FilmspanarnaDet är amerikanskt 50-tal och Eddie Mannix jobbar åt Capitol Pictures Studio. Trots att TV-hotet lurar vid horisonten är filmindustrin fortfarande ett nav i kulturlivet och Capitol Pictures drar sitt strå till stacken med mastodontfilmer, westerns, musikaler och melodramer.

Men inget av detta skulle hamna på vita duken om det inte vore för Eddie Mannix. Han håller inte bara press och skvallerjournalister stången när de vill intervjua en stjärna som för tillfället är försvunnen, möjligen iväg på ett fylleslag eller med någon kvinna. Han mutar poliser, pratar med religiösa instanser (den nya storfilmen Hail, Caesar! har undertiteln A Tale of Christ) samt löser både väderproblem och inspelningssvårigheter. Han ser dessutom till att studions skådespelare inte fångas i prekära situationer och att faderlösa graviditeter ser helt legitima ut på pappret. Inget problem är värre än att det kan lösas med lite juridisk uppfinningsrikedom eller ett par rappa örfilar

Hail CaesarJag kan ha kommenterat detta förut, men ingen kan i alla fall anklaga bröderna Ethan och Joel Coen för att ånga på i invanda hjulspår. Deras förra film, Inside Llewyn Davis, var ett melankoliskt sömnpiller om en gnällig folkmusiker. Och så kommer här Hail, Ceasar!, en i mina ögon hejdlös kärleksförklaring till det sant eskapistiska filmmediet. Samtidigt finns också kopplingar till deras tidigare produktion. För fjärde gången är George Clooney med, en kidnappning minner om The Big Lebowski och i de filmiska metaelementen skulle jag säkert känna igen mer av Barton Fink om jag bara mindes den bättre.

Hail, Ceasar! är ett pärlband av fantastiskt roliga scener (min favorit var nog den teologiska diskussionen där den judiske rabbin konstaterar: ”God is a bachelor! And very angry!”) men åstadkommer inte en sammanhängande historia på samma sätt som i brödernas bästa filmer. Det sammanhållande kittet är egentligen enbart att vi får följa Eddie Mannix under 27 (förvisso livsavgörande) timmar vilket leder till att en del scener enbart tjänar som en brygga mellan två andra.

Jag tänker mig att titel Hail, Caesar! egentligen skulle kunna vara Hail, Pictures! I kopplingen till filmen-i-filmen Hail, Caesar! kan man tänka sig att Coens poäng är det som Mannix får säga rent ut: ja, filmer är jordisk och frivol eskapism men är det egentligen något större fel med det? Måste allt vara realism, kallt krig och regelbundna arbetstider? Här både kontrasteras och liknas Mannix hållning i ett intrikat samspel mot den hos en viss stilmedveten rollfigur som i sin tur förkastar krassa kontanter för ideologi och kärlek till en annan levande varelse.

I detta brinnande försvar av filmmediets existensberättigande genomgår Mannix en inre resa som i viss mån speglar förändringen hos romaren i filmen-i-filmen Hail, Caesar! vilken till slut accepterar den nya sanning som Kristus har att komma med. När vi lämnar Eddie har vi fått oss till livs en saga ”written in light everlasting”. Men visst kan även sagor ha ett värde och däri påminner nog film och religion om varandra. Det handlar inte om kalla fakta utan att ge publiken eller församlingen något att tro och hoppas på.

Det går naturligtvis att hävda att Coens senaste film lider av samma frivola lättviktighet som de filmer vilka skapas inom Capitols hank och stör. Mannix största personliga problem är exempelvis av magnituden att han ljuger för sin fru om sin rökning (en synd som i och för sig tynger honom tillräckligt mycket för att han ska gråta under sin bikt av den). Är Hail, Caesar! en kärleksförklaring eller snarare en subtilt formulerad passiv-aggressiv neg? Tja, sanningen ska ju ligga hos betraktaren och just den här gången väljer just den här betraktaren att gå kärlekens väg.

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

I den efterföljande diskussionen lät det som om det fanns vitt skilda åsikter om Hail, Caesar! Minor eller major Coen? Kvarstår meningsskiljaktigheterna efter ett par dagar? Only one way to find out!
Har du inte sett den?
Fiffis filmtajm
Jojjenito
Fripps filmrevyer

Annonser