Foxcatcher (2014)

alt. titel: Foxcatcher: Una storia americana

När det talas om idrottare och pengar handlar det av naturliga skäl allt som oftast om de fantasiköpesummor som betalas inom lagsporter som ishockey, fotboll och basket. Mer sällan hör man talas om atleterna och deras idrotter som inte lyckas dra de stora publikmassorna eller sponsorerna. Brottaren Mark Schultz vann en olympisk guldmedalj 1984 och en världsmästerskapsmedalj av samma värde året efter. Trots det bor han ovanpå brodern Daves (även han brottare på världsnivå) garage, tränar i en halvsunkig betongbunker till gym och får nöja sig med pröjs i stil med 20 dollar för att hålla föredrag för måttligt intresserade lågstadieklasser om vad som krävs för att vara en Vinnare. Mark må vara en Vinnare men särskilt lyckligt verkar hans liv inte vara.

Så det är inte särskilt märkligt att Mark faller som en fura när multimiljonären och brottningsentusiasten John du Pont erbjuder honom hittills oöverträffade summor för att bo på hans område och träna världsmästarbrottare i det toppmoderna gymmet. Från början ville du Pont helst håva in bägge bröderna men tycks vara nog så nöjd med Mark. Inledningsvis synes relationen som oväntat givande för dem bägge två. Inte bara för att du Pont ville ha en brottare och Mark behövde ett jobb, utan också för att de bägge två framstår som hyfsat renons på sociala färdigheter men däremot uppfyllda av betydelsen av att vara en God och Hederlig Amerikan. I Mark ser du Pont sonen han alltid önskat sig och Mark har från början inga större problem att ersätta undergivenheten gentemot Dave med densamma gentemot sin mecenat. En välgörare som, när de blivit lite mer bekanta, ber att Mark ska börja kalla honom för ”Golden Eagle” istället för ”mr. du Pont” eller ”sir”. ”Eagle” går också bra.

Nej, det är uppenbart att John du Pont inte har alla hästarna hemma. Faktum är att han avskyr hästar då de är ett av hans mors stora intressen medan hon alltid sett ned på hans fascination för brottning. Efter en tid blir det alltså uppenbart att John du Pont kanske inte bara hade ädelt patriotiska syften med sin sponsring av Mark och de brottare som ”Team Foxcatcher” lyckas dra till sig. Det ska visa sig att djupgående mommy issues kanske är den minst problematiska delen av du Ponts avsevärt labila psyke.

Med Foxcatcher levererar Moneyball-regissören Bennett Miller återigen en något annorlunda sport-BOATS. Egentligen är det väl tveksamt om Foxcatcher kan kallas för en sportfilm överhuvudtaget, eftersom manuset av E. Max Frye och Dan Futterman som synes gärna fokuserar på du Ponts relationer till brottning, sin mor och bröderna Schultz. Men samtidigt får vi också genom Mark en viss insikt i både sportens villkor samt de fysiska och mentala krav som ställs på en idrottare i världsklass. Från början framstår mannen närmast som mindre vetande, en lufsande björn som inte är mycket mer än sina muskler och den medalj som de gett honom. Men jag upplever att Foxcatcher låter oss ana att det inte riktigt är så enkelt, bland annat visar han sig vara utexaminerad college-student.

Vilket faktiskt är mer än vad Channing Tatum, som spelar Mark, lyckats med vad det verkar. Samtidigt gör hans prestation i Foxcatcher mig inte är särskilt benägen att klanka ned på skådespelaren, för han är verkligen otroligt bra. Ja, han är en lufsande björn, fåordig och till synes lättledd. Skör men samtidigt med en mental kapacitet att vinna mästerskap i en idrott som tycks kräva en hel del snabbtänkthet och improvisation.

Dock får Tatum se sig slagen av Steve Carell i rollen som John du Pont. Carell har förvisso tidigare visat att han kan prestera mer än roller som Bruce Almightys Evan Baxter eller Anchormans Brick Tamland men i likhet med många andra vete tusan om jag någonsin sett honom vara så här bra. Skulle möjligen vara rollen han följde upp med året efter i The Big Short. Trots ett märkligt uttryckslöst ansikte lyckas Carell skapa en John du Pont som å ena sidan gör att jag tycker synd om honom, å andra sidan skrämmer skiten ur mig och å den tredje gör att jag vrider mig av pinsamt obehag när han ska försöka vara en i gänget bland ”sina” brottare.

Jämsides de här två är det inte så konstigt att Mark Ruffalo förvandlas till en mer ensidigt Hygglig Snubbe. En hyvens familjefar som dessutom har ork nog att bry sig om sin stundtals extremt tillknäppte bror. Ruffalo gör förstås inte bort en sådan här roll, men Dave får helt enkelt finna sig in att spela andrefiolen till både sin bror och deras välgörare.

När det gäller sportfilmer brukar jag ofta tycka att de ger mig för lite känsla för eller kunskap om sporten det gäller. Man nöjer sig oftast med den mest basala av underdog-historier. Foxcatcher innehåller som sagt inte drivor av information om sporten brottning, snarare småsmulor här och var, men levererar samtidigt ett så pass fascinerande mänskligt drama att det inte gör så mycket. Det är till och med engagerande nog att jag är beredd att ha överseende med att manuset i sedvanlig ordning tar sig relativt stora friheter med verkligheten, både vad gäller kronologi och relationer.

Annons