YouTube visade sig vara en oväntat rik ljudbokskälla att ösa ur när det kom till välkända snubbe-författare som jag hittills inte orkat ta mig an bok-ledes. För visst känns det väl som att exempelvis Tom Clancy och Ken Follett är Män som skriver böcker för andra Män? Nu hade turen kommit till Robert Ludlum och hans Jason Bourne.

En svårt skadad man hittas flytande i Medelhavet. Hans kropp kan återställas men det är en helt annan sak med hans hjärna – mannen lider av svår minnesförlust och har ingen aning om vem han är eller vad han gjorde innan han hamnade i spat.

Det enda han har att gå på är ett kontonummer till en bank i Zürich. När han väl kommer dit känner, för honom okända personer, raskt igen honom och det visar sig att han är en rik man. Men Jason skrattar inte hela vägen från banken eftersom han genom sitt uppdykande drar till sig uppmärksamheten från personer som inte alls tycks särskilt glada över att se honom i livet. Vad har Jason egentligen levt för slags liv eftersom han står på alla möjliga slags dödslistor, själv är synnerligen skicklig på ”all things spy” och dessutom har någon slags koppling till den ökände terroristlönnmördaren Carlos?

Med Jason Bourne och The Bourne Identity (Identitet Kain på svenska) skulle jag säga att Ludlum sprungit på en guldgruva till idé. Spänningspotentialen hos en man som inte vet vem han är, kombinerat med en klassisk ”man hunt” är påtaglig. Särskilt som Ludlum portionerar ut små godbitar här och var, vilka ger oss läsare en uppfattning om vem protagonisten är eller i alla fall skulle kunna vara. Carlos hantlangare, usurpator eller baneman?

Tyvärr villar romanen iväg i allt för många och långa utläggningar om penningatransaktioner när Jason försöker komma underfund med hur hans tillgångar hänger ihop med den mystiska organisationen Treadstone 71. Hans våndor över vem han är och vilken slags man han egentligen var blir efter ett tag också aningen tröttsamma.

Dags att göra om och göra bättre? Åtta år efter publiceringen av Ludlums roman kom en TV-adaption (som i Sverige fick namnet Identitet okänd) med Richard Chamberlain som den minnestrytande hjälten. Trots att den omfattar hela 185 minutrar har mycket av snacket kring kosing skippats för…tja, jag vet faktiskt inte riktigt vad… Annars håller sig historien förhållandevis nära bokens upplägg och utseendemässigt är filmen härligt och murrigt 80-talig (med undantag för smärtsamt rutiga damkavajer. He, hey, it’s the 80’s!). Alla springer omkring i lårlånga trenchcoats, bär hatt samt pilotglasögon och Chamberlain själv är utrustad med ett försvarligt hårigt bröst.

Själv märker jag under den titten tyvärr att jag är allt för influerad av mitt eget första möte med Jason Bourne i form av Matt Damon, från filmserien som tog sin början 2002 i regi av Doug Liman. Här är konceptet rejält uppdaterat och har i processen förvandlats till en actionfilm, snarare än en spionhistoria. Om inte annat blir det tydligt i kontrasten mellan The Bourne Identity anno 1998 och The Bourne Identity anno 2002 hur pass mycket mer spännande det går att göra närstrider jämfört med skottlossningar och biljakter. Eller också handlar allt sådant enbart om Doug Limans handlag? Jag vet bara att vi 1988 är långt ifrån scener som den halsbrytande avslutningen när Matt Damon far som en missil genom ett trapphus med bara en annan mänsklig kropp mellan sig och en dödlig landning på nedre bottens stengolv.

Eftersom den senare adaptionen också är avsevärt kortare är det en hel del bakgrundsjox i försöken att komma fram till Bournes riktiga identitet som fått stryka på foten och inte mig emot. Historien är rakare och kopplingen mellan Bourne och hans arbetsgivare CIA har blivit tydligare. Både 1980 och 1988 är det en hel del snack mellan olika högre tjänstemän fram och tillbaka vem Bourne är, vad hans uppdrag egentligen var och vad han håller på med nu? På 00-talet har man gjort sig av med alla illusioner om en välvillig stat och syftet från den forne arbetsgivarens sida är nu otvetydigt: Bourne måste dödas eftersom han blivit ett allt för opålitligt vapen att behålla i arsenalen. En kamphund som vänt sig mot sin ägare.

Ytterligare en stor skillnad mellan 80-talarna och 00-motsvarigheten är relationen mellan Bourne och hans kvinnliga sidekick Marie. En skillnad på cirkus 20 år av kvinnosakskamp skulle jag säga. De tidigare versionerna är upplagda enligt gammal god tradition när Bourne först tar Marie St. Jaques gisslan under pistolhot. Trots det känner hon med en kvinnas osvikliga intuition att han egentligen är en God Man och så småningom utvecklas föga förvånande århundradets kärlekshistoria.

I den senare filmen har man tagit det kloka beslutet att låta de två vara betydligt mer jämlika – Marie är en opportunist som Bourne helt enkelt betalar för att köra honom i sin skraltiga bil. Hon är van att ljuga sig fram genom livet, litar inte särskilt mycket på medmänniskors välvilja och han behöver aldrig hota henne för att hon ska följa med honom en bra bit på vägen.

Det var roligt att försöka mig på Ludlums original, inte minst eftersom boken innehöll ett så pass obetalbart tidsdokument som scenen där Bourne och Marie försöka fly genom att utnyttja mörkläggningen mellan diabilder vid en föreläsning. Det hade aldrig gått i dessa powerpoint-tider… Men på det hela taget lyckas inte författaren behålla vare sig min sympati för eller nyfikenhet på sin trasige hjälte. TV-miniserien är rappare berättad men allt för ospännande och Richard Chamberlain allt för ointressant. Däremot tycker jag fortfarande att Doug Limans actionthriller (med manus av Tony Gilroy och William Blake Herron) är både rafflande och engagerande, särskilt i envigen mellan Chris Cooper och Matt Damon. En omtitt som betalade sig, med andra ord. Dags för uppföljarna, kanske?

The Bourne Identity (1980)

The Bourne Identity (1988)

The Bourne Identity (2002)

Annonser