Marriage Story (2019)

Återigen en Netflix-film som dragit ihop till nästan lika många nomineringar som The Irishman. Och per filmminut är de sannolikt fler…

• Best Motion Picture of the Year
• Best Performance by an Actress in a Leading Role
• Best Performance by an Actor in a Leading Role
• Best Performance by an Actress in a Supporting Role
• Best Original Screenplay
• Best Achievement in Music Written for Motion Pictures (Original Score)

***

Det är inte särskilt svårt att föreställa sig hur dagens regissör och manusförfattare, Noah Baumbach, själv blivit indragen i den rent kafkaartade upplevelsen att försöka avsluta ett äktenskap på ett vettigt och rationellt sätt. Särskilt inom ramen för det amerikanska rättssystemet. Han och Jennifer Jason Leigh skilde sig 2010 och det känns inte helt orimligt att en del av det som hamnat i Marriage Story har sitt ursprung i den upplevelsen.

Wonder Wheel (2017)

Wonder Wheel börjar nog så välbekant för att vara en Woody Allen-film. Förtexterna är av det sedvanliga typsnittet och ackompanjeras av en härlig liten jazztruddelutt (”Coney Island Washboard”). Tittaren hälsas sedan välkommen till 1950-talet av Mickey, aspirerande dramatiker och poet men för tillfället badvakt vid Coney Island, New York-bornas tillflykt för bad och nöjen. Såsom varande aspirerande dramatiker och poet förvarnar Mickey om att detta kommer att bli en berättelse full med symbolik, melodrama och ”larger than life characters”.

Yrrol – en kolossalt genomtänkt film (1994)

Var 1989 ett ovanligt bra svenskt år för komediserier? Eftersom jag själv har superdålig koll på årtal och enbart går på magkänsla skulle jag ha gissat att jag först såg snällisserien En himla många program för att ett par år senare byta upp mig till den lite mer vågade Lorry. Men de hade premiär samma år och på samma kanal (SVT1).

Last Train From Gun Hill (1959)

alt. titel: Sista tåget från Gun Hill

Det är nog bara sheriffen Matt Morgan själv som tror att den bekymmerslösa tillvaro han för i den lilla Westernstaden tillsammans med fru och son kommer att fortgå för överskådlig framtid. Vi som tittare inser nämligen snabbt att hans bekymmerslösa lek med ett gäng smågrabbar, kompisar till sonen Petey, inom ett par ögonblick kommer att vara ett minne blott.

X2: Sovande skönhet och botfärdig bitterhet (1959 och 2014)

Törnrosa blev en riktig surdeg inom Disney-koncernen. Walt oroade sig för att publiken skulle tröttna på ytterligare en sagoprinsess-film efter Snövit och Askungen och gav därför särskilt konstnärerna fria händer. De tog fram en mer linjär look som skulle påminna om medeltiden och renässansens konstverk. Förvisso innovativt och djärvt, men också mycket tidsödande.

La pianiste (2001)

alt. titel: Pianisten, The Piano Teacher

Lite Oscarsanstrykning kan vi väl ha här på Rörliga bilder också? Michael Hanekes Amour är i årets gala nominerad i flera kategorier, bland annat både Bästa utländska film och Bästa film.

***

Erika är pianolärarinna, men på en något mer avancerad nivå än kommunal musikskola där man lär sexåringar att spela ”Till Paris”. Hon är medlem av en exklusiv grupp lärare, vars elever slåss om att få en chans att spela för dem. Omgivningen är synbarligen imponerad och ibland kanske till och med lite skrämd av den strama, allvarliga kvinnan (som inte tvekar att ge sina elever ordentliga avhyvlingar) och hennes talang. Med håret i knut, beiga tröjor, strikta kjolar och förnuftigt lågklackade skor ser Erika helt enkelt ut som en klassisk KulturTant.

Meet the Feebles (1989)

alt. titel: Det sjuka gänget

”Meet the Feebles. We are not your average ordinary people.” Nej, det kan man verkligen säga. Precis i början skulle man kunna tro att Feebles tillhör Jim Hensons dockart: ulliga, gulliga och lite putslustiga. Men det dröjer inte länge innan vi blir fullt på det klara att den enda kopplingen till Jim Henson som skulle kunna skönjas är om denna sagofarbror skulle ha börjat trycka ur sig muppshower samtidigt som han, i höggradigt deprimerat tillstånd, intog stora doser crystal meth.

Ethan Frome (1993)

Det var väl ganska så givet att en förlaga som jag tyckte så här pass mycket om skulle ha svårt att stå sig i en filmatisering, om än en förhållandevis påkostad sådan. Ramhistorien som introducerar oss till Ethan, och så småningom hans tragiska historia, har man behållit men bytt ut ingenjören mot en ny pastor som kommer till Starkfield. Först är han upprörd över att byborna tycks nonchalera Ethan (som Liam Neeson har gett en rejäl hälta) tills dess att han får bakgrunden förklarad för sig av Ruth Hale på en promenad ut till den ensligt belägna farmen.

Ethan Frome (1911)

Det enda som i en ordbok skulle behövas som illustration till konceptet “bitterljuv” är Ethan Frome. Trots att långnovellen (eller kortromanen om man så vill) ibland är rätt övertydlig i både symbolism och teman är den något av det mest skönt sorgliga jag har läst.

I likhet med exempelvis Emily Brontës Wuthering Heights eller Hawthornes The Scarlet Letter använder sig Ethan Frome av en ramintroduktion där läsaren genom en namnlös ingenjör får stifta bekantskap med den fiktiva Massachusettsstaden Starkfield. Det är vinter och bittert kallt när ingenjören får skjuts av den store och tyste Frome till och från tåget. En dag stormar det så hårt att det inte finns någon chans att ta sig tillbaka till staden och berättaren måste spendera natten på Fromegården. Där får han sig serverad hela den historia som han hittills bara hört brottstycken av från stadens invånare och som tilldrog sig knappt år tjugo år tidigare.