The Hateful Eight (2015)

alt. titel: The H8ful Eight

Till det avlägset belägna raststället och vägkrogen Minnie’s Haberdashery flyr åtta främlingar och en kusk undan en svår snöstorm som drar genom Wyomings karga bergslandskap. Det har inte hunnit gå särskilt många år sedan det amerikanska inbördeskriget avslutades och stämningen blir aningens spänd när det visar sig att en av de åtta är klädd i grå officersuniform medan en annan inte bara är klädd i en blå vapenrock utan dessutom har en hudfärg som är distinkt icke-vit.

Ytterligare en är prisjägare med ett begärligt byte kedjat vid sin sida och han är övertygad om att någon av de andra förr eller senare kommer att försöka befria hans fånge. I fyra kapitel uppförs nu ett laddat kammarspel inne hos Minnie’s.

Amatörregissören (amatör i ordets mest grundläggande betydelse) Quentin Tarantino har vant sin publik vid att han rör sig från än den ena, än den andra miljön i sina filmer. Därför blev nog inte bara jag lite förvånad när det visade sig att han i The Hateful Eight valt att stanna kvar i westerngenren dit den tidigare Django Unchained hade sökt sig. Men när man väl ser filmen känns det ganska uppenbart att det vilda västern är ett område där Tarantino känner sig hemmastadd.

Han har väl i och för sig alltid lånat en hel del av sitt bildspråk från bland andra Sergio Leone men sällan har det varit tydligare än här. Många inzoomningar och närbilder på nervösa och intensiva ansikten blir det. Leonekopplingen understryks förstås dessutom av det faktum att en viss Ennio Morricone har komponerat filmens score. Här förekommer dock en Morricone som är betydligt mer korthuggen och staccattoartad, med tajt hållna cymbaler och dämpade blåsinstrument, än hans klassiska stycken som ofta är mer melodiösa och orkestrala.

The Hateful Eight är relativt tydligt uppdelad i två olika delar där den första utgör en slags uppbyggnad till den kommande upp- och utlösningen. Kammarspelsupplägget gör att mycket av filmens ”handling” egentligen utspelar sig i alla omsorgsfullt skrivna samtal och monologer (det är ju ändå Tarantino som fått fritt spelrum här) när de olika personernas konflikter samt bak- och bevekelsegrunder kommer i dagen. Man skulle nästan kunna likna filmen vid det famösa isberget där den del som syns ovanför ytan är den händelseutveckling som de facto sker i det stora rummet, medan bulken är det som framkommer genom allt snackande.

Jag kan tycka att den första delen var mest intressant eftersom Tarantino här ger oss en aning om svårigheterna när ett av krig sönderslitet USA plötsligt skulle försöka umgås på någon form av fot (”god” är nog för mycket sagt i det här sammanhanget) med sig självt igen. Å andra sidan bjussar den andra delen på det nästintill vansinniga ultravåld som vi vant oss vid hos Mr. Tarantino och det är som alltid mycket underhållande. Eftersom jag emellertid tyckte att den avslutande skottlossningen i Django… blev överdriven, till och med för att vara Tarantino, måste jag förstås nicka gillande åt den något mer återhållsamma (men förstås då mer långdragna) utvecklingen i The Hateful Eight.

Mitt i filmen får vi en tillbakablick och jag funderar på hur pass annorlunda berättelsens stämning hade blivit om den istället hade inlett det hela. Nu får publiken dela främlingarnas osäkerhet kring hur landet egentligen ligger och vem som är i cahoots med vem. Samtidigt vet vi ju från exempelvis Hitchcock att en skicklig filmskapare kan skapa precis lika mycket spänning i det faktum att publiken vet något som personerna i filmen inte vet. Det var inget som störde överhövan när den väl dök upp, men med tillbakablicken först hade vi kanske kunnat hoppa över den förklarande berättarrösten som nu blev fullkomligt nödvändig för att man inte skulle bli helt bortkollrad.

Förutom bildspråket delar också The Hateful Eight det med Sergio Leones historier att världen inte är uppdelad i bad guys och good guys. I bästa fall är den uppdelad i bad guys och non-bad guys. Det vill säga personer som i alla fall (oftast) inte dödar på rent jävelskap. Dödar de någon gör de det av någon form av anledning (hämnd är alltid det främsta lågoddsalternativet vare sig det gäller Leone eller Tarantino).

Lika noggrann som Tarantino är med sina dialoger, är han generellt med sina castingval. Samuel L. Jackson finns förstås med på listan och har redan nu, med rätta, fått mycket beröm för sin Marquis Warren som faktiskt tar sig lite bortom den patenterade Samuel L. Jackson-typen som vi väl alla till mans börjat trötta lite på.

I Tim Roth har Tarantino lämpligt nog hittat ett sätt att casta Christoph Waltz utan att Christoph Waltz behöver vara med. Stenhårde veteranen Kurt Russell blir mer och mer lik Sam Elliott för varje år som går. Tarantino-favoriten Michael Madsen blir i sin tur mer och mer lik Gérard Depardieu för varje år som går och lyckas som vanligt inte prestera mer än att se ledsen och blekfet ut. Min favorit blev dock Bruce Derns sydstatsgeneral som jag tycker lyckades få till ett känsloregister som inte var någon av de andra förunnat.

För min del var The Hateful Eight bättre än Django… Denna senaste Tarantino-film innehåller en slags bister och kärv realism som jag uppskattade, vilket å andra sidan gjorde att uppenbara Tarantino-konstruktioner som den förbannade dörren tog mig lite ur stämning. Vid ett tillfälle krävs också en rejäl rengöring av Minnie’s som jag funderade rätt mycket på om den rent praktiskt verkligen skulle ha gått att genomföra. Gliporna i dörr, väggar och tak är nämligen tillräckligt stora för att det ska yra in snö i huset och det är kallt nog för att det ska ryka ur munnen på alla inblandade, även inomhus (vilket å andra sidan ger möjlighet till fantastiska bilder när ångan från varma kaffemuggar stiger runt hattbrätten i motljus).

Nej, inspelningen i det kalla helveteshuset är inget jag avundas vare sig skådisar eller övrigt filmteam. Tur att det finns de som är beredda att lida för konsten.

En hel del filmspanare (men ännu inte åtta stycken) har också sett The Hateful Eight:
Fiffis filmtajm
Movies-Noir
Flmr
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Filmparadiset