Om svaret på gårdagens filmfestivaltitel var till synes enkelt gäller raka motsatsen för The Comedy. Den är faktiskt varken särskilt rolig i sig eller handlar om något som skulle kunna vara roligt. Vill man vara riktigt, riktigt snäll skulle man eventuellt kunna fundera på om det finns kopplingar till Divina Commedia (någon form av relativ paradisisk upplösning kan möjligen skönjas i dunklet) men så snäll känns bara motiverat att vara inför något som producerats av tioåringar.

Det finns nämligen inte särskilt mycket att skratta åt när det gäller den icke-komiska filmens huvudperson. Jag uppfattar aldrig hans namn, men IMDb tillhandahåller ”Swanson”. Man tycker sig förstå att han är uppvuxen med en rejäl förmögenhet i ryggen men har valt att inte göra något särskilt med sitt liv.

Nu bor han på sin segelbåt som ligger för ankar i Hudsonfloden och driver runt i ett sommarhett New York. Swanson fördriver inte sin tid, spenderar den inte. Att spara på den finns inte i sinnevärlden. Nej, det han pysslar med är att rent av försnilla den, han är en tidsförskingrare av episka mått.

Han umgås med kompisar som verkar ha haft samma förutsättningar som han själv. Gemensamt har de också halvflottigt hår, skäggväxt som mer tycks vara ett resultat av lathet inför rakningens vedermödor än ett medvetet val och en viss lönnfetma. Det sistnämnda är kanske inte något större mysterium med tanke på att vi ser Swanson huvudsakligen livnära sig på fyllda kex, whiskey och Pabst Blue Ribbon (varför kan amerikaner på film aldrig dricka riktigt öl?!).

The Comedy är en pratfilm (hej, Richard Linklater!), fast utan pratet. Ingenting händer egentligen i filmen, den är en samling scener utan något egentligt sammanhang utom Swanson själv. Jag blir rent av förvånad när en jobbintervju följs av att han en dag faktiskt står och arbetar. Ju mer jag tänker på den, desto mer framstår särskilt inledningsscenen som inte bara obegriplig utan nära nog traumatiserande. Bilden av dallrande blekfeta bakdelar, halvslacka kalsingar som duschas med öl för att slutligen åka av helt när de före detta bärarna ska göra en Jame Gumb hade jag kunnat klara mig utan. Det är en karaktärsdriven film, fast utan karaktärer och då är det lätt att lista ut vad som händer med drivet.

Vi får gott om exempel på hur Swanson framstår som en egotrippad skitstövel. Hans huvudsakliga nöjen tycks bestå i att förolämpa folk som i egenskap av klass eller yrkesutövning inte kan säga ifrån. Möjligen skulle man här kunna göra någon slags klasstolkning av filmen, men jag orkar helt enkelt inte bry mig. Swanson och hans vänner gör sitt bästa för att uppträda så respektlöst som möjligt i en kyrka och hånar en taxichaufför för att bilen saknar radio.

Man skulle kunna försöka anstränga sin medkänsla och skriva upp Swansons beteende på depressionskontot. Poor little rich boy… Själv tycker jag inte att jag får tillräckligt med information för att göra den bedömningen och utan den är jag inte särskilt benägen att uräkta skitstövleriet. Swanson framstår inte som förtjänt av en medkännande psykvård, snarare av en välriktad spade i skallen.

Jag kan varken identifierar mig med eller sympatiserar med The Comedys protagonist. Det är heller inte nödvändigt, men ska den här typen av film fungera måste den i alla fall väcka någon form av nyfikenhet eller fascination inför sin huvudperson. Ni har nog redan gissat att The Comedy inte lyckas med det. Ska jag vara helt ärlig hade jag svårt att vänta på att de 95 minutrarna skulle vara till ända och jag skulle kunna slippa Swansons odrägliga sällskap.

Kanske Jojjenito tyckte bättre om den icke-komiska komedin?