ConcordeNär människan väl hade börjat lyfta sig från jordytan, tack vare Montgolfierbrödernas ballonger, dröjde det inte länge innan nyheten hade förlorat något av sitt behag. Nu började det istället handla om att komma längre, högre upp, fortare.

I slutet av 70-talet var concorden, som påbörjat sina flygningar 1976, i allra högsta grad hot shit. Planet var, förutom ryska Tupolev Tu-144, det enda civila passagerarplan som bröt ljudbarriären och därmed kunde utföra så livsviktiga uppgifter som att ta folk över Atlanten på under fyra timmar. Att antyda att det skulle kunna vara något konstruktionsfel på skönheten gick ju naturligtvis inte för sig, därför är det enbart yttre hot som förekommer i denna fjärde och sista del av flygkatastroffilmsserien som tog sin början när decenniet inte bara var ungt, utan precis nyfött.

Journalisten Maggie Whalen kontaktas av en man som påstår sig ha dokumenterade bevis för att industrimagnaten Kevin Harrison har sålt vapen till illistiga kommunister. Men innan han hinner berätta särskilt mycket blir han skjuten av en torped och hade det inte varit för en lycklig slump skulle även Maggie ha varit dödens lammunge.

Nu hinner hon istället med concord-flighten från Washington till Paris och lyckas dessutom få de värdefulla dokumenten precis innan gaten stänger. Först vill hon inte gärna tro på att den snälle Kevin skulle kunna vara så genomond, men hans prydliga namnteckning på förvånansvärt oförbehållsamma papper övertygar henne.

Tyvärr gjorde hon misstaget att berätta om det hela för Kevin innan takeoff (och innan hon sett dokumenten) och eftersom Kevin kan utföra så förrädiska handlingar som att sälja vapen till kommunister har han heller inga större problem med att försöka plocka ned ett fullsatt passagerarplan. Nu kommer hans företags nyutvecklade smarta Buzzardmissil väl till pass och en rejäl utmaning väntar piloterna Joe Petroni och Paul Metrand.

The Concorde… lyfter riktigt fint med snygga bilder på ett stigande plan och ett synnerligen dramatiskt score signerat ingen mindre än Lalo Schifrin. Vid landningen på Dulles International håller planet på att krocka med några protestentusiaster i en ballong, vilket ger en rätt rolig kontrastering mellan det gamla och det nya. Däremot kan man förstås fundera på flygplatsens säkerhetsrutiner eftersom ballongen verkar upptäckas först när den är mitt i smeten.

Kanske hade det hela utvecklats till en bättre film om man hade fortsatt på detta protestspår, för så snart concorden landat har det blivit det totalt ointressant vad ballongfararna egentligen hade emot höghastighetsplanet. Istället styr handlingen mot en sjuttiotalistisk paranoiathriller med illegala vapenaffärer och ondsinta företagsmagnater.

Men med den lilla skillnaden att det i det här fallet inte blir det minsta spännande eftersom det med en gång görs tydlig vem den skyldige är och dessutom exakt vad han har gjort. Plus att alla pretantioner på att kunna ersätta thrillerkänslan med lite schysst flygplansaction omintetgörs av överjordiskt usla effekter.

Ett tag tror man att det kanske ska få betydelse att concorden inte bara fraktar Maggie och hennes dokument, utan också en rysk OS-trupp. Det är ju ändå 1979 och kalla kriget stod på sin höjdpunkt. Men det enda truppen bidrar med är ett gymnastiskt kärleksintresse för Maggies reporterkollega Robert Palmer och ett dövt coachbarn som får slå i skallen.

Kärlek spirar också mellan kapten Metrand och flygvärdinnan Isabelle som får klara sig utan ett efternamn. Vilket kanske ger en aning om precis hur betydelsefull hon och deras relation egentligen är för hela historien. Hon är osäker på om han verkligen menar allvar och yada, yada, yada… Den unkna kvinnosyn we all know and love och som i större eller mindre utsträckning funnits med genom alla fyra filmerna får den här gången främst representeras av George Kennedys Joe Patroni. Han blir nämligen rörd och kanske rent av lite smickrad när han fattar att hans parisiska ”date” (spelad av allas vår egen Bibi Andersson) egentligen var ett svindyrt fnask som betalats av hans pilotkollega.

The Concorde… blir bara en blek soppa. Lika ospännande som tvåan, lika ful och fjantig som trean. Ett rätt sorgligt slut på en annars förvånansvärt underhållande serie. Katastroffilm FTW!

star_full 2star_half_full

Annonser