Man on Fire (2004)

På 80-talet förekom det en hel del kidnappningar i Italien. Så pass många att de började leta sig in i populärkulturen. Jockeydeckarförfattaren Dick Francis publicerade exempelvis 1983 The Danger, en roman där huvudpersonen arbetar som anti-kidnappningskonsult och bokens första kidnappningsraffel utspelas i Bologna. Tre år tidigare, 1980, kom britten Philip Nicholson (under pseudonymen A.J. Quinnell) med Man on Fire, den första romanen om föredetta främlingslegionären Creasy (en gestalt som tydligen blivit omåttligt poppis i Japan på grund av sin ronin-liknande karaktär).

Man on Fire var aktuell för filmatisering 1987 och även om Tony Scott då var påtänkt som regissör gick jobbet i slutänden till den mer erfarne fransmannen Élie Chouraqui. Men ser man på, knappt 20 år senare fick Scott chansen igen och han högg tag i projektet med liv och lust.

2000 års tio bästa filmer

Världen vaknar upp till mer eller mindre högljudda kopparslagare den 1 januari och upptäcker att samhället faktiskt inte gick under i ett moras av Y2K-buggar.

På temat fordon invigs Öresundsbron och öppnas för trafik i juli. Samma månad kraschar ett Concordeflygplan utanför Paris. Alla passagerarna omkommer och olyckan leder så småningom till att man helt slutar flyga Concorde. En månad senare förliser K-141 Kursk i norra Ishavet och nyhetsbevakningen av de ryska ”räddningsaktionerna” är intensiv.

Batoru rowaiaru (2000)

alt.titel: Battle Royale

Vad återstår för en vuxenvärld som inte längre kan kontrollera sina unga (eller i alla fall inte deras skolnärvaro)? Antingen kan man resignera eller också kan man försöka slå tillbaka. I A Clockwork Orange (tack, Jessica, för den kopplingen) var lösningen att försöka ändra det oönskade beteendet genom vetenskap.

I Battle Royale (vilket också titeln förstås antyder) är lösningen att ge ungdomarna något påtagligt att slåss för. Som livet exempelvis, vuxenskap är något som måste förtjänas. Avgångsklass 3B är på den obligatoriska klassresan när de plötsligt vaknar upp på golvet i en övergiven byggnad på en öde ö, alla utrustade med varsitt flott explosivt halsband. Det visar sig att de blivit utvalda att delta i det av staten (får man anta) arrangerade kampspelet Battle Royale. Reglerna är enkla – sist levande kvar vinner.

The Hunger Games (2012)

Att se The Hunger Games blev bra träning för mitt kontrollbehov, vilket börjat anta oroväckande proportioner. Innan jag ser en film vill jag helst ha sett andra influerande filmer och ha plöjt mig igenom eventuella litterära förlagor. Kanske också försöka hinna klämma åtminstone regissörens och huvudrollsinnehavarnas tidigare verk. Handlar det om en remake eller prequel eller något i den stilen är det självklart att först ta del av originalet, alternativt originalen.

Medan det här förstås resulterar i en massa film och böcker, ibland riktigt trevliga överraskningar, inser den intelligente bloggläsaren snabbt problemet: risken är stor att jag liksom aldrig hinner fram till den där filmen som jag faktiskt var sugen på att se från första början. Är jag riktigt nyfiken finns dessutom möjligheten att jag, för att dra ut på njutningen så länge som möjligt, går och väntar med den till det absurdas gräns.