Efter två mer eller mindre förvirrande filmupplevelser på mitt livs första Stockholmska filmfestival, var jag redo för lite sammanhang. Lite konsekvens, liksom. En känsla av att världen var en plats där det finns någon form av logik, möjligheter till svar. Connect the dots, here I come!
Den lätta utvägen var dock inte vad som erbjöds av Monsieur Oscar och hans chaufför Céline. Céline skjutsar Oscar runt i Paris till olika möten, vilka alla har det gemensamt att han måste sminka och klä ut sig för dem. Varje möte måste se M. Oscar som en ny människa. I vissa fall inte ens det.
Så mycket mer än M. Oscar själv finns det emellertid inte som förenar mötena. Ibland är det inte ens säkert vem Oscars motpart egentligen är. När han kommer till kvällens sista möte är det ingen större tvekan om att han är på plats för att träffa husets invånare, men vems liv berör han som den kutryggiga tiggerskan?
På ett sätt är Holy Motors en rätlinjig film, i det är den enkel. Tittarna får följa M. Oscar från morgon till Parisnatt. På de allra flesta andra sätt är Holy Motors en total mindfuck, i det att vi aldrig får veta något annat.
Mitt jobb går oftast ut på att ställa frågor. Ord som när, vem, vad, hur och varför skulle man nästan kunna kalla för mina ledstjärnor. Till skillnad från Holy Motors ingår det dock i min uppdragsbeskrivning att också finna på någon form av svar på dessa ord. Man kan konstatera att Holy Motors helt enkelt skulle suga om det kom till uppföljning och utvärdering.
”När” besvaras visserligen i form av tid på dygnet men vi vet inte vilket årtal vi befinner oss i. Närvaron av motion capture antyder i alla fall en modernare tidsperiod. ”Vem” är förstås enkelt när det kommer till M. Oscars närvaro, men hans motparter kan som sagt ibland vara mer obskyra. ”Vad” är i och för sig också uppenbart eftersom vi får se hur mötena förlöper. Ibland tycks de dock gå snett, men utan att det i slutänden påverkar det fortsatta händelseförloppet något nämnvärt. ”Hur” besvaras till viss del; M. Oscar får förberedande pärmar inför varje möte och vi får se hur han drar peruk efter peruk över sin slätrakade skalle.
I likhet med många andra filmer stupar Holy Motors som en lårmuskelbrusten häcklöpare på hindret märkt ”varför”. Vi får aldrig veta syftet med M. Oscars eskapader. Omnämnande av minimala kameror skulle eventuellt kunna antyda någon slags Strange Days-koppling, men lämnas snabbt därhän. Varifrån M. Oscars pärmar och Célines instruktioner kommer är höljt i ett ogenomträngligt dunkel. Överhuvudtaget kan mötenas verklighetsförankring ifrågasättas.
Kanske kan man ersätta ordet ”möte” med ”dröm”? Drömmar behöver varken vara följdriktiga eller konventionella. Kanske drömmer den vuxna kvinnan fortfarande ångestdrömmar om barndomens tillkortakommanden? Känslor som förstärks av att pappa Oscar bannar sin dotter för hennes brist på kompisar och pojkvänner.
Men att likt ett utsvultet vildsvin fly till svaret ”allt var bara en dröm” eller, för all del, ”det hela utspelade sig bara i mina tankar” känns som en nödlösning vars slitna väv dåligt täcker frågehålen som uppstår i Holy Motors. Inte heller titeln får någon tydlig förklaring. M. Oscar och Céline kan i och för sig vara änglar, poängen är att tittarna lämnas undrande.
Men trots alla dessa frågetecken måste jag säga att Holy Motors ändå lyckades med något som varken Isn’t Anyone Alive? eller The Comedy gjorde. Delar av filmen fascinerade mig. Det lilla dragspelsmellanspelet var med sitt glädjerusiga drag helt klart dagens cineastiska (och musikaliska) höjdpunkt. När jag fått sova på saken återkommer jag fortfarande till scenen där M. Oscars trollvarelse störtar, nej vräker sig fram på kyrkogården (vars gravstenar uppmanar ”Visit my website!”) och mumsar i sig begravningsblommor. Det kan i och för sig också bara vara något jag drömde.
Var jag tjurigast eller snällast bland Filmspanarna? Blev Holy Motors flipp eller flopp? See for yourself!
Fiffis filmtajm
Jojjenito
Har du inte sett den?
The Velvet Café
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord 
Jag hamnade också i slutsatsen att detta var en samling drömmar som visades! LOL. Det är en film som jag sent kommer glömma.
Bra skrivet, känns som en vettig sammanfattning av en film som egentligen inte kan sammanfattas.
Det är intressant det här att vi alla – oavsett vad vi gett för betyg – skriver samma sak: den släpper inte, man tänker på den. Hur många filmer är såna, i ärlighetens namn.
Jag tror filmen vinner på en omtitt, frågan är bara om man orkar 😉
Ja, som synes hamnade även jag i drömmarnas värld när jag ska försöka beskriva den här filmen. Sen är det olika hur mycket man uppskattar att vistas där. Där är vi uppenbarligen av olika uppfattning inom filmspanargänget. Du och jag var dock än en gång rörande eniga om betyget.
@Henke: Fast jag känner mig väldigt osäker på drömteorin om jag ska vara ärlig. Men lättglömlig var den definitivt inte!
@Fiffi: Tack, trevligt att det omöjliga uppdraget lyckades någotsånär. Omtitt, jag vet inte jag… Det räcker med att aktivt minnas allt det jag inte gillade med den för att känna mig rätt avtänd.
@Jessica: Vi kanske skulle gå på filmfestival fler gånger tillsammans 😉
Man kanske får alla svaren i DVD-utgåvan sen. Prometheus style. Eller Holy Motors 2 -den rafflande uppföljaren som knyter ihop säcken. Eller så försökte regisören bara framstå smart genom att vara über-vag.
@Johan: Jamenvisst, så måste det ju vara. Eller också tvingades Carax till den här vägen av ett profithungrigt bolag och sanningen skall bliva uppenbarad i Director’s Cut
Nja, drömmar tror jag inte på. Det kändes väldigt realistiskt alltihop tyckte jag. Det var ju t.o.m. snack om kameror som spelade in. Fast visst, vad hände t ex när han blev knivskuren, var det filmblod då? Och vem sydde tillbaka fotoassistents fingrar. Och efter att Oscar åkt iväg med sin limmo från stället där Kylie låg krossad på trottoaren skulle Kylie helt enkelt vakna till, borta av sig och sen fortsätta till nästa möte. Gahahaha. Jag kan inte släppa den här filmen… och det trots att jag gav den lägst betyg av alla. Men allvarligt, jag höll på att bli tokig under visningen. När Kylie började sjunga och schimpansen dök upp då höll jag på att gå under.
Och där har bearbetat filmupplevelsen ytterligare lite. 😉
@Jojjenito: Haha, bara för att man inte tycker om en film betyder det ju tyvärr inte att man kan släppa den bara så där. Kylie blev bara trist, chimpansen kan jag så här i efterhand _nästan_ uppskatta bara för att det blev en så klockren WTF-avslutning på hela upplevelsen.