Att se The Hunger Games blev bra träning för mitt kontrollbehov, vilket börjat anta oroväckande proportioner. Innan jag ser en film vill jag helst ha sett andra influerande filmer och ha plöjt mig igenom eventuella litterära förlagor. Kanske också försöka hinna klämma åtminstone regissörens och huvudrollsinnehavarnas tidigare verk. Handlar det om en remake eller prequel eller något i den stilen är det självklart att först ta del av originalet, alternativt originalen.
Medan det här förstås resulterar i en massa film och böcker, ibland riktigt trevliga överraskningar, inser den intelligente bloggläsaren snabbt problemet: risken är stor att jag liksom aldrig hinner fram till den där filmen som jag faktiskt var sugen på att se från första början. Är jag riktigt nyfiken finns dessutom möjligheten att jag, för att dra ut på njutningen så länge som möjligt, går och väntar med den till det absurdas gräns.
Då är det bra att ha ett incitament i form av en Filmspanarträff – det är bara att hänga på och se filmen som står på agendan. Och i det här fallet var det The Hunger Games.
Upplägget för historien inte var någon större hemlighet för mig (det kanske den inte är för någon som inte spenderat de senaste åren i någon slags DMZ för bok- och filmsnack): ett modernt gladiatorspel med barn i huvudrollerna, social kritik (framförallt av ojämlika villkor och underhållningsindustrin), en stark hjältinna och lite kärlek. Trots det blev jag ändå omedelbart fascinerad över spelets utsökta kallblodighet.
Själva konceptet med nådeoffer i form av barn är ju knappast nytt, redan de gamla grekerna eller aztekerna eller… (”Jag tar gamla kulturer för 100”) och allt det där. Inte heller att ha ett modernt gladiatorspel äga rum inför TV-kameror till underhållning för folket (Hej, Running Man). Men att förena de två är både djävulskt och elegant och jag gillar det. Nu är ju just själva storybiten mer Suzanne Collins förtjänst, men den är synnerligen väl förvaltad i Gary Ross filmversion.
Kanske beror det på att jag samtidigt tar mig igenom De fattiga i Lodz, där det också beskrivs hur man samlade ihop barn, men jag fick definitivt förintelsegettovibbar från scenerna vid the Reaping (för övrigt mycket välfunnet översatt till ”Slåttern”). På samma sätt som de judiska barnen ibland kom uppklädda i finkläder till deportationsställena, lika hjärtskärande prydliga och vattenkammade är ungdomarna i distrikt 12 vid sin slåtter. (Ett annat förintelseeko känns igen när president Snow påpekar att det enda som är mer effektivt än fruktan för att kontrollera massorna är hopp.)
Jag tror att det kanske var därför jag också fastnade lite mer för själva inledningen, innan Katniss och Peeta tågledes transporteras iväg mot sina nya öden i huvudstaden. Filmen känns under den här perioden på ett sätt mer nyanserad. Eller också var det kanske bara för att jag i de scenerna upplevde att det fanns tid att vila lite i detaljerna, sedan blir det mer action. Särskilt gillade jag fokuset på skor. Maktfullkomliga kängor på de övervakande soldaterna, slitna finskor nedsmetade med lera vid Slåttern, omöjligt höga klackar på den dekadenta och androgyna överklassen och Katniss mjukt smygande jaktstövlar.
Nu hade jag ju inga egna föreställningar om någon av karaktärerna i The Hunger Games men castingen går inte att ha några större invändningar emot. Inga alls för min del faktiskt. Woody Harrelson är charmig som den initialt cyniske men sedan långsamt nyfrälste Haymitch. Skådisveteranen Josh Hutcherson (trots sina blott 20 år) är trovärdig som Peeta, besatt av både dumglad naivism och sin egen ofullkomlighet som champion för sin egen överlevnad.
Mest imponerad blev jag dock föga förvånande av Jennifer Lawrence som gör ett hästjobb med att övertyga publiken om att Katniss Everdeen är en ung kvinna av kött och blod. Lika mycket som jag tror på hennes förtvivlan vid Rues död, lika mycket tror jag på hennes nervositet sekunderna innan spelens startskott eller hennes fullkomligt avslappande kompetens där hon skrider fram i skogen med bågen i högsta hugg, en ung Artemis i mänsklig skepnad.
De överlag fina skådespelarprestationerna hjälps upp av ett mycket trevligt score signerat nestorn James Newton Howard med både finstämda stråkar och pampiga slagverk. Mest minnesvärd var den lilla slingan som ackompanjerar Katniss sökande efter Peeta vid floden. Men specifika detaljer åsido, var The Hunger Games en film som jag kunde förlora mig i. Historien svepte mig med sig, jag befann mig på arenan tillsammans med de kämpande ungdomarna och filmens 140 minutrar gick alldeles för fort. Jag kunde inte låta bli att jämföra filmen med exempelvis The Golden Compass. Collins berättelse har ett fast grepp om tittarna från första början medan Pullman kändes trevande och fragmentarisk i sin cineastiska version.
Om jag inte medvetet ska börja tänka sönder filmen har jag egentligen bara två allvarliga invändningar: det alldeles för idoga användandet av skakig handkamera var inledningsvis helt onödigt och de avslutande CGI-bestarna hade inte utvecklats ett spår över LOTR-wargerna och det vet vi ju hur lyckade de kändes.
På ett sätt var det säkert bra att jag kom iväg och såg The Hunger Games innan jag stiftat bekantskap med böckerna. Nu var jag, till skillnad från när det gällde Harry Potter eller His Dark Materials, lycksaligt omedveten om allt som inte tagit sig igenom det dramaturgiska stålbadet. Några funderingar infann sig ändå förstås. The Hunger Games-världen tycks vackla fram och tillbaka mellan low- och hightech. Absolut inte steampunk, men samtidigt som det finns hypersnabba monorails och svävare (för att inte tala om det Truman Show-inspirerade kontrollrummet) är man beroende av kolbrytning. Några skjutvapen syns inte till. Det är upp till ungdomarna att ta varandra av daga i blodig och brutal närkamp. Ett visst underhållningsvärde måste man förstås klämma ur kidsen.
Och ja, inte heller det kom som någon större överraskning, men jag gillade förstås hur Collins till viss del vänt på genusperspektiven med Katniss och Peeta. Hur Katniss får vara den starka och beskyddande initiativtagaren även om hon framställs som betydligt mer omtänksam än sannolikt en kille i samma situation. Hur Peeta får vara den mjuke (eller i alla fall inte överdrivet macho till skillnad från ska-vi-se-hur-länge-du-kan-hålla-andan-Gale i form av betydligt biffigare Liam Hemsworth) och intuitive som kan spela det sociala spelet.
Däremot kände jag mig aldrig riktigt övertygad om Katniss och Peetas kärlekshistoria och ser med viss bävan fram emot det Twilight-triangeldrama som lovar att utspela sig fortsättningsvis. Håller du på Team Peeta eller Team Gale?
För självklart kommer jag att hålla koll på uppföljarna, så pass mycket mersmak gav den här tittningen. Och då kanske även kontrollbehovet fått sitt nådeoffer. För vem var det annars som tvingade fingrarna att knappa sig fram till AdLibris med en gång? Får se om jag åtminstone kan förhindra att The Hunger Games Cookbook slinker ned i kundvagnen.
Glöm inte heller att titta in hos de andra filmspanarna som var med och såg filmen: Fiffi, Henke, Jessica och Joel.
Rörliga bilder och tryckta ord 
Hahahah den växte rejält på tågresan hem eller? Jag håller med om de omvända könsrollerna men även där tyckte jag inte riktigt de tog ut svängarna/använde det på ett fullkomligt sätt men det blir plus i kanten för försöket iaf.
Haha, nä. Jag kände nog rätt omedelbart att jag definitivt var sugen på mer Hunger Games. Men perspektivet på texter är ju alltid intressant — jag och Jessica hade ju gett samma betyg, men jag upplever min text som betydligt mer positiv än hennes.
Hehe, vilken härlig revy! Jag blir utmattad av att bara läsa om dina ansträngningar att förbereda dig fullständigt inför nya spännande filmer. Men samtidigt känner jag självklart igen mig! 😀
Sen håller jag helt med dig om att den första akten, den som utspelas ute i distrikt 12 är filmens klart bästa del. Din liknelse med förintelselägren är klockren och det var vissa av scenerna från slåttern som jag reagerade starkast på.
Jag trodde nog efter att ha läst din text att betyget skulle bli 4 (och kanske med grädde på toppen) 😉
Kul att du gillade den så pass mycket och tack för att du kommer att se resten av trilogin, då kan jag följa Katniss vedermödor via dina recensioner. Det passar mig alldeles utmärkt för det här var inte min typ av film 🙂
Du och jag ligger definitivt närmast varandra i våra slutsatser om den här filmen. Jag brukar ha rätt svårt för könsstereotyperna i de amerikanska storfilmerna, men här hade jag inte direkt särskilt mycket att invända mot. Skönt att slippa hela sexighetsköret faktiskt och låta hjältinnan vara stark och cool i stället (även om romantiken känns som en eftergift till marknadsavdelningen.)
Jag kan också tänka mig att läsa böckerna såhär i efterhand. Omvänt mot hur det brukar vara.
@Henke: Tack, det var roligt att du tyckte det 🙂 Ja, det verkar vara en sjukdom som drabbar fler än mig.
@Fiffi: Ja, som sagt jämfört med Jessicas text kändes min väldigt positiv trots att vi gav samma betyg. Jag har inga problem med att vara din Hunger Games-stand in 🙂
@Jessica: Just kärleksbiten är knivig tycker jag. Å ena sidan helt klart i alla fall en publikeftergift — det _måste_ finnas med någon form av kärlekshistoria. Å andra sidan är det väl rätt naturligt att man i alla fall skapar någon slags relation i den situation som Katniss och Peeta befinner sig. Men om det prompt måste bli en kärleksrelation kan man ju förstås diskutera.
Jag led tidigare av completist sjukan aka Sofia sjukan. Men det är möjligt att gå vidare. Jag blev till slut så j*vla trött på att allt tog sådan tid så jag gick vidare.
Jag tycker det kändes lite som kärleksaffären/triangeldramat skohornades in i filmen. Självklart kommer filmerna framöver handla mer om det men nu kändes det mest som plantering.
@Joel: Haha, en dag Joel, en dag ska nog jag också se ljuset. Kan absolut hålla med om att kärleksrelationen hade behövt betydligt mer tid på sig för att växa och triangeldramat blev mer en onödig ”spoiler”.