People love a comeback

Här kommer en fortsättning på mina funderingar om Rocky-serien, innehållandes sex filmer. Självklart gör jag också ett försök att krita dit ett betyg på var och en av dem.

***

De fem Rocky-filmerna som följer på originalet struntar både i det som lagts upp på bordet i föregående film och det som timar under själva filmens gång. Någon gång i varje film ska Rocky lova Adrian att det här, det var/är minsann hans sista fajt bara för att fem sekunder senare börja klunka i sig råa ägg till tonerna av Bill Contis Gonna Fly Now. Filmen Rocky V ska ta vid precis där Rocky IV slutade men sonen Rocky Jr. har ändå hunnit åldras flera år. På samma sätt får vi se tränaren Mickey i vad som ska vara en flashback till tidigare filmer men där skådisen Burgess Meredith förstås är påtagligt äldre än han var då.

I Rocky II suger Rocky något oerhört på marknadsföring men i del tre är han helt plötsligt skitbra på att spela in reklamfilmer och pusha sitt eget varumärke (en sysselsättning som originalet dessutom verkar tycka är fel när det är Apollo Creed som ägnar sig åt den). Rocky III inleds bland annat med att Paulie (vars trevlighetsstatus för övrigt pendlar något oerhört mellan varje film) framställs som otroligt avis på sin svåger, men det är en konflikt som ganska snabbt städas undan när det ska slåss. I originalet målas Rocky upp som en boxare som främst är bra på att ta oheliga mängder stryk och som har ”heart” men i fortsättningen får han ändå klå en massa boxare och fortsätta vara typ bäst i världen.

Överhuvudtaget kan alla medverkande boxare (och wrestlare) ta bisarra mängder stryk, allt mer varefter serien framskrider. Eftersom poängen med matchen mot Apollo i originalet mest var för att visa att Rocky hade vad som krävdes för att ”go the distance” blir det redan i tvåan lite krystat varför han ska fortsätta slåss. Filmerna ger också intrycket av att det allt avgörande i boxningsringen är ungdom. De ständigt yngre utmanarna oroar alltid enbart på grund av sin ungdom och det finns aldrig någon diskussion om att en äldre boxare skulle kunna ha en viss fördel på grund av sin erfarenhet. Boxningsstrategi är inget som ges någon stor plats i Rocky.

I vissa saker är filmerna dock oerhört konsekventa, kanske alldeles särskilt när det gäller hur man tränar boxning. Ska jag tro på Rocky-filmerna är boxning en sport där det optimala träningsupplägget peakade någon gång under typ 40-talet och sedan fanns ingen poäng med att uppdatera vare sig det eller lokalerna där sporten utövas. Riktiga Boxare tränar alltid i apsunkiga lokaler där stoppningen håller på att slita sig från päronbollarna och färgen flagnar från de få väggpartier som kan skymtas bakom alla anrika boxningsaffischer. Aldrig görs detta mer tydligt än i fjärde delen med sitt klassiska montage som kontrasterar Rockys old school-träning (som dock torde vara helt ineffektiv när det gäller att bli bra på boxning) med Ivan Dragos kader av vetenskapsmän som klär honom i omanlig spandex och pumpar honom full med dopningspreparat (får vi anta, men det är heller inget som plockas upp innan filmens slut).

Men pajjigheten undantagen och sett till helheten låter Rocky-serien samtidigt ana djupt tragiska stråk om man så vill. Den framställer boxare som mer eller mindre missbrukare av sin egen sport, vilken (inte helt olikt många andra droger) återbetalar dem med skador, hjärnskakning och förtidig död. Boxarens driv att vara en ”warrior” överskuggar allt annat och mer eller mindre tvingar upp både Apollo och Rocky i ringen när de egentligen är alldeles för gamla och skadade för att ha en vettig chans. Rocky beskriver i den sista Rocky Balboa hur han har en svart best inom sig som vägrar vara tyst när det finns chans till en sista riktigt fajt.

Och om Rockys drog är boxningen är Adrians Rocky själv. Jag har full förståelse för att Rocky Jr. både i Rocky V och Rocky Balboa är lite lack (även om han förstås alltid blir övertalad av pappa att de är bästa kompisar). Från och med Rocky III är det nämligen helt klart att han alltid kommer i andra hand för både pappa och mamma när det gäller boxning.

Pappa eftersom han inte kan leva utan att få utlopp för sin ”killer instinct” och mamma eftersom hennes prio nummer ett är pappa. Vilket innebär att hon alltid måste lämna sin son för att kunna stå vid sin makes sida när han behöver henne. I Rocky III säger hon farväl till en rätt liten kille med någon form av nanny (som inte är viktigare än att vi får se benen på henne bredvid Rocky Jr.) för att kunna peppa Rocky på plats i L.A. I Rocky IV får grabben (i och för sig i sällskap med ett par kompisar) till synes helt oövervakad se på medan pappa blir halvt ihjälslagen på TV eftersom mamma förstås är på plats vid ringside i Sovjetunionen.

Mja, boxnings-Rocky är nog inte så mycket för mig. Originalet är en otvetydigt välberättad film om en ovanlig boxare men vid pass tredje filmen inser jag att jag faktiskt inte brytt mig överhövan om det som händer. Den brakar nämligen igång med klassikern Eye of the Tiger och det engagemang som låten uppväcker i mig är större än det är för vare sig Rocky, Adrian, Paulie, Mickey, Apollo eller någon av de andra.

Rocky (1976)

Rocky II (1979)

Rocky III (1982)

Rocky IV (1985)

Rocky V (1990)

Rocky Balboa (2006)