Mumier och midsommar. What’s not to like?! En snygg inläggstitel blev det också…

***

Få lär väl ha missat att Universal gör tappra försök att återuppväcka alla sina klassiska monster (plus några stycken till). Exakt varför bolaget började med just mumiemonstret vet jag inte, men kanske det har något att göra med att det inte är första gången de försöker sparka igång en inlindad döing. För visst var även The Mummy anno 1999 ett försök till en remake på Universals klassiska film från 1932.

Så här har vi alltså tre mumiefilmer, med åtminstone den gemensamma grunden att en mumie vaknar till liv i filmens samtid. Förutom att knalla omkring intresserar sig hen också särskilt för en levande person som ska hjälpa hen att uppfylla sitt hjärtas önskan. En önskan som i sin tur ledde till att hen blev en mumie till att börja med när det begav sig i det antika Egypten.

The Mummy anno 2017 har försökt vara nytänkande genom att flippa på könsrollerna. Så kontaktannonsfrasen ”nyligen återuppväckt präst söker hjärtevän” är här utbytt mot ”nyligen befriad prinsessa söker man att besätta”. Sannolikt är förändringarna i incitament och drivkrafter för prinsessan Ahmanet (jämfört med prästen Imhotep) inte beroende av att hon är kvinna men de är icke desto mindre intressanta.

Boris Karloffs Imhotep från 1932 är i mångt och mycket ett tragiskt monster. Han är aldrig ute efter hämnd utan längtar bara efter återuppväcka sin älskade Ankh-es-en-amon. Att det sedan står korkade museivakter i vägen för hans försök att genomföra den nödvändiga ritualen bör snarare ses som ett olycksfall i arbetet. Han ser också något mer än bara en lämplig kropp i den sköna Helen Grosvenor. Hon tycks vara en reinkarnation av hans älskade vilket gör att Imhotep också vill komma åt Helens själ.

Arnold Vosloo satsade på en något coolare (alternativt mer skrämmande) mumie. (OT: för varje gång jag ser filmen blir det allt märkligare varför Imhotep straffas genom en ritual som skapar ett monster av så onämnbara proportioner att apokalypsen knackar på dörren i samma ögonblick han släpps fri. Men det är en fråga för en annan text.)

Men fortfarande är anledningen till att prästen blir levande begravd den farliga kärleken, mer precist hans försök att övervinna döden för att bevara sin älskade. Hans relation till Evie Carnahan tycks inte lika nära kopplad till Anck-su-Namun som Karloffs Imhotep. Även om hon likt Helen Grosvenor har en egyptisk mor antyds det inte att hon skulle vara en ren inkarnation av Anck-su-Namun. Kanske är det så enkelt att Evie är den första levande kvinna Imhotep ser efter sitt uppvaknande och hennes unga kropp blir därmed ett lämpligt kärl för hans käresta.

De manliga prästerna drivs alltså främst av längtan efter att återförenas med sina älskade (om Imhotep anno ’99 sedan kan utkräva lite hämnd på vägen, så mycket bättre!). Till skillnad då från prinsessan Ahmanet som enbart är ute efter den större makt som Sets ande i en mänsklig kropp kan ge henne. Exakt varför hon fastnar för just Nick Morton är något oklart men sannolikt det handlar om att det är han som befriar henne från kvicksilverfängelset i den irakiska öknen? En slags variant av 99-Imhoteps Cajsa Warg-attityd (man tager vad man haver) med andra ord?

Ahmanets förmågor är också klart utökade eller uppdaterade jämfört med hennes manliga motsvarigheter. Karloff kunde utöva några slags hypnoskrafter på svagare personer (kvinnor och nubier) medan Vosloo också kunde kontrollera andra mumier, i alla fall sådana som hängde ihop med hans begravningsplats i Hamunaptra. Ahmanets krafter tycks applicerbara på alla döda kroppar, såväl sådana hon dödat själv (vilka förvandlas till några slags zombiemumier) som antika korsriddare.

Jag hade svårt att tjusas av den sista mumiefilmen och jag tror att en stor anledning till det var att den inte utspelades i vare sig en förlåtande dåtid eller det mystiskt lockande Egypten. Den första filmen ska förvisso bara utspelas tio år innan primäråret, men för mig känns den förstås ålderstigen. The Mummy från 1999 tittar längtansfullt tillbaka på en mer äventyrlig och exotifierad era vilket också gör det lättare att acceptera filmens frejdiga hejsan-svejsan-stämning. En stämning som dessutom får benäget bistånd av Jerry Goldsmiths dramatiskt djärva score.

Till skillnad då från den senaste filmen (utrustad med ett högst generiskt action-score av Brian Tyler) där både Ahmanet och hennes mumieunderhuggare samt Nick Mortons sorglösa devil-may-care-attityd ska placeras i en grådaskig samtid. Kanske blev Universal den här gången varit lite väl grundliga i sina försök att undvika att få skit för porträttering av österländska rasstereotyper?

Av de tre mumiefilmerna är originalet oöverträffat vad gäller stämning och återupplivad mumie. The Mummy från 1932 använder sig av Boris Karloffs ögon in absurdum men det gör absolut ingenting eftersom hans intensiva blick funkar varje gång kameran väljer att söka upp den. Det sena 90-talets The Mummy är fortfarande en underbart underhållande Indiana Jones light men har verkligen inte åldrats väl vare sig i beskrivningen av ”den andre” eller sin CGI (trots att det är ILM som stod bakom den). I jämförelse med föregångarna faller tyvärr 2017 års The Mummy ömkligt efter bara ett par matchminuter och skulle ha mått bra av att bäras av plan istället för tvingats fortsätta med sin undermåliga prestation.

The Mummy (1932)

The Mummy (1999)

The Mummy (2017)

Bonus: Litterära mumier
Efter en genomlyssning känns det uppenbart att Universals första mumiefilm hämtat inspiration från Bram Stokers kortroman The Jewel of the Seven Stars (1903) och Arthur Conan Doyles novell ”The Ring of Toth” (1890). Doyle berättar om en egyptier med evigt liv som vill återförenas med sin älskade, död och mumifierad sedan länge. Bram Stoker adderar tanken på en återuppväckt kvinnlig mumie som också på något vänster söker kärleken.

Tidigare än dessa bägge herrar var emellertid Edgar Allan Poe som gav samtiden en svidande högerkrok i novellen ”Some Words with a Mummy” från 1845. Den har dock inte mycket att göra med vare sig kärlek eller förbannelser. Tidigare än så var faktiskt en kvinna — Jane C. Loudon — med sin sci-fi-roman The Mummy! Or a Tale of the Twenty-Second Century från 1827. Den är tyvärr inte alls särskilt läsvänlig, särskilt inte om man mest är nyfiken på mumier.

Alla finns de förstås för avlyssning på den eminenta sajten Librivox (klicka på titellänkarna i texten ovan och du kommer dit i ett nafs).

I sammanhanget kan jag också rekommendera Vargtimmen podcasts utmärkta mumie-avsnitt.

Annonser