After Earth (2013)

Vi gör ett kortare uppehåll i Star Trek-temat för att göra plats åt den senaste Filmspanar-filmen. Men tamejtusan om vi ändå inte lyckades hitta några Star Trek-referenser här också… Alltid lika relevant med andra ord!

***

Som liten pojke tvingades Kitai Raige åse hur hans syster dödades på det mest brutala sätt, utan att kunna lyfta ett finger för att hjälpa henne. Skulden för detta har följt honom hela livet, tillsammans med ilskan mot generalfadern Cypher som ständigt var ute på uppdrag istället för att kunna ta hand om sin familj. Strandsatt på det sedan tusen år övergivna jordklotet får dock Kit möjlighet att både ta tag i sina skuldkänslor och faderskomplex.

Trots att det är förståeligt om man har missat det, är After Earth inte bara en Will och Jaden Smith-film, utan också en M. Night Shyamalan-film. En klassisk Shyamalan-twist skulle i det här läget vara att det monster som dödar syster Senshi visar sig vara ett påhitt i unge Kits plågade hjärna och att det han måste övervinna för att Växa Upp verkligen bara är rädslan själv.

Icke så denna gång eftersom hela påfundet ursprungligen var Will Smiths. Möjligen trodde skådisen att regissören skulle vara lätt att bossa över när han approcherades blott en månad efter premiären på den, fullt rättvist, men ändock allmänt totaltsågade The Last Airbender. En så illvillig och konspiratorisk tolkning känns inte helt osannolik eftersom Shyamalan enligt uppgift ska ha varit ”impressed with the entire script” och det finns inte en snöbolls chans i helvetet att detta kan vara sant.

Det stora bekymret med After Earth ligger nämligen inte varken i design (i sammanhanget nästan onödigt genomtänkt och snygg), effekter (CGI-tunga, vad annars?) eller score (helt ok, signerat actionpålitlige James Newton Howard). Det ligger inte ens i skådespeleriet, trots att Jaden Smith definitivt inte klarar av att bära filmen på sina späda femtonåriga axlar och pappa Smith i slutet flaxar lite lätt med kalkonvingarna medan han säger ”gobble, gobble”. Eller ja, han säger mellan manligt sammanbitna tänder ”Stand me up”, men för oss i publiken låter det helt klart som ”gobble, gobble”.

Manuset, däremot… Bakgrunden till varför Will och Jaden överhuvudtaget befinner sig på jorden är knapphändig, rörig och inkonsekvent eller rent ologisk. Jordisk apokalyps, interplanetär evakuering, hemska aliens, militär upprustning, yada, yada, yada. Allt som därefter kopplas mot denna bakgrund blir därmed också knapphändigt, rörigt och inte minst inkonsekvent.

Vi har monster som är specialdesignade för att döda människor men som inte utrustats med ögon (de kan lukta sig till rädsla, varför skulle de behöva se sina offer också?!). Mänskligheten kan fara i skytteltrafik i rymden men har inte kunnat skapa vapen som gör att man slipper gå i fysisk närkamp med dessa monster. Vi har ett high-tech-samhälle med mjuka hologram-iPads och universal-anti-toxin men inte fixat att utveckla något som blockerar soldaternas rädsla. En väl avvägd roppe-cocktail, någon?

I likhet med många andra coming-of-age-berättelser är storyn i sig enkel, Jaden måste ta sig från A till B. Istället är det förstås vägen som är mödan värd, de svårigheter som han måste övervinna för att bevisa för sig själv och militärpappan att han är något att räkna med. Men de hinder som manuset slänger in skapar inte en trovärdig historia utan känns genomgående konstruerade. And don’t even get me started on that bloody eagle…

Inte heller har Shyamalan på ett tillfredsställande sätt lyckats gjuta ihop Kits skuldbearbetning och fadersuppror. Vi har ett sårat utrop ”You were never there!” och sedan är det bra med det. Ovanpå ett rent ut sagt dåligt (eller slarvigt, vilket knappast är bättre) manus är dessutom berättandet av det inte mycket att hurra för, med knepig klippning och alldeles för många flashbacks.

Dessutom kan jag inte låta bli att fundera på om det någonstans finns ett hemligt Moby Dick-sällskap, vars uppdrag är att se till att boken aldrig, aldrig försvinner från (de stackars anglosaxiska) studenternas litteraturlistor. Detta uppdrag utförs bland annat genom att producera lättviktiga popkulturfilmer (1982: The Wrath of Khan, 1988: Heathers, 1996: First Contact) som med ett övertydligt pedagogiskt darrande pekfinger ska visa på den eviga relevansen hos envigen mellan Ahab och hans vita val.

Den här gången har sällskapet i så fall tagit hem storslam med avseende på de medverkande, vilket å andra sidan kan behövas eftersom kopplingen mellan poängen i After Earth och den i Moby Dick är tveksam för att uttrycka det milt (men är däremot inte rymdskeppet väldigt val-likt, så säg?). Det Ahab måste slåss mot är besatthet, inte rädsla. Kit är inte fixerad vid genetiska (men blinda) supermonster, han är skiträdd för dem.

Det enda förlåtande drag som möjligen skulle kunna finnas med After Earth är att filmen förhoppningsvis gav Will och Jaden möjlighet att spendera lite kvalitetstid tillsammans. Fortsätter saker och ting i den här riktningen (pappa hade inte bara ett finger med i manuset, både pappa, mamma och morbror är dessutom exekutiva producenter) är dock risken stor för att Will snarare kommer att framstå som den där pushigt skrikande sportpappan vid sidlinjen. Allt medan sonen stretar på ute på plan; högröd i ansiktet, med tårar i ögonen och uppfylld av känslan att aldrig vara god nog.

Och så till den stora frågan: vad tyckte de andra om Shyamalans prostitutionsproduktion?
Fiffis Filmtajm
Fripps filmrevyer
The Velvet Café
Jojjenito
Har du inte sett den?