X2: Jan Guillou (2009 & 2014)

En god författare är kanske tillåten att återanvända sitt eget material. Men en sådan författare behöver uppenbarligen vara av grövre kaliber än Jan Guillou om läsaren inte ska märka att hen knappast ansträngt sig för att gräva ens en ny grop på samma plätt där hen stått stadigt under de senaste 40 åren.

Så snart Eric Letang gjorde sin entré i Jan Guillous romansvit Det stora århundradet var det inte särskilt svårt att se likheterna mellan hans upplevelser och Jan Guillous egna. Ibland fick även Letangs bekant Erik Ponti tjäna som ett än fylligare alter ego, journalist som han var. När jag (äntligen) avslutat de tre sista böckerna i serien – De som dödar drömmar sover aldrig, Den andra dödssynden och Slutet på historien – blev jag nyfiken på eventuella skillnader och likheter mellan romanerna och Guillous självbiografiska Ordets makt och vanmakt. Jag har förvisso både läst och skrivit om den men minns verkligen inga detaljer.

Skulle det gå att i något av romanverken hitta ett korn av sanning, med den ladugårdsväggsstora brasklappen att de alla förstås härstammar från en och samma skrivmaskin? Lyckligtvis fanns Ordets makt och vanmakt tillgänglig som ljudbok, vilket gjorde upphämtningen mindre ansträngande. Och dessutom ganska underhållande eftersom det är en författaruppläsning och man därmed trakteras med Guillou-imitationer av exempelvis Olof Palme.

Bibliotekets streamingtjänst kunde dessutom tillhandahålla journalisten Paul Frigyes bok Jan Guillou – utifrån, så här fick jag ytterligare en chans att kanske till och med få lite mer sanning än vad Guillou själv kan stå till tjänst med?

Mja, måste nog svaret bli. I ett inledande kapitel till biografin berättar Frigyes om den kontrovers som gjorde att Norstedts avblåste den planerade utgivningen och som ledde till att boken i slutänden gavs ut på ett helt annat förlag. Så vad var det för kontroversiellt och potentiellt världsomvälvande smaskigt skvaller/fakta som Frigyes grävt upp och Norsteds backat på? För en sensationslysten läsare kommer det kanske som en besvikelse att det inte rör något mer upphetsande än att Jan Guillou kan kunde presentera ett avgångsbetyg från tonåren, där Frigyes påstått att något sådant inte funnits.

Och Jan Guillou – utifrån håller sig också i denna försiktiga fåra hela boken igenom. Det är som om Frigyes valt att göra sin framställning till allt som dess huvudsakliga objekt inte är. Där Guillou är pådrivande och utrustad med ett kynne som gör allt i livet till en tävling (vilken till varje pris självklart också måste vinnas) tassar hans levnadstecknare på i ullstrumporna. Den äldre journalisten har en attityd vilken kan framstå som bufflig och låter höra en uppenbar skadeglädje i sin egen uppläsning när han enligt egen mening med särskild utsökthet lyckats tvåla till en meningsmotståndare. Samtidigt tar hans yngre kollega det väldigt försiktigt. Nöjer sig oftast med antingen sådant som redan är allom bekant (när Guillou stegar ut från Svepet efter att John Chrispinsson konfronterat honom med mindre smickrande uttalanden om Stellan Skarsgårds fysik) eller konfrontationer av pseudokaraktär (Guillou som tillrättavisar barndomskamraten Jonas Hallberg när denne har fräckheten att påstå att journalisten under skoltiden kallades ”Janne”).

Boken från Frigyes penna skapar alltså ingen direkt ny bild av fenomenet Jan Guillou jämfört med den som framträder i Ordets makt och vanmakt. Möjligt kan Frigyes mer uttryckligt sätta fingret på sådant som bara låter sig anas i självbiografin. För Guillou själv är bedrägligt avväpnande gentemot sig själv, ett grepp som man kan välja att se som en medveten strategi för att skapa en fokusförflyttning hos läsaren eller helt enkelt en förmåga till en viss ironisk självdistans. Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen och så fri från ungdomssynder tror jag ingen är. Det jag möjligen kan sakna i självbiografin är en kommentar till den KGB-anklagelse som publicerades i Expressen i oktober 2009. Samtidigt uppfattar jag på Frigyes att saken, fortfarande ett par år i efterhand, är så pass känslig att Guillou inte vill prata om det.

I slutänden får man som läsare av både självbiografi och utifrån-perspektivet kanske nöja sig med att kontemplera den klassiska art vs artist-frågan (finns ett motsvarande begrepp på svenska? konst mot konstnär?) snarare än att ha fått någon fördjupad insikt i Jan Guillous psyke. Vi står med en journalist och författare som inte tvekar att dra ut i de korståg han anser vara berättigade och som han då utkämpar till sista blodsdroppen. Om du råkar vara en terroristanklagad kurd eller Keith Cederholm är du i det avseendet lyckligt lottad. Om du råkar vara förespråkare av, säg, förträngda minnen, mindre så.

Jan Guillou gör ett så pass bra jobb med att läsa upp sin bok att jag på rent underhållningsvärde höjer mitt gamla betyg med ett halvt snäpp. Paul Frigyes har ingen sådan tour de force att komma med och ska jag vara helt ärlig fick nog Jan Guillou – utifrån min uppmärksamhet främst i och med att den kunde ställas mot självbiografin. På egen hand är den lite för tunn och försiktig.

Ordets makt och vanmakt (2009)

Jan Guillou – utifrån (2014)

2 reaktioner till “X2: Jan Guillou (2009 & 2014)”

  1. Har läst båda och de var i min bok helt ok. JG kan bli för långrandig och pedagogisk – ibland och PF lite väl försiktig men båda böckerna slank ned lätt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: