You are currently browsing the tag archive for the ‘Kirk Douglas’ tag.

I förra veckans Oscarsavsnitt av Snacka om film försjönk vi i en ”modern” sword- and sandalfilm. Vi kunde tillfredsställande nog konstatera att den fortfarande höll måttet.

***

Titten på Spartacus inspirerade – jag ville ha mer action i sandaler och med svärdet i hand! Mer specifikt insåg jag allt efter mastodontfilmen rullade på hur mycket den påminde om Ridley Scotts millenniefilm Gladiator. Eller ja, det är ju Gladiator som påminner om Spartacus förstås. Så det var bara att kasta sig över den 40 år yngre filmen när 60-tals-spektaklet var över.

Scott inleder en smula mer spänningsmotiverat och action-betonat än trion Kubrick-Douglas-Trumbo valde att göra. Spartacus börjar ju med en pompös berättarröst och en scen som visar på alla de svårigheter som vår hjälte fick utstå på grund av sin slavstatus och rebelliska temprament. Miljön är stekande sol och färgschemat låter ana en bjärt technicolor-hint. I Gladiator möter vi, tillsammans med generalen Maximus Decimus Meridius, lera, fukt, kyla, dimma och snö. Allt är helt enkelt gråare och skitigare. Russell Crowes huvudperson är en uppburen man, respekterad av sina män och, förstår vi, en imponerande krigare, vare sig det gäller taktik eller handgripligheter på slagfältet.

Redan i den första striden, på en kylslagen slätt i det som skulle komma att bli Österrike, blir det också helt uppenbart hur stor skillnad Hans Zimmer och Lisa Gerrards magnifikt orkestrala score gör för filmens stämning. Spartacus musik, komponerad av en Alex North, var inte dålig men jag tycker inte att den kommer i närheten av den effekt som Zimmer/Gerrard lyckas uppnå. Både i fråga om nervös spänning och sorgesam längtan.

Dalton Trumbos försök att slå på stora budskapstrumman när det gäller Spartacus bevekelsegrunder för sitt uppror var absolut inte dåliga. Samtidigt gillar jag hur Gladiators manusförfattare (tydligen var det (för?) många kockar som doppade sleven i den soppan) tagit ner hela historien till ett betydligt mer personligt plan för Maximus. Hans bakgrund påminner också mer om den riktige Spartacus, ni vet han på 100-talet f.Kr. Nämligen en man som började sitt liv i frihet men som under rubriken ”desertör” kunde shanghajas som gladiator-praktikant.

Maximus hämndmotiv ger honom också anledning att vara en mindre moralisk man än Spartacus. Han har ingen image eller rörelse att försvara, utan kan utan misskund hugga ner de som står mellan honom och storskurken Commodus. Att han sedan av en nyckfullt blodtörstig och underhållshungrande publik ges samma legendstatus som Spartacus är inget han eftersträvar. Möjligen i perspektivet att hans popularitet i arenan gör det lättare för honom att komma åt sin fiende. Crowe ska tydligen ha uttryckt en hel del frustration kring projektets ofärdiga manus men av det tycker jag inget märks i själva prestationen. För min del är detta fortfarande en av hans bästa roller och han är en lika självklar Maximus som Kirk Douglas var sin Spartacus. Två män där vare sig omvärlden eller filmtittaren behöver tvivla på deras ofelbarhet (även om de själva gör det).

Från hjälte till skurk. Joaquin Phoenix Commodus må tala om Rom som en vacker dröm av samma egoistiska drivkrafter som Laurence Oliviers Crassus men han är i allt väsentligt fortfarande bara en liten pojke som vill ha pappas bekräftelse (plus en kram eller två). De två skådespelarna är dock sällsamt väl skickade att gestalta sina olika skurkar, Olivier utstrålar en kraftfull hotfullhet medan Phoenix gnällige kejsare ger mig obehagsrysningar. På ett sätt uppskattar jag nog Phoenix roll mer eftersom den känns svagare och mer utlämnande. Hans Commodus är verkligen ingen smickrande eller tuff skurkroll på samma sätt som Crassus och han gör den otroligt bra.

Ska vi sticka emellan med en helt annan filmreferens påminner relationen mellan Maximus och Oliver Reeds gladiatortränare Proximo mer om den mellan romaren Quintus Arrius och galärslaven Judah Ben-Hur än den mellan Spartacus och hans gladiator-plågoandar Batiatus och Marcellus. Därför är det heller inte så konstigt att Reed får utgöra en positiv kraft jämfört med Peter Ustinovs opportunist till köpman och slavhandlare. Eftersom jag nyss sett Reed i ett par av hans yngre rolltolkningar fäster jag den här omgången mer uppmärksamhet vid hans uppenbarelse och förnöjs över hur han så självklart tar plats i ordets alla bemärkelser.

Mångfaldsperspektivet var kanske inte superhärligt i Spartacus men fasiken vet om det egentligen blivit så mycket bättre i Gladiator. Den största förändringen torde vara att ”den svarta rollen” då blev avpolletterad relativt omgående. Woody Strodes Draba blev enbart ett verktyg för att bevisa Crassus kallsinnighet, medan Djimon Hounsous Juba uppgraderas till Maximus sidekick. Å andra sidan annekterar Maximus Drabas utmanande av den grymma gladiator-publiken genom att kasta sitt vapen mot dem medan Juba reduceras till en pålitlig partner som inte gör mycket väsen av sig. Om vi dessutom tänker in Omar Djalilis lismande slavhandlare som lovar Proximo ”special price” skulle jag säga att 00-talsfilmen nästan känns mer problematisk i det perspektivet än 60-talsditon.

De två gladiator-filmerna, Gladiator och Spartacus, startade i två olika ändar och avslutar på samma sätt. Trumbos manus säger, i min tolkning, att även om en övermäktig Stat vunnit slaget finns det fortfarande hopp för världen. Slaveriet kommer till slut att ses för och avskaffas som den vidriga praxis det är. Spartacus kommande släktled kommer att få växa upp som en fria män. Men här och nu blev vår hjälte besegrad (om än inte knäckt).

Ett sådant tvetydigt downer-slut är inget för den moderna Hollywood-publiken. Som enkelspårig hämnare finns det förstås inget liv kvar för Maximus men innan han faller ned på arenans sand har han (medelst manlig nävkraft) gjort sig av med skurken, säkrat livet för de fåtal människor han fortfarande bryr sig om, sett till att hans lojala soldater är skyddade från repressalier samt återupprättat republikanskt styre. Inte så illa pinkat.

Nå, jag tycker om bägge filmerna i alla deras likheter och olikheter. Båda lider de av att vara en smula långdragna och inge en känsla av att starta om när det återstår kanske en fjärdedel av dem. Däremot är det intressant att notera att 60-talets matte-målningar av bakgrunder och himmel har hållit så jäkla mycket bättre än 00-talets CGI-fest. Scotts vision av Rom var häftig när det begav sig men har inte åldrats väl på knappt 20 år. Det var bättre förr…

Nordstatsgeneralen Lew Wallace skrev 1880 vad som kom att utnämnas till ”the most influential Christian book of the nineteenth century”. När Kirk Douglas missade chansen att i slutet av 50-talet spela Judah Ben-Hur, mannen som ger Jesus vatten under hans golgatavandring, tänkte han kanske ”frihetskämpe som frihetskämpe” och vände sig istället till ett mer samtida verk, författad av en judisk kommunist.

När Howard Fast satt fängslad för att ha vägrat nämna namn inför den anti-kommunistiska HUAC i det tidiga 50-talet hade han börjat skriva på romanen Spartacus. Ämnesvalet var kanske inte så långsökt som det i förstone kan verka. Slaven som ledde ett uppror mot Rom 100 år f.Kr hade nämligen redan av Karl Marx utsetts till ”the most splendid fellow in the whole of ancient history”.

Som för att riktigt gnugga HUAC:s näsa i den egna upproriskheten anställde Douglas (som tagit på sig producentrollen för att få igång projektet ordentligt) dessutom svartlistade manusförfattaren Dalton Trumbo. Därför är det inte så märkligt att i princip vartenda ord som yttras i filmen kan tolkas i perspektivet ”ideologisk förföljelse i 50-talets USA”. Varje scen kan ses som en varning för maktfullkomliga män som lever i dekadens på bekostnad av andras liv. Men låt inte denna lilla bakgrundsbeskrivning avskräcka från en eventuell tittning på Spartacus, Trumbo är en tillräckligt skicklig författare för att inte låta sin berättelse tyngas allt för mycket av budskapet den ska förmedla.

Här har vi alltså, till skillnad från historien om Ben-Hur, en tvättäkta BOATS i antik miljö. Det fanns verkligen en slav som hette Spartacus som verkligen gjorde uppror mot Rom under en kampanj som höll i sig ett par år under 70-talet f. Kr. I allt övrigt kan vi däremot anta att Trumbo tagit sig en hel del dramatiska friheter i syfte att skapa en redig helylle-hjälte.

Kirk Douglas Spartacus är en modig och moraliskt rakryggad man som inte räds att drömma om en värld utan slaveri. Han är dessutom en fenomenal ledare, taktiker och organisatör. När han meddelar sin skamfilade ”armé” att målet de marscherat mot i över ett halvår gått upp i rök och de nu istället måste vända på klacken för att ge sig in i ännu en strid mot romerska legionärer hörs inte ett pip till invändning. I sin oförmåga att göra ett endaste misstag skulle Spartacus nästan kunna platsa som huvudperson i en bok av Jan Guillou. Det är filmens smala lycka att Douglas faktiskt är en skådis av en sådan kaliber att han kan bränna av en sådan hjälte och ändå göra honom någorlunda trovärdig. En man som förtjänar lojalitet och leder via respekt, snarare än rädsla. Prominent anushaka till trots.

Men en hjälte är sällan särskilt intressant om han inte har en rejäl skurk att slåss mot och i det avseendet levererar Laurence Oliviers Crassus allt vad man kan önska och lite till. Hans senator är stelbent, arrogant, slemmig och kallsinnig i en ganska härlig blandning. Det är inte alla som skulle kunna få till Trumbos dubbeltydiga dialog (som var bortklippt i filmens första version) om män som föredrar att äta både ”ostron” och ”sniglar” utan att det blir fånigt men Olivier fixar det galant. Med viss hjälp från ingen mindre än Sir Anthony Hopkins som fick bistå med en lätt hotfull ton i sin dubbning av scenen. Ljudspåret hade nämligen försvunnit och när scenen skulle infogas i filmen igen hade Olivier gått bort.

Samtidigt går det inte att komma ifrån att både Spartacus och Crassus är en smula endimensionella som rollfigurer. Vi behöver aldrig tvivla på deras respektive tillhörighet, från första filmrutan när de dyker upp. Då är det ju tur att Spartacus dessutom bjussar på Peter Ustinov och Charles Laughton, två hundraprocentigt pragmatiska män som får stå för filmens fåtaliga komiska repliker. De reduceras dock aldrig till att enbart utgöra comic relief, utan får dessutom representera all den realism som de två huvudantagonisterna saknar.

En realism som Spartacus tyvärr inte heller kommer i närheten av när det gäller kärlekshistorien, för det är klart att filmen måste ha en sådan också. Kirk Douglas och Jean Simmons som spelar den stolta Varinia är i och för sig söta tillsammans. Men vi ges aldrig någon bättre förklaring till deras förälskelse än att hon är den första kvinna som klätt av sig naken inför hans ögon och han är den förste mannen som inte våldtagit henne när hon gjort det.

Genusmässigt skulle Spartacus ha kunnat vara betydligt värre, detsamma gäller tyvärr inte filmens mångfaldsperspektiv (eller jo, det är klart att det hade kunnat vara ännu sämre, men ni fattar vad jag menar). Efter exempel som Spartacus och Ben-Hur är det inte särskilt svårt att instämma i de kritiska röster som påpekat att representanter för någon slags generell mellanöstern-kultur fick (och får?) minst lika mycket av en raw deal som Hollywoods svarta rollfigurer. Här förekommer en turbanklädd Herbert Lom som Tigranes Levantus, en man vars ursprung alltså signaleras medelst både utseende och namn. Hans enda funktion i filmen är att genom girighet och ett förrädiskt sinnelag tvinga Spartacus till den där klackvändningen jag nämnde tidigare.

Jag brukar hävda att jag har svårt för Stanley Kubricks filmer men börjar misstänka att det framförallt hänger på de manus som han filmatiserar för tillfället. The Shining – ja, 2001 – nej. Nu verkar det förvisso som om Kubrick fick ovanligt lite konstnärlig frihet att spela på i just fallet Spartacus men på det hela taget tycker jag om mastodontfilmen.

Däremot är det svårt att bortse från två saker. Den första är att jag har svårare att svälja klagomålen på Frodo och Sams evighetsvandringar i LOTR efter titten på Spartacus, för jäklar i min lilla låda vad det knallas över berg och stock och sten här. Till slut var jag redigt less på evighetsbilder av barn och gamlingar som följer Spartacus vartän hans spetsiga näsa pekar. Den andra är att det efter filmer som Monty Pythons Life of Brian eller Mel Brooks History of the World är oerhört svårt att ta statister i romersk legionärsmundering på allvar.

alt. titel: Mardrömsjakten

Om man som tittare inte fattat det redan vid den lekfulla brottningsmatchen mellan far och son Sandza under mellanösterns varma sol får Peter också försäkra den nervöse Robin att ”I’ll be with you all the way”. För att strax därefter försvinna i en terrorismorsakad båtexplosion inför Robins förtvivlade blick. Då är det ju tur att Peters gamle vän Ben Childress också finns på plats och kan se till att skeppa Robin till den där speciella skolan i Chicago som var grunden till pojkens nervositet.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Sista tåget från Gun Hill

Det är nog bara sheriffen Matt Morgan själv som tror att den bekymmerslösa tillvaro han för i den lilla Westernstaden tillsammans med fru och son kommer att fortgå för överskådlig framtid. Vi som tittare inser nämligen snabbt att hans bekymmerslösa lek med ett gäng smågrabbar, kompisar till sonen Petey, inom ett par ögonblick kommer att vara ett minne blott.

Läs hela inlägget här »

TrumboAtt namnet Dalton Trumbo inte är mer välkänt (i alla fall inte innan den här filmen eller utanför USA) är sannolikt ett tecken så gott som något på det förhållandevis undanskymda liv som levs av alla manusförfattare som inte är Aaron Sorkin.

Läs hela inlägget här »

Finska vinterkrigsveteranen Max Manus kommer hem till Norge i juni 1940 och går genom Oslos gator med skammens rodnad brinnande på kinderna. Finländarna slogs som vargar mot ryssen medan tyskarna helt lugnt kunde knalla rakt in i Norge utan gnuttan av motstånd och slå sig till ro. Den kungliga familjen och regeringen har precis flytt hals över huvud till London. Något måste göras.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Mystic River
Ebervall & Samuelson, Domardansen
Dean R. Koontz, Winter Moon

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg