You are currently browsing the tag archive for the ‘Bitterhet’ tag.

Återigen en Netflix-film som dragit ihop till nästan lika många nomineringar som The Irishman. Och per filmminut är de sannolikt fler…

  • Best Motion Picture of the Year
  • Best Performance by an Actress in a Leading Role
  • Best Performance by an Actor in a Leading Role
  • Best Performance by an Actress in a Supporting Role
  • Best Original Screenplay
  • Best Achievement in Music Written for Motion Pictures (Original Score)

***

Det är inte särskilt svårt att föreställa sig hur dagens regissör och manusförfattare, Noah Baumbach, själv blivit indragen i den rent kafkaartade upplevelsen att försöka avsluta ett äktenskap på ett vettigt och rationellt sätt. Särskilt inom ramen för det amerikanska rättssystemet. Han och Jennifer Jason Leigh skilde sig 2010 och det känns inte helt orimligt att en del av det som hamnat i Marriage Story har sitt ursprung i den upplevelsen.

För om Baumbachs tidigare (genombrottsfilm?) The Squid and the Whale (från 2005) visade hur barnsliga två fullt vuxna människor kan bli i skilsmässosammanhang reserverar han ett alldeles särskilt hat för skilsmässoadvokater i Marriage Story.

Nicole och Charlie är nämligen två människor som från början inte tycker särskilt illa om varandra. Hon har framgångsrikt agerat i de pjäser som han regisserat på New York-scenerna under de senaste tio åren. Nu vill Nicole dock göra något annat och tycker inte att hon fått tillräckligt med gehör från Charlie för att göra det. Till slut kommer de överens om att Nicole ska ta med sonen Henry till L.A. för att spela in en TV-serie eftersom Nicole dessutom har släkt där.

Däremot visar det sig snart att Nicole tänkt sig arrangemanget som mer permanent än Charlie. Han var i vilket fall som helst inte alls beredd på att få de där skilsmässopappren i näven. Inte heller på det faktum att Nicole redan skaffat sig en advokat – de skulle ju lösa det här på egen hand?!

Trots att jag själv inte kunde undgå att använda uttrycket ovan ska alla heder gå till Baumbachs manustalanger för det faktum att ingen faktiskt nämner ordet ”kafkaesque” i Marriage Story. För det är det tillvaron blir i skilsmässocirkusen. En stor del av problemet förläggs hos advokater (samt deras bisarra arvoden) och en fullkomligt surrealistisk rättsprocess som uppmuntrar ett illvilligt tjallande på föredetta makars dryckesvanor eller snedsteg. Inför rätten gäller det att berätta en ”historia” och den måste handla om allt annat än ett äktenskap som länge var tryggt, kärleksfullt och lyckligt.

Runtomkring Nicole och Charlie snackas det också en hel massa. Baumbach gör ingen stor grej av det, men mumlet från omgivningen är så pass delaktigt i dialogen att jag inte kan tänka mig annat än att han vill säga något med alla spekulationer och kringsnack. Skilsmässan borde vara en sak som enbart rör Nicole och Charlie, men plötsligt är gud och alla människor (för att inte tala om jurister) parter i målet och berättigade till en åsikt.

Situationen leder också till att Charlie, som tidigare varit en oerhört kärleksfull far, plötsligt börjar behandla sin son som en ägodel när deras gemensamma tid hotas av uppdelningen i ”dina” och ”mina” dagar. Inledningsvis lugna och förnuftiga diskussioner urartar förskräckande snabbt i giftiga knivhugg mot känslomässiga strupar – snart står bägge makarna och skriker att de hatar varandra när allt egentligen tyder på att de inte alls gör det.

Baumbach är en jäkel på att göra pratfilm, men för min del hänger filmgillandet en del på vad pratet handlar om. Eller också kan det vara rollprestationerna. I fallet Marriage Story fastnade jag nämligen lika mycket för Scarlett Johansson och Adam Driver som jag gjorde för Jeff Daniels och Jessie Eisenberg i The Squid and the Whale. Johansson och Driver skapar en naturlig lätthet sinsemellan som gör att jag inte har det minsta problem att tro på både deras kärlek, frustration och ögonblickshat. Relationsrollerna som de per automatik faller in i. Alla invanda gester och rörelser som finns mellan personer, vilka varit en del av varandras liv i tio år och som inte bara går att sluta upp med i en handvändning.

Och såvida allt inte är improviserat måste jag återigen nämna att jag är imponerad av Baumbachs manus och regi. Han ger sina skådespelare gott om utrymme att agera och är exempelvis tillräckligt behärskad för att låta Nicole berätta hur hon och Charlie träffades istället för att falla för frestelsen att slänga in en flashbackscen. Uttrycken som flyger över Johanssons ansikte under berättandet samt klippningen mellan henne och Laura Derns advokat återbetalar en sådan behärskningen med råge.

Vad jag kan minnas fanns det mer av svart humor i The Squid and the Whale men fasiken vet om jag inte tycker bättre om Marriage Story eftersom ingen av de inblandade känns som en karikatyr på samma sätt som Jeff Daniels bittre författarfarsa. De är bara två människor som växt ifrån varandra och inte vet hur de ska hantera det.

Flera av filmspanarna har tagit del av skilsmässohistorien:
Movies-Noir
Filmitch
Jojjenito
Snacka om film! (minns tyvärr inte vilket avsnitt)

Wonder Wheel börjar nog så välbekant för att vara en Woody Allen-film. Förtexterna är av det sedvanliga typsnittet och ackompanjeras av en härlig liten jazztruddelutt (”Coney Island Washboard”). Tittaren hälsas sedan välkommen till 1950-talet av Mickey, aspirerande dramatiker och poet men för tillfället badvakt vid Coney Island, New York-bornas tillflykt för bad och nöjen. Såsom varande aspirerande dramatiker och poet förvarnar Mickey om att detta kommer att bli en berättelse full med symbolik, melodrama och ”larger than life characters”.

Läs hela inlägget här »

Var 1989 ett ovanligt bra svenskt år för komediserier? Eftersom jag själv har superdålig koll på årtal och enbart går på magkänsla skulle jag ha gissat att jag först såg snällisserien En himla många program för att ett par år senare byta upp mig till den lite mer vågade Lorry. Men de hade premiär samma år och på samma kanal (SVT1).

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Sista tåget från Gun Hill

Det är nog bara sheriffen Matt Morgan själv som tror att den bekymmerslösa tillvaro han för i den lilla Westernstaden tillsammans med fru och son kommer att fortgå för överskådlig framtid. Vi som tittare inser nämligen snabbt att hans bekymmerslösa lek med ett gäng smågrabbar, kompisar till sonen Petey, inom ett par ögonblick kommer att vara ett minne blott.

Läs hela inlägget här »

Sleeping BeautyTörnrosa blev en riktig surdeg inom Disney-koncernen. Walt oroade sig för att publiken skulle tröttna på ytterligare en sagoprinsess-film efter Snövit och Askungen och gav därför särskilt konstnärerna fria händer. De tog fram en mer linjär look som skulle påminna om medeltiden och renässansens konstverk. Förvisso innovativt och djärvt, men också mycket tidsödande.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Pianisten, The Piano Teacher

Lite Oscarsanstrykning kan vi väl ha här på Rörliga bilder också? Michael Hanekes Amour är i årets gala nominerad i flera kategorier, bland annat både Bästa utländska film och Bästa film.

***

PianistenErika är pianolärarinna men på en något mer avancerad nivå än kommunal musikskola där man lär sexåringar att spela ”Till Paris”. Hon är medlem av en exklusiv grupp lärare, vars elever slåss om att få en chans att spela för dem. Omgivningen är synbarligen imponerad och ibland kanske till och med lite skrämd av den strama, allvarliga kvinnan (som inte tvekar att ge sina elever ordentliga avhyvlingar) och hennes talang. Med håret i knut, beiga tröjor, strikta kjolar och förnuftigt lågklackade skor ser Erika helt enkelt ut som en klassisk KulturTant.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Det sjuka gänget

”Meet the Feebles. We are not your average ordinary people.” Nej, det kan man verkligen säga. Precis i början skulle man kunna tro att Feebles tillhör Jim Hensons dockart: ulliga, gulliga och lite putslustiga. Men det dröjer inte länge innan vi blir fullt på det klara att den enda kopplingen till Jim Henson som skulle kunna skönjas är om denna sagofarbror skulle ha börjat trycka ur sig muppshower samtidigt som han, i höggradigt deprimerat tillstånd, intog stora doser crystal meth.

Läs hela inlägget här »

Det var väl ganska så givet att en förlaga som jag tyckte så här pass mycket om skulle ha svårt att stå sig i en filmatisering, om än en förhållandevis påkostad sådan. Ramhistorien som introducerar oss till Ethan, och så småningom hans tragiska historia, har man behållit men bytt ut ingenjören mot en ny pastor som kommer till Starkfield. Först är han upprörd över att byborna tycks nonchalera Ethan (som Liam Neeson har gett en rejäl hälta) tills dess att han får bakgrunden förklarad för sig av Ruth Hale på en promenad ut till den ensligt belägna farmen.

Läs hela inlägget här »

Det enda som i en ordbok skulle behövas som illustration till konceptet “bitterljuv” är Ethan Frome. Trots att långnovellen (eller kortromanen om man så vill) ibland är rätt övertydlig i både symbolism och teman är den något av det mest skönt sorgliga jag har läst.

I likhet med exempelvis Emily Brontës Wuthering Heights eller Hawthornes The Scarlet Letter använder sig Ethan Frome av en ramintroduktion där läsaren genom en namnlös ingenjör får stifta bekantskap med den fiktiva Massachusettsstaden Starkfield. Det är vinter och bittert kallt när ingenjören får skjuts av den store och tyste Frome till och från tåget. En dag stormar det så hårt att det inte finns någon chans att ta sig tillbaka till staden och berättaren måste spendera natten på Fromegården. Där får han sig serverad hela den historia som han hittills bara hört brottstycken av från stadens invånare och som tilldrog sig knappt år tjugo år tidigare.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Mystic River
Ebervall & Samuelson, Domardansen
Dean R. Koontz, Nightmare Journey

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg