Moneyball (2011)

alt. titel: L’arte di vincere, Le stratège, Moneyball – L’art de gagner, Die Kunst zu gewinnen – Moneyball, Moneyball: Rompiendo las reglas, El juego de la fortuna

The Oakland Athletics är ett baseballag med en anrik stamtavla. Ursprungligen grundade 1901 i Philadelphia (då de förstås hette Philadelphia Athletics) har de för all del ett antal imponerande titlar i bagaget. Men runt 2001 börjar den senaste (från 1989) anta ett lätt dammigt utseende. Krisen i klubben är uppenbar och många vet precis vad den kommer sig av: brist på pengar och förlust av viktiga nyckelspelare.

General manager Billy Beane skulle för all del ha kunnat förlika sig med det faktum att Oakland Athletics (ofta kallade The A’s) är ett lag som inte kan tävla med New York Yankees eller Boston Red Sox när det kommer till kapital. Att det förutbestämda ödet för lag som A’s är att i bästa fall kunna lära upp och trimma spelare så pass att de kan bli uppköpta av rikare lag. Men Billy Beane är ingen man som nöjer sig (bortsett från när det gäller yrkesvalet – han var en gång stjärnförvärvet som det aldrig blev något av).

Han ser med frustration på kollegornas desperata krafsande efter spelare som skulle kunna ersätta de uppköpta stjärnorna eftersom han själv tvingats inse att det är en väg som bara leder nedåt. Men på en av sina spelarköpsresor träffar han analytikern Peter Brand och istället för en ny bollspelare kommer Billy istället tillbaka till Oakland med Peter Brand på lönelistan. Peter är ekonom och matematiker och intresserar sig därför främst för statistiken bakom spelet. För en icke insatt låter det nog så logiskt att satsa på flera spelare med vettiga genomsnitt och olika styrkor istället för enstaka stjärnor. Men det ska visa sig att Billy och Peter måste föra en hård kamp för att få gehör för ett tänk som går emot allt vad magkänsla och ”sporten” är.

Och det är väl just den konflikten som är Moneyballs styrka. Filmen lyckas på ett ganska finkänsligt sätt visa upp en anrik kultur som värjer sig å det kraftigaste mot de förändringar som statistiken och matematiken (kallad sabermetrics) innebär. Ofta personifierade av hörappratsfarbröder som tror på erfarenhet och intuition. Som hellre diskuterar utseendet hos spelarnas flickvänner eftersom en ful flickvän i deras värld tyder på dåligt självförtroende hos pojkvännen. Och en spelare med dåligt självförtroende vill man ju inte ha! Så hur ska siffror kunna säga något om en människa av kött och blod, om vilken personlighet hen har, vilken sorts baseballspelare hen är?

Det kommer knappast som någon överraskning att ”hen” i det här fallet alltid är en ”han”. Moneyball är en film som skulle fallera kapitalt i ett Bechdeltest. Jag tror faktiskt inte att det finns en enda scen där det ens förekommer mer än en kvinna åt gången (utom i den vrålande baseballpubliken, då) och med undantag för Billys ex-fru och dotter är de alla sekreterare som fixar kaffe åt Männen som pratar affärer. Men i rättvisans namn är Moneyball en film där dessa män i princip aldrig pratar om något annat än baseball heller. De äter, dricker, skiter och lever sin sport 24-7. Det tycks inte finnas utrymme för något annat.

Jag behöver vid det här laget knappast påpeka att Moneyball är en BOATS. Den är den sortens historia som har mer att berätta om ämnet i sig (baseball och intåget av sabermetrics) än sitt egentliga händelseförlopp. För i det lider filmen av sin blotta existens. Jag menar, om det hade gått kapitalt åt helvete för Billy och Peter i deras experiment, om sabermetrics hade visat sig vara en ren bluff, hade det ju knappast blivit en film av det hela (baserad på en förlaga av journalisten Michael Lewis). Därför kommer det knappast som någon större överraskning att det börjar gå bra för A’s när Billy och Peter fått applicera sina teorier på laguppställningen.

Moneyball lät tala om sig när den kom men förvandlades till en av de där märkliga filmerna vars många nomineringar aldrig renderade reella vinster. Filmen var vid Oscarsgalan nominerad till de allra tyngsta kategorierna (bästa film, bästa manliga huvudroll, bästa manliga biroll, bästa manus efter förlaga) men vann inte en enda statyett. Att skådisprestationerna uppmärksammas tycker jag dock är rimligt eftersom detta i mångt och mycket är en pratfilm (hej, Aaron Sorkin-manus).

Riktigt vad Jonah Hill (i rollen som Peter) gör som är så fantastiskt har jag kanske lite svårt att se. Han kör Jonah Hill ver. 2.0, alltså inte den skrikige utan den lite bortkomne och handfallne med munnen ständigt halvöppen. Däremot har jag full förståelse för allt beröm som hopades över Brad Pitts general manager. Superstjärnan lyckas nästan få sig själv att framstå som en vanlig karl och det är banne mig en prestation. Philip Seymour Hoffman har en mindre roll som managern Art Howe men trots att han vid det här laget fortfarande hade ett par aktiva år kvar ser han redan så sliten ut att det mest bara blir hemskt.

Moneyball är en välgjord film om ett intressant ämne. Den känns gedigen, en film-film som mina bloggkollegor brukar säga. Att jag efter titten fortfarande inte skulle kunna förklara hur en baseballmatch går till om så livet hängde på det är inte Moneyballs fel. Det är snarare en styrka att filmen, trots denna okunskap hos tittaren, lyckas väcka intresse för sitt ämne.