Det är värsta vilda nyårsfesten. Singlarna gör sitt bästa för att hitta någon att limma på och de etablerade paren genomgår större eller mindre relationskriser för gud förbjude att någon mot all förmodan skulle känna sig tillfreds med sitt nuvarande civilstånd.

Festen tilldrar sig i ett för övrigt tomt höghus eller vad man i alla fall tror ska vara tomt. Så när ett antal personer vid fest nummer ett får en hemlig SMS-inbjudan till en exklusivt privat fest på ett helt annat våningsplan kan de förstås inte motstå varken nyfikenheten eller känslan av att vara utvald.

Det visar sig dock snart att utvaldheten inte ska ses som något privilegium. Rum på rum är pyntade med ballonger och allehanda festattiraljer (som placeringskort med mindre smickrande epitet på alla inbjudna) men någon värd eller värdinna står inte att finna. Istället hittar gruppen lappar med ledtrådar och drar snabbt slutsatsen att det handlar om en skattjakt. Sagt och gjort, man far iväg som en skock yra höns för att leta. Men den som placerat ut klurigheterna har knappast någon underhållande gruppaktivitet i åtanke, motivet är mer illavarslande än så.

Som synes är Steel Trap en slasher enligt mall 1A, men utan några som helst ambitioner att göra något mer än en slasher enligt mall 1A. Det är fantasilöst och ganska slappt över hela brädet. Storyn har ordentliga logiska eller åtminstone trovärdighetsluckor som man inte ansträngt sig det minsta för att försöka täta eller ens förklara. Till exempel skull man ju kunna tycka att det för en grupp samlad på det här sättet faktiskt skulle vara av intresse att diskutera varför man blivit samlade. Vad är den gemensamma nämnaren? Icke så i Steel Trap.

Karaktärerna beter sig kanske inte lika korkat som de kan göra i filmer av den här typen men är å andra sidan genomgående så osympatiska att man snart sitter och gör en egen mental kill list. Det leder också till att storyn i mångt och mycket bygger på att de ska hamna i problem tack vare att de omöjligt kan komma överens inom gruppen, men den dysfunktionella gruppdynamiken leder därmed till trovärdighetsproblematiken nämnd ovan. Det där med att enas av en gemensam yttre fiende ligger verkligen inte för de här personerna.

Å andra sidan tenderar skräckfilmer till att vara lite mer förlåtande inför den typen av invändningar om de åtminstone klarar av att skapa en schysst stämning men även här fallerar Steel Trap. Trots vindlande korridorer i alla riktningar, avstängda trapphus och klängande i hisschakt blir inte stämningen det minsta klaustrofobisk eller spännande.

Mördaren känns, trots killer-o-vision och en mask som efter ett tag får honom att se ut som en medlem av The Blue Man Group, lika menlös som en trubbig bordskniv när han snarare borde vara i närheten av skarpslipad köttyxa. Hans förföljelser blir varken läskiga eller andlösa och även om man önskar att alla karaktärerna omgående skulle gjuta den mest gruvliga slasherdöd är utföraren av dåden så nollställd att man inte vill heja på honom heller.

Steel Trap är helt enkelt en platt historia som inte ens har anständigheten att vara så dålig att man i alla fall skulle kunna roas av plastiga effekter eller mördarperuker som byter hårfärg mellan olika tagningar.