Någon gång under det tidiga 00-talet plockade jag åt mig en okänd fantasyroman på ett antikvariat för en tjuga. Ganska snart var jag helt fångad historien och stämningen i The Scar. Författaren China Miéville har sedan dess tillhört en av mina husgudar. Det tog ett tag för mig att förstå att Miéville tillhörde en rörelse som allmänt benämndes ”the new wierd” men om man nu vill få lite koll på både ny och gammal ”weird”, vad tjänar då syftet bättre än en tegelstenstjock antologi redigerad av våra steampunk-bekanta Ann och Jeff VanderMeer?

De har samlat dryga hundratalet längre eller kortare texter och kronologin sträcker sig från 1908 och österrikaren Alfred Kubin till 2010 och australiensiskan K.J. Bishop. Boken är givetvis också utrustad med både ett ”foreweird” av Michael Morcock och ett ”afterweird” av ingen mindre än China Miéville himself (som också finns representerad med novellen ”Details”). Flertalet av texterna härstammar från den anglosaxiska världen men det finns också smakprov från både Asien och Afrika.

Som vanligt görs försök att definiera ”the weird” och som vanligt blir slutsatsen något i stil med ”jag vet vad det är när jag läser det”, alternativt ”jag vet vad det inte är när jag läser det”. Det är svårt att hitta gemensamma nämnare bortsett från att alla texterna innehåller en stämning som kan vara svår att sätta fingret på och mer eller mindre bisarra eller surrealistiska element. Om jag säger att det är en antologi där Franz Kafka (”In the Penal Colony”) samsas med såväl H.P. Lovecraft (”The Dunwich Horror”) som Ray Bradbury (”The Crowd”), Shirley Jackson (”The Summer People”), Neil Gaiman (”Feeders and Eaters”) och Kelly Link (”The Specialist’s Hat”) så kanske det ger en aning om vilket omfång och vilken typ av historier vi pratar om här.

Sällan tycks ridån mellan någon slags normalitet och något…helt annat ha hasat mer åt sidan än i läsning av The Weird. I fallet Kafka är det hela ”bara” surrealistiskt men i ”Axolotl” av Julio Cortázar möter vi exempelvis en man som blir så fascinerad av salamandrarna vid Jardin des Plantes att han till slut blir en av dem. Jeff VanderMeers ”The Cage” transporterar sina läsare till den mögelöverlupna fiktiva staden Ambergris.

Som så ofta när det gäller antologier (särskilt av det här omfånget) är allt verkligen inte werid-guld som glimmar. Flera av novellerna är för min del antingen ointressanta eller fullkomligt obegripliga. Till dem hör bland andra ”The Hospice” av Robert Aikman, ”The Lion’s Den” av Steve Duffy och ”Tainaron” av Leena Krohn.

Men vad gör det när man både kan få återbesöka gamla godingar som George R.R. Martins ”The Sandkings” och stifta nya bekantskaper? Dit räknar jag numera bland andra H.F. Arnold som bara har tre publicerade historier på sitt samvete där en av dem är ”The Night Wire”, vilken helt uppenbarligen torde ha utgjort en inspirationskälla för Stephen King när han skrev “The Mist”. Tillika Craig Padawer som i ”The Meat Garden” beskriver krigföring på ett sätt som jag aldrig tidigare föreställt mig.

Under antologiparaplyet samlas både science fiction och fantasy, både skräck och drama, både thriller och komedi. It’s all good (det mesta i alla fall) and it’s all Weird.

Annonser