H.G. Wells’ The War of the Worlds (2005)

Spielbergs version av det kosmiska kriget fick inte bara sin sedvanliga konkurrens från en Asylum-produktion som försökte rida på den stora filmens popularitetsvåg, utan också från det kanske mer okända Pendragon Pictures.

Men till skillnad från Asylums produktioner är Pendragons The War of the Worlds inget hastverk, något man slängt ihop på en tre-fyra månader för att kunna göra en hyfsad vinst. Nej, här har man lagt sig vinn om både kostymer, miljöer och brittisk engelska. Tyvärr gör det ingen som helst skillnad, Pendragon-versionen är lika usel som någonsin Asylum-filmer kan vara och tyvärr dessutom helt renons på det förra bolagets ibland ofrivilligt humoristiska poänger.

Marsianer kommer, blastar folk till höger och vänster och paniken är total. Regissören och manusförfattaren Timothy Hines har dock till skillnad från andra adaptioner valt att vara helt bokstavstrogen mot Wells original. Alltså tilldrar sig hela historien i 1890-talets England och vår protagonist är samtidigt filmens berättare.

Tyvärr tycks Mr. Hines inte ha nått nivån på sin filmutbildning där man förstått att bara för att en bok är bra innebär inte det med automatik att man kan kopiera den rakt av och får ett bra filmmanus. Att se The War of the Worlds är som att äta ett piller med exakt samma näringsmässiga innehåll som en juice-yoghurt-äggröra-bacon-och-pannkaksfrukost. Innehållet är förvisso likadant men upplevelsen medan man äter och känslan efteråt blir inte riktigt densamma om man ska uttrycka det milt.

Där boken väver fram och tillbaka mjukt och smidigt mellan berättaren och dennes bror blir filmen omständlig och ryckig. Ibland gränsar den till det rent obegripliga eftersom man kan få sig till livs ett händelseförlopp som egentligen inte för historien framåt det minsta. Där den gastkramande och förlamande skräcken blir påtaglig i boken tycks filmens karaktärer mest träna djupandning och stappla fram på ett sätt som antyder att de fått stora utvecklingsbidrag från Ministry of Silly Walks.

Anthony Piana tjänstgör dubbelt som både berättaren och brodern och lyckas klara sig igenom det hela med äran någorlunda i behåll. Detsamma kan inte sägas om övriga skådespelare, där priset tas av Jamie Lynn Sease som uppenbarligen var tvungen att försätta sig i ett slags transliknande tillstånd för att klara av inspelningen. Någon annan förklaring till hennes monotona uppläsning av sina repliker och fjärrskådande blick kan jag inte komma på.

En viss ambition kan som sagt anas med The War of the Worlds men den har inte genererat särskilt mycket i fråga om kvalitet. Skulle jag vara totalt obekant med England som land skulle jag efter den här titten ha levat i villfarelse att det i hela södra England finns en enda sorts skog, att den brittiska befolkningen består av sisådär max 20 olika personer som å andra sidan klarar av att befinna sig på väldigt många ställen samtidigt samt att brittiska städer och byar består av exakt samma huslänga, bara upprepad om och om igen (och så en miniatyr av Big Ben förstås).

Jamie Hall har förvisso bara en sträng på sin kompositörslyra och den stavas D-R-A-M-A men inom det fältet suger han ut mesta möjliga av sina stråksektioner. Enbart utifrån scoret skulle man faktiskt kunna luras att tro att detta var en betydligt bättre film än vad som spelas upp inför ens ögon.

Som om problem med manus och skådespeleri inte vore nog är nämligen effekterna dessutom något av det mest usla jag sett på länge. Man gör misstaget att blanda mekaniska modeller och miniatyrer, som i sig själva är rätt söta, med hiskelig CGI. Tripoder kliver ibland ett par meter ovanför markytan (och jag tror inte att det är några nya krafter som Hines tänkt sig att de ska ha), de kraschlandar i sjöar varvid någon slags virvel dyker upp som jag tror ska föreställa vattenkaskader och ju mindre som sägs om de ”brinnande” husen och döda ”kropparna” desto barmhärtigare är det.

Hade det inte varit för att jag är principfast på gränsen till martyrskap när det gäller att försöka ta in hela serier hade jag aldrig sett den här världskrigsversionen till slut.