11-22-63Jake Epping har förvandlats till George Amberson. Jake är 2011 en hyfsat tillfreds man med ett krashat äktenskap bakom sig. George är 1958 en man med en mission och ett uppdrag. Men medan han väntar på att kunna genomföra uppdraget måste han ändå leva något sorts liv och han faller tillbaka på det han kan: high school-lärare i en amerikansk småstad.

Mannen som ser till att Jake förvandlas till George är snabbmatskocken Al. När Al avslöjar för Jake att han har ett litet tidresarmaskhål i skafferiet på sin restaurang står det bland annat klart att Als snorbilliga burgare inte består av lösdrivande hundar, förvildade katter eller avloppsråttor modell större. Han har helt enkelt serverat burgare 2011 till 1958 års priser. Men Al har haft större ambitioner än att bara köpa billig köttfärs med sina tidsresor.

Resonemanget känns igen. Om du kunde resa tillbaka i tiden, skulle du ändra något och i så fall vad? För sent ute för att ta livet av Hitler har Al bestämt att det näst bästa för mänskligheten är att rädda president Kennedy från kulan som alltid tidigare har ändat hans liv i Dallas den 22 november 1963.

Men Al kan inte genomföra dådet och lämnar därför över uppgiften till den yngre och vitalare Jake i hopp om att engelskläraren ska kunna hålla ut fem år i dåtiden. Och Jake upptäcker att han inte har något emot att leva i det sena femtiotalets USA.

Stephen King skriver i sitt efterord att han påbörjade projektet med 11.22.63 redan 1972 men att han just då inte kunde fullfölja det (däremot är frågan om inte själva idén fick leva vidare i The Dead Zone som kom 1979). Blott nio år efter mordet var ämnet fortfarande allt för känsligt, samtidigt som det redan hunnit ackumuleras mycket material kring dådet. För en ung och aspirerande författare som fortfarande undervisade på heltid var det inte görligt att sätta sig in i det hela.

Men för en gammal och erfaren författare som antagligen har mer pengar än han kan göra av med passar uppgiften som hand i handske. King har tagit sig igenom en hel del källmaterial (och delar ut tips på sina privata favoriter i samma efterord) och har dessutom kunnat leja hjälp för att hålla reda på fakta och händelseutvecklingar; både verkliga, gissningar och fria fantasier.

Och ser man på, om jag ändå äntligen inte fick min lilla nostalgikick med en riktigt bra King. Gammal man gör så gott han kan och med 11.22.63 blir det riktigt bra. Jakes förstapersonsperspektiv känns lite ovanligt, men gör att man riktigt kommer under huden på bokens huvudperson. Och eftersom Jake/George verkar vara en rätt trevlig prick är det en intimitet som man inte har något emot.

11.22.63 är tjock och i likhet med exempelvis It, The Stand eller i viss mån Under the Dome vinner den på det. King har lagt sig vinn om de små detaljerna i sin protagonists vardag samtidigt som han aldrig släpper greppet om det övergripande målet som ligger fem år framåt i tiden. Det ger ett riktigt bra flyt i berättandet och ett stadgande ramverk.

Antalet sidor är givetvis inte den enda likheten som 11.22.63 delar med It. King har gett sig själv chansen att återvända till sitt älskade sena femtiotal och genomför det hela med liv och lust. Det är kaloridrypande milkshakes, läckra bilar och klassisk rockmusik för hela slanten. Men eftersom han också tar chansen att låta Jake/George ta en liten omväg via Derry på sin resa mot Dallas och 1963 är allt inte rosor och violer.

Av de huvudsakliga karaktärerna kan jag inte hitta något större fel hos nära nog någon av dem, de flesta är mustiga och vibrerar av liv. Men kanske är det ett ålderstecken att King numera tycks skapa bättre vuxna än ungdomar. En lätt, lätt hand färglägger berättelsen med både olycksbådande drag (författaren har lyckats särskilt bra med sina rovgiriga mödrar), hjärtevärmande romantik och tårögd nostalgi (även om 2000-talsmannen kan konstatera att inte ens det amerikanska femtiotalet är perfekt). I många av de senare King jag har försökt mig på tycker jag att han ofta blivit för klumpig, för övertydlig, men här harmonierar allt intill perfektion. Ett tag blev jag lite orolig att författaren ännu en gång skulle återkomma till språkproblem-på-grund-av-skallskada men det elementet försvinner lyckligtvis relativt snabbt ut ur bilden.

11.22.63 är lätt Stephen Kings bästa bok på många år, åtminstone sedan han avslutade sin Dark Tower-serie. Möjligen kan slutet vara lite mycket av Deus Ex Machina, men jag tycker man sväljer det utan några större problem. Särskilt som King vant sina läsare vid en sådan närvaro ganska länge nu. Jag hyser inga som helst tvivel om att jag snart kommer att vilja återbesöka Kings femtiotal.

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

Även Filmitch, som är en van King-läsare, gillade 11.22.63.

Annonser