Airport ’77 (1977)

alt. titel: Haveriplats: Bermudatriangeln

Titelmässigt har katastroffilmserien nu hunnit ikapp, Airport ’77 hade verkligen premiär 1977. Däremot är vi fortfarande lika långt borta från någon slags flygplatsaction som i del två.

Den här gången är det superduperrikingen och filantropen Philip Stevens som ska flyga ett antal utvalda gäster (bland annat dotter och dotterson, omnious…) i sin luxuösa Boeing 747. Med på planet finns också flera ovärderliga konstskatter som ska ingå i Stevens nya museum. Givetvis alldeles för lockande för att tjuvar ska kunna hålla sina små tassar borta.

Ledda av andrepiloten Bob Chambers sövs passagerarna med hjälp av sömngas men flygturen mot guld och gröna skogar får ett abrupt slut i en kollision med ett oljeborrtorn. Snart har planet lagt sig tillrätta på havets botten och kruxet är nu att kaparna, som naturligtvis flög under radarn, har tagit det långt bort från dess planerade rutt. Ska passagerarna ha någon chans måste räddningsaktionen alltså först hitta dem.

Det finns för all del mycket att hänga upp sig på i Airport ’77, alldeles bortsett från titeln. För det första tror jag exempelvis inte att det spelar någon roll hur rik man är, amerikanska luftfartsverket skulle sannolikt ändå ha vissa invändningar mot en icke ordentligt fastbultad flygplansinredning vilken bland annat inbegriper en hel flygel. Eller för den delen otillräckligt med bältesförsedda sittplatser för alla närvarande passagerare (till och med efter att ett par av dem redan trillat av pinn).

Förberedelserna för själva heisten inbegriper också the old switcheroo med två olika väskor, vilket tycks rätt meningslöst eftersom den vi får följa är andrepiloten Chambers och hans väska kollas ju ändå inte innan han stiger ombord.

Man har skippat autenticitetsambitionerna från del två och det är helt uppenbart en liten flygplansmodell som vilar tryggt i havssedimentet. Dessutom ser det hela tiden ut som om dykare behöver simma max tio-tjugo meter innan de når planet varför det inte borde ha varit omöjligt för passagerarna att ta sig upp till ytan för egen maskin.

Detta faktum gör också att själva räddningsaktionen, där man planerar att försöka lyfta hela planjäkeln (som givetvis ständigt riskerar att brytas itu), känns minst sagt tillkrånglad. Autenticiteten har istället militären fått bistå med och i likhet med tvåan utvecklar sig det hela nästan till en liten reklamfilm för de handlingskraftiga insatser som flottan kan bistå med i sådana här situationer.

Som vanligt en massa storskådisar (mest män förstås), men varken Christopher Lee, James Stewart eller Olivia de Havilland får mig att bry mig särskilt mycket om deras karaktärers eventuella öden. George Kennedy dyker också upp men får den här gången nöja sig att på håll stå och nojja tillsammans med James Stewarts filantrop. Inte heller den svarte bartenderns stundande faderskap, de två närvarande barnen eller den lika överraskande som påklistrade kärlekshistorien mellan den blinde pianisten och Kathleen Quinlans unga Julie levererar några kännbara insatseri den här historien.

Och ändå… Med den föga upphetsande flygturen bland Utahs bergstoppar i färskt minne var Airport ’77 tillräckligt fungerande på åtminstone ren reptilhjärnenivå för att jag faktiskt skulle tycka att den lite nu och då var spännande. Och filmens stora vinst heter naturligtvis Jack Lemmon, mannen som i princip aldrig kan göra fel. Jag är helt med hans kapten Don Gallagher all the way och den personkemi som han och Brenda Vaccaro skapar under kanske en halv minut under filmens avslutning ger mig hästlängder mer än de betydligt tjusigare Charlton Heston och Karen Black någonsin lyckades med.

Slutbetyget måste alltså bli: fånigare än tvåan (originalet är ju liksom per definition ouppnåeligt) men ändå bra mycket mer underhållande.

Annons