alt. titel: Rob Zombie’s Halloween, Halloween – The Beginning, Halloween. El origen
Med lite tid över innan 1 oktober gjorde sig kompletistgenen hörd och krävde att jag stillade den där lilla gnagande irritationen över att inte ha sett ”hela” Halloween-serien. På något sätt känns det som om Rob Zombies två Halloween-filmer aldrig riktigt har fått vara med och leka med de andra barnen.
Anslaget i denna nya Papillon, alltså en remake av den klassiska filmen från 1973, lämnar lite utrymme för tvivel. ”Based on a true story” och så får vi blicka rakt in i Charlie Hunnams uppriktiga bruna ögon. Detta kommer att bli his-tory! Som jag kommenterade redan i min text om originalet finns det emellertid en hel del frågetecken kring sanningshalten i historien om Henri Charrière, kassaskåpstjuven som gick under smeknamnet ”Papillon” på grund av sin fjärilstatuering på bröstet.
Paranormal Activity 2 börjar föga förvånande med samma tack för att bolaget får använda materialet och utvecklar sig sedan snart till att bli en prequel till ettan. Vi får nu stifta bekantskap med Katies syster Kristi som är gift med Daniel, plastmamma till Ali och nybliven biologisk dito till lille Hunter.
Det kändes som länge sedan, den där dagen för ungefär elva månader sedan när Filmitch upphov sin stämma i kommentarsfälten och önskade sig ett Found footage-tema till 2014 års Halloween.
Imorgon är det 17 maj. För att hedra brodernationen kommer härmed ett inlägg om en av alla de utmärkta norska filmer som producerats de senaste åren. Visst känns det som om vi ligger i lä just nu? Kanske dags att återuppliva Helmer Bryds gamla nidvisa för att få lite bättre självkänsla genom att slå på andra?
***
alt. titel: Trolljägaren, Trollhunter
För ett tag sedan rullade den norska Huvudjägarna på bio, en berättelse om en polerad men ändå primitiv storstadsvärld. Ett betydligt mindre polerat men bedövande vackert och vilt Västnorge får man istället stifta bekantskap med i Trolljegeren.
Att se The Hunger Games blev bra träning för mitt kontrollbehov, vilket börjat anta oroväckande proportioner. Innan jag ser en film vill jag helst ha sett andra influerande filmer och ha plöjt mig igenom eventuella litterära förlagor. Kanske också försöka hinna klämma åtminstone regissörens och huvudrollsinnehavarnas tidigare verk. Handlar det om en remake eller prequel eller något i den stilen är det självklart att först ta del av originalet, alternativt originalen.
Medan det här förstås resulterar i en massa film och böcker, ibland riktigt trevliga överraskningar, inser den intelligente bloggläsaren snabbt problemet: risken är stor att jag liksom aldrig hinner fram till den där filmen som jag faktiskt var sugen på att se från första början. Är jag riktigt nyfiken finns dessutom möjligheten att jag, för att dra ut på njutningen så länge som möjligt, går och väntar med den till det absurdas gräns.
Här ser man vad låga förväntningar kan göra. Cloverfield hissades till en början som monsterfilmernas Citizen Kane och hypen var enorm med eggande trailers och mängder av tie-ins. När den sedan väl gick upp på biograferna upplevde jag det i alla fall som den dök på nosen rätt snabbt, det klagades rejält på skakig handkamera (Roger Ebert döpte den till ”La Shakily Queasy-Cam”) och många recensenter var långt ifrån imponerade (”badly constructed, humorless and emotionally sadistic”). Och vad får vi ut av låga förväntningar? Ja, i alla fall inga större besvikelser.
Det blir med en gång klart att detta kommer att vara en av de där ”recovered footage”-filmerna och att det vi ska få se ska ha hittats i den ”incident area, formerly known as Central Park”. Omnious…
Livet på en brandstation kan vara dötrist… och… tråkigt… och… alldeles… alldeles… livsfarligt. Eller kanske inte livet på själva brandstationen utan snarare på grund av det jobb som de som jobbar på brandstationen har. Ett brandmannateam får en utryckning till en hjälpbehövande kvinna. Polisen är redan på plats och anledningen till att vi överhuvudtaget känner till historien är att brandmännen just denna natt åtföljs av en reporter och en kameraman för programmet ”Medan du sover”. För den här gången blir det ingen sansad insats där alla efter väl förrättat värv kan åka tillbaka till sina stationer och sova ett par timmar. Det här gången lagras det upp så mycket skit i det blå skåpet att det faktiskt inte längre finns något skåp, bara skit.
Rörliga bilder och tryckta ord 