X2: Adam McKays ilska (2015 & 2021)

När det anno 2016 i Oscars-sammanhang började pratas om en film som hette The Big Short, vilken sades vara något av en ekonomiföreläsning och jag förstod att regissören hette Adam McKay var jag nog inte den enda som ställd mig en smula frågande. Adam McKay, killen bakom ett gäng dumroliga (eller bara dumma) Will Ferrell-filmer? Really?!

Men med The Big Short och sedan också Vice (från 2018) i bagaget, var det inte längre lika uppseendeväckande när McKay släppte en påkostad klimatfilm på Netflix i slutet av förra året (det vill säga för ett par veckor sedan). Till skillnad från dumroliga Will Ferrell-filmer har McKay med dessa tre filmer inte bara klivit in i det cineastiska finrummet, han gör också tydligt att han är heligt förbannad.

Om nu någon skulle ha missat det, är The Big Short en BOATS om åren som föregick sammanbrotten på Wall Street, av de amerikanska bankerna samt delar av den globala ekonomin. Filmen presenterar oss för ett fåtal av de personer som både kunde tolka de första varningssignalerna rätt och våga ta dem på allvar. För som Mark Twain får säga i inledningen – det är inte okunskap som skapar problem, utan tvärsäkerheten. Tvärsäkerheten över att bostadsbubblan aldrig kommer att spricka, att marknaden är självreglerande.

Don’t Look Up är till skillnad från The Big Short och Vice en helt fiktiv film, men som plockar upp ungefär samma problematik. Den visar emellertid med all önskvärd tydlighet att när tvärsäkerheten och okunskapen dessutom lierar sig med varandra, då närmar vi oss apokalypsen. Och så värst fiktiv är ju filmen nu heller inte. Hotet i Don’t Look Up, det man helst ska vända bort blicken från, är förvisso en högst påtaglig komet snarare än en för lekmän otydlig klimatkollaps. Men det som utspelas inför detta hot är allt för välbekant.

Don’t Look Up:s komet-klimat-allegori kläcktes förvisso redan 2019. Tanken var att filmen skulle vara ett pin- och plågsamt långfinger i ändalykten på såväl klimatförnekare som overksamma politiker. Men plotten blir knappast mindre skrämmande eller deprimerande mot bakgrunden av snart två pandemiår av åsido- eller ifrågasättande av vetenskapliga principer och hederlig forskningsmetodik. De forskare som lutar sig mot pålitliga data får aldrig tillräckligt genomslag medan de som försöker slå på den stora undergångstrumman är allt för lätta att göra om till putslustiga memes. Då kan man också strunta i den där trumman, hur mycket pålitliga data den än är byggd av.

Jag hade betydligt lättare att gilla The Big Short än Don’t Look Up och jag tror att det beror på flera faktorer. ”Satiren” i Don’t Look Up blev i slutänden alltför verklighetstrogen och därmed väldigt svår att skratta åt. The Big Short känns som sagt var inte lika närliggande, det gäller en redan passerad händelse som jag och de i min omgivning (vad jag vet) kunde undslippa med skinnet hyfsat i behåll. Paradoxalt nog känns den samtidigt mer berörande eftersom den är en BOATS och inte en fiktiv satir.

Framställningen i The Big Short också starkare av att manuset till slut faktiskt adresserar det faktum att filmen handlar om människor som passade på att profitera på möjligheten att ekonomin ska störta samman. Det tycks aldrig föresväva någon av dem förrän det i princip är för sent att ens försöka varna exempelvis press eller myndigheter för vad som kan hända. För bilden av det system som målas upp i Don’t Look Up är hela poängen att det ändå aldrig är någon idé att försöka varna för den kommande undergången. Som det skaldades redan 1920: ”There’s nothing surer/The rich get rich and the poor get poorer/In the meantime, in between time/Ain’t we got fun?”

Don’t Look Up är mer svart-vit i sitt persongalleri, här finns det tydligt utpekade goda och onda (eller i alla fall dåliga eller korkade) ståndpunkter. Jag undrar dock en smula över den religiositet som smyger sig in mot slutet – vad är det McKay egentligen vill säga med det spåret? Annars är det ganska uppenbart att han främst vill lyfta ärlig vetenskap och gemenskap som den enda räddningen (eller åtminstone trösten) medan världen går åt helvete. Någon sådan förtröstan finns det inte plats för i The Big Shorts ultracyniska finansvärld.

Jag antar att det är på grund av det fiktiva innehållet som McKay i Don’t Look Up helt övergett sitt berättargrepp att bryta fjärde väggen och låta både rollfigurer och verkliga personer direkt adressera publiken. Vilket är synd, för det är ett grepp som han behärskar och som gör historien både lättsammare och fräschare. Han har dock behållit tendensen att klippa in vad som närmast får kallas associationskedjor för att betona budskapet för tillfället. Problemet i den senare filmen är att det bara finns ett enda budskap och de inklippta bilderna inte bara blir repetitiva, utan i värsta fall en smula sockersöta.

Överhuvudtaget var det lättare att svälja övertydligheten i The Big Short eftersom filmen inte bara vill förmedla McKays ilska över bostadsbubblans profithunger, utan också ren information eller kunskap om hur hela skeendet gick till. I Don’t Look Up finns bara ilskan kvar, vilket i sin tur leder till en känsla av hopplöshet. Inför okunskap och tvärsäkerhet tvingas ”den goda sidan” att till slut resignera. Det enda som återstår är en sista måltid tillsammans.

The Big Short (2015)

Don’t Look Up (2021)