“Man kan inte ta bara en” Jag skulle kunna svära på att detta varit en reklamfras från typ Pågens kanelsnäckor eller Ballerina-kakor. Men när jag googlar handlar de första träffarna istället om alkoholism och det är kanske inte så långt ifrån sanningen det heller. För det är väl en alldeles särskild form av filmmissbruk som gör att när jag väl börjat se på en film om Mission: Impossible-teamet med Tom Cruises Ethan Hunt i huvudrollen drabbas jag av en obönhörlig längtan att se de andra också. Det är ju ändå bara sex stycken… Än så länge, varför denna titt också lyckades bli en vältajmad uppladdning för no. 7 – Dead Reckoning.
Det känns som om det finns flera anledningar till att Mission: Impossible-serien genom årtiondena stått på ganska stadiga ben. Dels Cruise i huvudrollen, förstås. Dels detta att varje del faktiskt tagit ganska god tid på sig, eventuellt för att Tompa måste vila upp sig en smula mellan varven. Ethan Hunt kan nämligen mycket väl vara mannen som fått mest stryk i världshistorien (möjligen i svår konkurrens med John Wick). Och då utgår jag ändå bara från det som sker framför kameran. Tänk alla andra uppdrag han också måste ha varit ute på…
Nu var ju Cruise bra på g när han landade rollen för första gången 1996, med toppfilmer i ryggen sedan tio år tillbaka. Så säkert fanns tanken att han skulle leda hela serien ända från början. Men när man ser Brian De Palmas första film nu, med nästan 30 år på nacken, ser Cruise ut som om han vore tolv och det framstår mest som ett lyckokast att man castade pojkspolingen. I TV-serien var det ju alltid den trygge Jim Phelps som ledde sina agenter till framgång.
Det serien annars överlevt på, förutom Cruise själv, torde vara hans spektakulära stunts där varje del övertrumfat den förra. För rent manusmässigt framstår hela härligheten ärligt talat som ganska tunn när man ser dem back-to-back. Någon större personutveckling är det inte heller tal om, bortsett från att den vanliga spionångesten successivt fått en allt mer framträdande roll. Ethan Hunt bevisar dessutom att han missat åtminstone ett par viktiga James Bond-rullar när han får för sig att gifta sig i den tredje delen.
Trots att det är en blandad samling regissörer som tagit sig an de olika delarna har varje film åtminstone en särskilt minnesvärd scen. Själva actioninnehållet är det som sagt heller sällan något större fel på. I Brian De Palmas händer åkallas närmast en Bourne-liknande realism i städer som Prag och London samt vad som skulle kunna liknas vid lättare skräckvibbar. Här är det väl främst den avslutande helikopterscenen som fastnat i minnet.
Det där med realism var det dock slut med i andra delen, när Hong Kongs stolthet John Woo tog över taktpinnen. Här är allt så übercoolt att det faktiskt är lite skrattretande och det blir inte lättare att stilla ryckningarna i mungiporna tack vare seriens absolut mest korkade plot. Samtidigt är den inledande bergsklättringsscenen en klassiker.
I tredje delen leker J.J. Abrams på Shanghais skyskrapor medan Brad Bird “bara” förflyttar den leken till Dubai och Burj Khalifa. I och med denna fjärde del har det smugit sig in en ny, lättsammare ton och filmerna får nu också unika titlar, i detta fall Ghost Protocol. Men sedan den femte delen, betitlad Rogue Nation, är det Christopher McQuarrie som tagit över helt och det är inte utan att jag i och med denna senaste omtitt undrar vad han ska kunna hitta på för att toppa del sex, Fallout. Den är nämligen så bisarrt action-, jakt- och stuntspäckad att jag är övermätt redan efter halva speltiden och då är vi ännu kvar i Paris. Fortfarande kvarstår takjaktsscener i London och helikopter-dito i Kashmir. “Spektakulärt var ordet” sade Bull.
Det som är intressant med serien är att den allt mer kommit att lägga tyngd på Ethan Hunt som “mannen som gör vad som faller honom in”. I höjd med Ghost Protocol börjar serien bli självrefererande i så måtto att Hunts tendens att gå på känsla snarare än analys och strategi öppet ifrågasätts. Det görs övertydligt att det är hans impulsivitet och oförutsägbarhet som gör honom till en Världsräddare (samt hans betryggande motvilja att offra oskyldiga). Systemets enda möjlighet till överlevnad är Individen som har mod (eller halsstarrighet) nog att verka utanför dess ramar när så krävs. Det torde vara symptomatiskt att Hunt och hans underhuggare hittills har agerat “rogue” i fyra av sex filmer. Inte för att det någonsin tycks göra någon som helst skillnad för teamets möjligheter att genomföra sina uppdrag eller få tag på den utrustning de behöver för tillfället.
To be continued…
Rörliga bilder och tryckta ord 