Star Trek VIIIDet var då för väl att man till slut hittade på en ny utomjordisk skurkras till Star Trek. Personligen tycker jag inte att klingonerna är särskilt skräckinjagande och språket gränsar som jag tidigare sagt till det löjeväckande. De rikt tandutrustade ferengi korsar den gränsen med god marginal och romulanerna är svåra att få något riktigt grepp om. Borgerna, däremot. Nu börjar vi snacka aliens…

Efter att ha lyckats avvärja ett anfall mot jorden från en borgkub hänger Enterprise med på rockskörten hos ett mindre borgskepp som försöker fly in i historien. Närmare bestämt till tjugoförsta århundradet. Till en början är Picard och kompani fundersamma på varför borgerna valde att återvända just hit innan de inser att kollektivcyborgerna har siktat in sig på att omintetgöra mänsklighetens date med ödet.

Inom ett drygt dygn räknar nämligen den store Zefram Cochrane med att testa sin rymdraket som innehåller ett primitivt warp-system och det är denna flight som kommer att göra universums andra invånare medvetna om att det kanske kan vara läge att avlägga en liten visit. Om nu borgerna lyckas sätta käppar i hjulet kan mänsklighetens ljusnande framtid kastas in på en betydligt osäkrare bana.

Ett landstigningsteam, med Riker, Geordi och Troi i spetsen blir avdelade att hjälpa Cochrane på traven. Ett arbete som kan tyckas mer privilegierat än det i realiteten är, eftersom det alltid är ett vågspel att komma på personlig fot med sina hjältar. Samtidigt börjar Picard misstänka att Enterprise har dragit på sig en högst ovälkommen parasitsmitta.

Av alla Star Trek-filmerna som hittills hade producerats är First Contact hands down den absolut bästa av dem. Manuset har förstås inte kunnat undvika att stoppa in lite comic relief, särskilt för James Cromwell som den store Cochrane, vilken inte alls uppskattar sin kommande hjältestatus.

Men eftersom filmen hela tiden håller en strikt uppdelning mellan de två olika händelseutvecklingarna – den nere på jorden och den uppe i Enterprise – skär sig de elementen inte lika mycket med varandra som i tidigare Star Trek. Dessutom måste manuset vara ovanligt genomarbetat, för detta är nästan den första filmen inom franchisen som inte känns som en TV-pilot, utan som en äkta långfilm. Enbart plotten med Cochrane skulle däremot utmärkt väl ha kunnat platsa som ett serie-avsnitt.

Men First Contacts stora behållning är förstås borgerna och Picards ångest efter sin tidigare assimilering. Hans minnen från hur det var att uppgå i det cybernetiska kollektivet ger betydligt mörkare stråk som dessutom faller in i historien betydligt mer naturligt än den uppeldade brorsonen i Star Trek: Generations.

Patrick Stewart blir en riktigt fin Ahab, vilken är beredd att offra allt för att komma sin borgval in på livet och han matchas gott av en magnifik Alice Krige – ”I am the Borg”.

Det som möjligen är lite trist är att det här blir så tydligt att ingen efter Tasha Yars död (vi hade precis hunnit fram till ”Skin of Evil” i The Next Generation vid titten på First Contact) brytt sig om att skapa en vettig stadigvarande kvinnlig karaktär att ingå Enterprises besättning. I varken Generations och First Contact tillför ärligt talat Beverly Chrusher eller Deanna Troi särskilt mycket, även om de blivit avsevärt tjusigare eller mer glamorösa (i alla fall utrustade med avsevärt mer markerade kindben) jämfört med den första säsongen av TV-serien. Det är istället upp till the manly men att rädda dagen – Picard, Riker, Geordi och Data (med benäget bistånd av James T. Kirk förstås).

Men trots allt är som sagt First Contact en riktig fin liten film som motstått tidens tand oväntat väl. Eller för att uttrycka det på annat sätt, resistance is futile…

Annonser