Fanfar! Det är ett sant nöje att kunna presentera bloggens första comborecension. Härmed introduceras min käre make och främsta filmsällskap: Anders. Han har tidigare gjort sin närvaro känd på bloggen genom att designa en massa awesome headers. I förra veckan gick vi på bio och var väl inte helt överens på vägen hem. Häpp: comborecension. Anders kommentarer är kursiverade.  Två till priset av en, mycket nöje.

***

Django UnchainedFrån att ha varit rätt pepp på Django Unchained började detta tillstånd sakta men säkert nötas bort av alla förbehållslösa bloggkramar. En viss skepsis (eller bara önskan att vara allmänt anti, your pick) infann sig — bra kunde den väl ändå inte vara?

Och nä, bra blev nu tyvärr inte. Tyvärr gör ju alla hyllningar att jag hamnar i det där aningens trista läget när jag känner att jag måste motivera varför jag inte sätter ett betyg (det vill säga ett högre), snarare än att argumentera för det betyg jag verkligen sätter.

En av de stora fördelarna med att vara relativt ointresserad av film är att man med gott samvete kan ignorera alla förhandsspekulationer. Om det är en film jag vill se så undviker jag konsekvent att läsa något om den och bläddrar raskt förbi alla små filmsnuttar, stillbilder och åsikter som kan tänkas dyka upp på Facebook.

På sin höjd kan jag tänka mig att se maximalt en (1) trailer för filmen men det är också allt (trailers är alltid en risk: de kan i vissa fall tyvärr vara en alldeles utmärkt sammanfattning av filmen, och ser man två trailers så innehåller den andra oundvikligen nya scener man önskar man inte visste om). Django Unchained var en film jag ville se och således visste jag i stort sett inget mer än att Tarantino regisserat och att Jamie Foxx och Christoph Waltz återfanns i huvudrollerna.

Så med det i bakhuvudet vill jag ändå inledningsvis, med filmen i backspegeln, framhålla vad jag gillade med Django. Även om jag kan hålla med Johan på Har du inte sett den? om att det hade varit intressant med Will Smith som Django tycker jag att Jamie Foxx gjorde ett bra jobb. Hans nedtonade karaktär behövdes som motvikt till de övriga tre, som ju var betydligt mer överdådiga.

Will Smith hade säkert gjort ett alldeles utmärkt jobb men jag tror inte han passat som Django. Will Smith tenderar till att vara lite för mycket Will Smith emellanåt och det hade tagit udden av den Django som ändå ska vara just som Sofia skriver ganska nedtonad.

I likhet med ”alla” andra har jag emellertid inga problem med att förbehållslöst krama ihjäl Christoph Waltz. Karln är inget mindre än ett underverk och den här gången fick man dessutom avnjuta paketet omslutet av ett synnerligen charmant och vältrimmat skägg.

Instämmer 100%!

Däremot tycker jag att Hans Landa och Dr. King Shultz på ett sätt är ganska lika till sin karaktär, i det att bägge frammanar en stor portion gemyt. Jag kan för lite om skådespeleri (och skulle behöva se om Inglorious Basterds) för att kunna avgöra om det faktum att nazistgemytet upplevdes som hotfullt bara berodde på omständigheterna eller om det var ett resultat av skickligt agerande.

Jag tror omständigheterna och vår egen förförståelse samspelar här. Vi VET att Hans Landa är ond i samma ögonblick vi ser hans uniform och hans fryntlighet och charmerande personlighet framstår därmed som inte bara hemska utan även extremt känslolösa egenskaper; Hans Landa ska vara ond men hans uppenbara förtjusning i sitt arbete gör honom till ett så mycket större monster.

Schultz å andra sidan må även han vara tysk men vi förknippar inte honom omedelbart med nazismen och dess mörkermän tack vare miljön (amerikanska södern under 1850-talet), han är mer av ett blankt kort. När sedan Schultz genom sitt agerande gentemot Django och hans slavdrivare visar att han står för ideal och åsikter vi som publik kan sympatisera med så blir hans gemytlighet och charm egenskaper som förstärker vår positiva bild av honom som en rättskaffens riddare i tandläkarvagn.

Jag har svårt att komma på en regissör som tycks vara lika fascinerad av hämnd som Tarantino. Den här gången är det förstås Django som ska hämnas på både sina och sin hustrus orättsmän. Men lika magnifik som Shosannas brinnande vendetta var i Inglorious Basterds, lika svårt har jag att känna detsamma inför Djangos vedergällning.

Det irriterande är att jag inte riktigt vet vad det beror på. Kanske att själva berättelsen helt enkelt är mindre intrikat eller att jag har svårt att bli engagerad i relationen Django-Broomhilda som ändå är upptakten till själva hämnddelen. För mig är Django Unchained som bäst så länge det är en buddy-film där Dr. Shultz lär sin mörke protegé prisjägaryrkets villkor.

Jag tyckte nog kärlekshistorien överlag funkade ganska bra. Jag håller med om att man inte fick någon riktig känsla av vad Django och Broomhilda egentligen betyder för varandra, kanske beroende på att vi får lära känna deras kärlekshistoria i ganska korta återblickar?

Sedan måste jag förstås erkänna att filmen under många av sina 165 minutrar är både underhållande och grymt snygg. Men ändå blir de där 165 lite för många, min bak hade gärna sluppit åtminstone 30 av dem. En film som engagerar till 100% gör att man inte tänker på petitesser som träsmak och att det skulle vara jäkligt skönt att få sträcka på benen. Däremot har jag reviderat min initiala utfästelse att jag inte var det minsta sugen att se om Django Unchained, och det är ju alltid något.

Lite träsmak hör till! Men jag förstår vad du menar med att den var lite för lång. Eller snarare, lite för uppdelad. När Django blir tillfångatagen för att skickas till gruvan kändes det som att filmen nästan planade ut för att sedan spela upp igen och jag håller med om att den sista delen hade kunnat passats in bättre.

Men förutom ett egentligen rätt oförklarligt oengagemang i Djangos historia fanns det mer påtagliga invändningar för min del. Nog för att Tarantino gillar blood ’n guts, men här blev det lite väl mycket av den varan. Särskilt när det gällde de (kändes det som) evighetslånga skottlossningarna. Däremot kunde jag finna en viss makaber humor i hur väggarna inne på Candylands gods mot slutet hade fått en ny nyans.

Väl framme vid Candyland är det också allt för många element som bryter berättandets stämning, som dittills varit förhållandevis realistisk. Jag förstår inte riktigt varför Samuel L. Jacksons Onkel Tom-karaktär ska låtsas vara riktigt så gaggig som han är när han och Calvin Candy befinner sig i sällskap med andra. Hans så radikalt olika lynnen blir störande. Jag undrar också lite över att både Django och hans hustru i den absoluta slutscenen beter sig så uppsluppet, vilket rimmar illa med deras karaktärer eller det de nyss gått igenom.

För mig var det inga problem att se Jacksons karaktär som två sidor av samma människa. Å ena sidan var han för utomstående den lite dumme husslaven som med ålderns rätt kunde ta sig för att smågnabbas med sin husbonde inför dennes gäster men som ändå efter en höjd stämma vet sin plats. Å andra sidan representerade han en människa så indoktrinerad i slaveriet att han omöjligen kunde se världen på något annat sätt: slavarna var slavar för att de var födda till att vara just slavar.

Det var en naturens ordning och en ordning Stephen strävar efter att bibehålla. Stephen var av nödvändighet en slav och alla svarta människor han någonsin träffat var alla slavar. Därför blir Django ett sådant hot mot Jacksons karaktär — Django är svart men han är en fri människa och det bryter mot den ordning Stephen hittills hållit för orubblig. Stephen har också en position i sin värld som i vissa fall är jämställd med Calvin Candy. Inte så att de är likvärdiga som människor men Calvin tvekar inte att ta emot råd från en man som bra mycket längre än han själv levt i i en värld där människoliv bokstavligen värderas i pengar.

Och ja, slutscenen var obegriplig.

Tidsperioden ger naturligtvis Tarantino i det närmaste ett carte blanche att använda ”the n-word” så ofta han behagar (i det avseendet måste manusförfattandet till Inglorious Basterds ha varit ett helsike, å andra sidan innehöll den ju inte Samuel L. jackson) och under stora delar av filmen är det inget jag reagerar på. Men mot slutet upplever jag att det används av Jackson och Foxx med ett mer modernt tilltal, vilket också tar mig ur stämningen.

Återigen var detta inget jag störde mig på. För mig handlade det mer om två människor som inte kände till några andra ord för det de var. Django var förvisso fri men i Stephens ögon var det inget annat än en abnormalitet, ett misstag. De kallar varandra för nigger för det var de namn de vuxit upp med och kommit att identifiera sig med.

Man skulle också kunna se det som att Django kallar Stephen för nigger för att Stephen i hans ögon verkligen är en nigger såsom ordet användes på plantagerna under den här tiden (Django kallar inte kvinnorna för nigger, märk väl, kanske för att de inte svikit sin mänsklighet på samma sätt som Stephen?) och Stephen kallar Django för nigger eftersom det är vad han anser Django borde vara. Hur som helst: ordet som det används i Tarantinos film ligger sannolikt här närmare sitt historiska ursprung här än när vi hör det slentrianrappas i senaste hitlåten.

Och när vi ändå är inne på den gode Quentin… Den största illusionsdödaren av allt blir tyvärr när regissören och manusförfattaren väljer att själv dyka upp i sitt alster. Hitchcock och Peter Jackson har i alla fall den goda smaken att oftast bara skymta förbi, inte i praktiken moona åskådarna med sin uppenbarelse.

Först störde det mig lite att Tarantino dök upp, men det var mest för att jag de första sekunderna blev osäker på om det verkligen var han eller inte. När jag väl konstaterat att jo, det är faktiskt den gode Quentin så var hans närvaro på vita duken inget jag hängde upp mig på alls. Det bidrog nog att Tarantino talade ganska bred australiensisk dialekt, vilket ytterligare distanserade karaktären från att förväxlas med regissören.

There you have it. Absolut ingen dålig film, men heller inte så bra som jag tyvärr hade hoppats.

Jag hade inga förväntningar alls, jag visste faktiskt inte ens vad filmen handlade om så mitt betyg blir nog åtminstone en fyra.

Annonser