i bad guys och good guys. I bästa fall är den uppdelad i bad guys och non-bad guys. Det vill säga personer som i alla fall (oftast) inte dödar på rent jävelskap. Dödar de någon gör de det av någon form av anledning (hämnd är alltid det främsta lågoddsalternativet vare sig det gäller Leone eller Tarantino).

Lika noggrann som Tarantino är med sina dialoger, är han generellt med sina castingval. Samuel L. Jackson finns förstås med på listan och har redan nu, med rätta, fått mycket beröm för sin Marquis Warren som faktiskt tar sig lite bortom den patenterade Samuel L. Jackson-typen som vi väl alla till mans börjat trötta lite på.

I Tim Roth har Tarantino lämpligt nog hittat ett sätt att casta Christoph Waltz utan att Christoph Waltz behöver vara med. Stenhårde veteranen Kurt Russell blir mer och mer lik Sam Elliott för varje år som går. Tarantino-favoriten Michael Madsen blir i sin tur mer och mer lik Gérard Depardieu för varje år som går och lyckas som vanligt inte prestera mer än att se ledsen och blekfet ut. Min favorit blev dock Bruce Derns sydstatsgeneral som jag tycker lyckades få till ett känsloregister som inte var någon av de andra förunnat.

För min del var The Hateful Eight bättre än Django… Denna senaste Tarantino-film innehåller en slags bister och kärv realism som jag uppskattade, vilket å andra sidan gjorde att uppenbara Tarantino-konstruktioner som den förbannade dörren tog mig lite ur stämning. Vid ett tillfälle krävs också en rejäl rengöring av Minnie’s som jag funderade rätt mycket på om den rent praktiskt verkligen skulle ha gått att genomföra. Gliporna i dörr, väggar och tak är nämligen tillräckligt stora för att det ska yra in snö i huset och det är kallt nog för att det ska ryka ur munnen på alla inblandade, även inomhus (vilket å andra sidan ger möjlighet till fantastiska bilder när ångan från varma kaffemuggar stiger runt hattbrätten i motljus).

Nej, inspelningen i det kalla helveteshuset är inget jag avundas vare sig skådisar eller övrigt filmteam. Tur att det finns de som är beredda att lida för konsten.

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

En hel del filmspanare (men ännu inte åtta stycken) har också sett The Hateful Eight:
Fiffis filmtajm
Movies-Noir
Flmr
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Filmparadiset

18 reaktioner till “The Hateful Eight (2015)”

  1. ”Vägkrogen”… LOL

    Quentin amatör? Nu förlorade du mig…

    Har du funderat på hur det skulle bilvit om QT helt enkelt skippat tillbakablicken istället? Hade kunnat funka bra det också, med några små förklarande dialograder adderade…

    ..”casta Christoph Waltz utan att Christoph Waltz behöver vara med.” LOL

    …”Kurt Russell blir mer och mer lik Sam Elliott för varje år som går.” LOL

    Avsaknaden av snöstormen trots att skådespelarna och ljudmakarna gjorde allt för att låtsas att det var en storm utanför var det enda som fick mig att komma ur stämningen en kort stund och fundera på filminspelningstekniska frågor.

    Men helt klart strået vassare än Django, och håller dessutom med om att första delen var den starkare.

  2. Extra stämningsfullt att läsa om The Hateful Eight samtidigt som jag sitter i en timmerstuga i ödsligt vinterlandskap, framför en smattrande eld. Jag är också verkligen mer för dragen som QT penslar den här filmen med, jämfört med Django Unchained. Jag gillade den sistnämna mycket, men när Tarantino ställs mot Tarantino själv så håller sig The Hateful Eight mer på tårna, med ett för mig klistrande manus hela vägen som gör mig mer intensivt spänd och i atmosfär. Djangos struktur blir lite mer avslappnad (komiskt nog) och mot slutet tänkte jag mer på manusstruktur i vändningarna än att vara ett med filmen. Jag är mycket imponerad av manuset i Hateful Eight och hela inramningen som känns som gjord för min smak. En ny sällsynt personlig favorit efter Death Proof.

  3. @Henke: Från Wikipedia om ordet amateur: ”French amateur ”lover of”, from Old French and ultimately from Latin amatorem nom. amator, ‘lover'”

    Nu blir det iofs hypotetiskt, men det är möjligt att QT själv inte hade lyckats fixa en lika tajt stämning om han tagit tillbakablicken först istället. Jag är inte säker på att den typen av spänning är hans starka sida. Men rent storymässigt tror jag absolut att det hade kunnat funka precis lika bra.

    Däremot vet jag inte om jag vare sig saknade snöstormen när de väl var inne i stugan eller tyckte att första halvan var bäst. Jag tyckte nog att de var rätt jämbördiga, bara olika.

    @Absurd Cinema: Levande brasa är alltid trevlig, pluspoäng på det 😀 Jag har faktiskt inte sett Death Proof, men jag får intrycket av att det är många som _inte_ gillar den?

  4. Det stämmer att Death Proof av den breda allmänheten ses som Tarantinos klart sämsta film och jag kan se varför allmänheten tycker så, men min kärlek för den filmen är så stor att den värderas som ett eget barn av mig. Den funkar rent kemiskt med min person. 🙂

  5. Då jag inte sett filmen än – längden samt urusla biograftider gör att jag drar mig – väntar jag med att kommentera. Jag är försiktigt positiv som jag allt som oftast är när det rör Tarantino.
    Death proof? Smaken är naturligtvis olika men bra vart den i alla fall inte.

  6. Death proof är en också av mina TQ-favoriter 🙂 Där är Zoe Bell bad-ass på riktigt. Likt Hateful 8 bygger den nästan uteslutande på dialog, men är i mitt tycke och smak roligare, fast också lättsammare och knappast lika genomarbetad som denna 70mms-onani. Kurt Russell är med där också, hal som en ål.

  7. Gört. Men gå inte in med för höga förväntningar, ha ha. Jag tror att de som gillar DP gillar den FÖR att den är så enkel och kitschig 🙂

  8. Tycker för övrigt att du satte ett bra betyg. En stark trea/halv fyra skriver jag under på. Instämmer i att Samuel L Jackson faktiskt lyckades ta sig ur sin egen typecast på något sätt. Jag är vanligtivs inte alls förtjust i den mannen, som skådespelare, av just den anledningen att han alltid spelar samma rollfigur, men här tyckte jag att han lyckades ge Warren lite tyngd.

  9. @Cecilia: Ja, det var ju iofs QT som nästan skapade Jacksons typiska persona men man kan ju faktiskt till och med bli trött på…säg…semmelchiapudding om det blir för mycket 😉

  10. Jaha, helveteshus. Därmed inte mysigt alltså. Hmm, jag tänkte inte alls så. Det fanns ju en brasa, filtar och en mustig gryta att äta. 🙂

    Lusigt, jag trodde jag hade ledsnat på Tarantino och hans sätt att göra film där dialogen är handlingen. Men här funkade det perfekt för mig. Förmodligen bidrog även hela 70 mm-spektaklet och den trevliga visningen.

    Tack för ping. 🙂

  11. @Jojjenito: Härligt att QT lyckades återupprätta sin heder i dina ögon. Jag känner ju att jag måste se om Puplp Fiction nu…

  12. @Sofia, Pulp fiction visas på en specialvisning på en massa SF biografer tisdagen den 26/1. Kanske något för dig om du är sugen att se om den.

  13. @Henke: Attans! Tack för tipset, det sura är att jag är i Sthlm nästa vecka men givetvis upptagen under kvällen 😦

  14. Sedd och klar.
    Helt ok vare sig mer eller mindre. Håller med om att filmen varit mer spännande om den börjat med tillbakablicken – då hade storyn lyft ett snäpp. Nu blev men reaktion mer av slaget ”jaha ja det är så det ligger till” för att i nästa stund undra om det var lång tid kvar av filmen.

  15. @Filmitch: Mja, jag tyckte ändå att den var så pass tajt i upplösningen att jag faktiskt aldrig funderade på hur mycket det var kvar av den

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: