Ikiterumono wa inainoka (2012)

alt. titel: Isn’t Anyone Alive?

I helgen hade jag privilegiet att för första gången bevista Stockholms filmfestival och dessutom i trevligt sällskap. Isn’t Anyone Alive? blev film nummer ett. Jessica på The Velvet Café har också skrivit om japanen.

***

Katsufumi har satt sig rejält i skiten. Förlovad och giftasredo med den undersköna Ryoko har han gjort den nästan lika snygga Kaori på smällen. En bedrift i och för sig med tanke på att Katsufumi knappast ser gammal nog ut att få gifta sig på eget bevåg, än mindre prokreera. Hur han kunnat få någon av tjejerna på kroken framstår som obegripligt.

Denna obegriplighet ska emellertid visa sig vara blott en fis i den orkan av frågetecken som väntar i kulisserna. Plötsligt faller Katsufumi ihop i konvulsioner och dör. Och han är inte den ende, på hela det ultramoderna campusområdet dör folk som flugor.

Det enkla svaret på filmens titel – Isn’t Anyone Alive? – är ”nej”. Alla dör. Innan de gör det hinner några av dem grunna på moderna myter om hemliga militära experiment nere i universitetssjukhusets källare. Men av funderingarna blir det platt intet. Inte minst eftersom alla dör innan de hunnit undersöka saken närmare.

Vore bristen på handling filmens största problem skulle den ha kommit lätt undan. Nu dras tyvärr Isn’t Anyone Alive? dessutom med ytterligare kvarnstenar runt halsen. Det inledande skådespeleriet (pre-mortem, när alla ska klara av mer än bara börja skaka och falla ihop) är, även om jag tar hänsyn till kulturella skillnader, riktigt dåligt. Karaktärerna inte så mycket interagerar med varandra, som läser sina respektive repliker på rätt plats.

Antydningarna om den moderna myten leder tankarna till en skräckfilm av mer typiskt snitt, men det gör man som sagt inte mycket av. En viss svart humor förekommer visserligen i de olika dödsfallen, som att de allt färre kvarlevande personerna ofta undrar om det kommer att dröja länge när de döende vädjar om lite mänsklig samvaro på gränsen mellan liv och död. Den dramatiska förlagan kan tydligen också klassas som en komedi.

Särskilt två karaktärer ska vara lite så där skruvat komiska i all sin knepighet men blir mest bara konstiga eftersom deras närvaro får stå helt oförklarad. Vi kan också notera den olycksaliga närvaron av malplacerad asiatisk buskishumor, här i form av en synnerligen ovärdig död där det stackars offret under en längre tid får gå med handen tryckt mot byxbaken.

Isn’t anyone alive? har också visuella ambitioner med både miljöer och plötsliga utsnitt, problemet är bara att de förekommer ibland och ibland inte. Detsamma gäller musiken, vilken ibland tycks extremt medvetet använd och ibland bara lullar på lite lagom. Man tycks inte heller ha haft riktig kontroll på ljudet; ibland blir omgivningen konstigt högljudd, ibland inte.

Som filmen står nu känns den som ett projekt för DI:s introduktionsklasser. Hälften av dramaeleverna fick i uppgift att agera ut en dödsscen, gärna överdrivet teatraliskt med skakande lemmar och sista utrop. Andra hälften skulle reagera på dessa dödsfall, gärna likaledes teatraliskt (på knä, med nävarna mot himlen, skrikandes ”Nooooooo”) alternativt totalt irrationellt (inte ringa efter hjälp när ens kompis har dött).

Klasserna för ljud- och bildteknik hade fortfarande inte riktigt hittat sin stil, bara kommit på något coolt de ville testa. Ibland. Manuseleverna tyckte att uppgiften var helt ointressant efter en första brainstormingsession och partajade på kåren (har DI en kår?) istället. Som examinerande tittare lutar jag åt omdömet ”Bra försök – utveckla!”