X2: The Prophecy (1998 & 2000)

alt. titlar: The Prophecy II, God’s Army II, The return of God’s army, Profetian – Djävulens sändebud, The Prophecy 3: The Ascent, God’s Army III

Nog för att jag gillade religionsskräckisen The Prophecy från 1995 riktigt bra. Så bra att den skulle kunna motivera hela fyra stycken uppföljare vet jag väl däremot inte om jag tyckte att den var. Men nu finns de alltså i sinnevärlden: The Prophecy II, The Ascent, Uprising och Forsaken. Riktigt så masochistisk har jag inte blivit ännu att jag tar mig an direct-to-video-filmer inspelade i Bukarest. Därför nöjde jag mig med att se The Prophecy II från 1998 och The Ascent (konkurrent om titeln ”tristaste uppföljarnamnen ever”) från 2000.

The Prophecy (1995)

alt. titel: God’s Army

Lite av en besvikelse måste erkännas – jag körde igång The Prophecy i tron att den skulle passa i 2017 års Halloween-tema som ett krucifix i exorcismkittet men insåg omgående att jag inte att kommit ihåg grundhistorien tillräckligt väl.

Fallen (1998)

alt. titel: Ondskans spår

Fallen ramlar ganska omgående i den mest klassiska av jaha-filmsfällor. Trots att jag utifrån beskrivningen tyckte att det lät som en hyfsat spännande övernaturlig thriller (och Denzel brukar ju vara stabil i den här typen av produktioner) inser jag efter ungefär en kvart att jag faktiskt sett den förut. Det dröjer dock ett bra tag in i filmen innan jag dessutom kommer ihåg hur den slutar.

Holy Motors (2012)

Efter två mer eller mindre förvirrande filmupplevelser på mitt livs första Stockholmska filmfestival, var jag redo för lite sammanhang. Lite konsekvens, liksom.  En känsla av att världen var en plats där det finns någon form av logik, möjligheter till svar. Connect the dots, here I come!

Den lätta utvägen var dock inte vad som erbjöds av Monsieur Oscar och hans chaufför Céline. Céline skjutsar Oscar runt i Paris till olika möten, vilka alla har det gemensamt att han måste sminka och klä ut sig för dem. Varje möte måste se M. Oscar som en ny människa. I vissa fall inte ens det.

Der Himmel über Berlin (1987)

alt. titel: Wings of Desire, Himmel över Berlin

Som en liten hyllning till den nyss avlidne Peter Falk och en påminnelse om att han faktiskt hade fler bidrag till den globala kultursfären än Columbo.

***

I Berlin (och i alla andra städer på jorden får man väl anta) finns det änglar som har förmågan att uppfatta människors tankar. De enda som kan känna deras närvaro är barn och Himmel över Berlin både öppnas och åtföljs konstant av ett långt poem (av Peter Handke) om hur barn uppfattar världen mer omedelbart och ”rent” än vuxna. Egentligen verkar inte dessa långrocksklädda och målarpenselhästsvansförsedda entiteter ha någon direkt uppgift, men de tycks dras till människor i nöd eller handlingar och tankar som ”vittnar om mänsklighetens andlighet”. Om människans andlighet bäst uttrycks av att man låter sig bli blöt av regnet fastän man inte behöver kan dock diskuteras.