Independence Day (1996)

”Today we celebrate our Independence Day!” Skulle kunna ha varit en film om det amerikanska inbördeskriget, men det är det naturligtvis inte. Den här gången slåss inte en nation mot en annan för frihet, istället går hela mänskligheten samman (under ledning av USA förstås) för att undvika total utrotning, alternativt förnedrande slaveri (om man inte är en vindflöjel av Kent Brockman-mått — ”And I, for one, welcome our new insect overlords”).

Det är nästan så man misstänker att mein herr Emmerich i all hemlighet planerar att så småningom ställa upp som förste utländske kandidat i amerikanska presidentvalet och Independence Day ska vara filmen som ser till att invändningarna inte blir allt för stora. Som vanligt använder han den nästintill bisarrt stora penseln och det är ingen större risk för att man ska missa vad det är som pågår. Kvinnor, barn och gamla får vackert vänta med tårar i ögonen medan Männen (inte minst i form av Militären) i luften och rymden räddar planeten.

Historien bakom Independence Day påstås vara att Emmerich, när han var ute och promotade Stargate, kom på den briljanta idén att göra en ”annorlunda” invasionssci-fi. Alltså inte en där elaka aliens smyger sig på sina fiender, utan där de kastar sig in, guns ablaze, för att ta stryptag på en förvirrad mänsklighet. Och med tanke på att det vid mitten av 90-talet var fyrtio år sedan den senaste versionen av Wells historia kommit i filmformat (med undantag för en polsk version) tycks knepet ha funkat.

Vad jag kan påminna mig var det nämligen inte mycket prat om The War of the Worlds när Independence Day hade premiär, men så här i backspegeln är ju parallellerna rätt uppenbara. Aliens kommer en masse till jorden och visar ganska omgående att de knappast har några vänliga avsikter med sitt besök. Inte läge för några myspysiga Gevalia-stunder med andra ord. Istället för 50-talsversionens EMP har vi satellitstörningarna som dessutom tjänar ett mer illavarslande syfte, vilket Jeff Goldblums genialiske teletekniker raskt klurar ut, och den klassiska ”värmestrålen” har blivit lite mer potent. Nu är det inte enskilda människor som ska desintegreras, utan klassiska landmärken.

(I och med bilderna från framförallt New York, de fortfarande intakta tvillingtornen och explosionen av Empire State Building är det inte utan att man blir lite fundersam på om sekvenserna hade sett likadana ut post 9-11.)

Till en början tycks utomjordingarna i sedvanlig ordning vara fullkomligt oövervinnerliga och det blir snart fråga om en kamp på liv eller död för mänskligheten, även om Wells tycks ha låtit sin invasion hålla sig inom Englands gränser (men berättaren spekulerar i sin okunnighet om det skulle kunna vara så att även Paris och Berlin kommit under attack). Till slut är det en till synes oansenlig fiende, smittan, som förgör elakingarna.

En av de största skillnaderna jämfört med The War of the Worlds som Emmerich byggt in i Independence Day är emellertid den totala frånvaron av Wells reflekterande relativism, tillsammans med en betydligt större handlingskraft från mänsklighetens (läs: USA:s) sida. När utomjordingen tycker att vår enda uppgift i deras plan är att dö så de kan ta över jorden låter man vapnen tala. Funderingar huruvida exempelvis vargar skulle ha samma rätt att försvara sig och sitt territorium förekommer naturligtvis inte. President Whitmore som sett de ondsinta planerna beskriver utomjordingarna som ”locusts” och inte ens Jeff Goldblum får uttrycka något tanke om att ifall människan, hade hon haft samma tillgång till intergalaktiskt resande, skulle ha gjort exakt samma sak.

Och medan Wells låter sina mikrober rock the boat utan mänsklig påverkan (det enda man lyckas med är ju egentligen att hålla marsianerna stången till dess att de dör av sig själva) är det i Independence Day inte bara människan som aktivt vidarebefordrar den förgörande smittan, hon har till och med skapat den. Dessutom är inte smittan i sig nog, utomjordingarna måste också rent handgripligen bekämpas i hisnande luftstrid. I och med dessa förändringar har Emmerich effektivt gjort människan (eller i alla fall amerikanerna) till potenta herrar över sitt eget öde, vilka därmed också gjort sig förtjänta av ett fortsatt förvaltarskap av den egna planeten.

Som historia och film betraktat är Independence Day närmast löjligt övertydlig men när jag ser den för minst sjätte-sjunde gången i ordningen är det bara att konstatera att det funkar den här gången också. Bill Pullmans tal är parodiskt roligt och den mentala checklistan hänger med, från militärisk dådkraft via nyvunnen föräldrarespekt till det obligatoriska utropet ”He did it! The sonofabitch did it!” Och jag slickar i mig varenda minut.