Nightmare Alley (2021)

alt. titel: La fiera delle illusioni – Nightmare Alley, El callejón de las almas perdidas

Eftertexterna till Guillermo del Toros Nightmare Alley rullar till tonerna av Hoagy Carmichaels Stardust från 1927. Ett sällsynt välfunnet örhänge, för vad är väl framgång och lycka mer än stjärnestoft? Något efemärt och flyktigt, inte sällan en ren illusion. Och ingen vet det bättre än Stanton Carlisle.

Men det tänker han knappast på när han tror sig ha bägge delarna med en populär tankeläsarshow tillsammans med sin älskade Molly. Flickan han lovade ”the whole world and everything in it”. Haken är möjligen att hon inte såg just den här världen framför sig när hon förfördes med de orden på det nedgångna tivolit där de bägge jobbade. Lita aldrig på en man begåvad med en silvertunga, Molly.

Relationen knakar alltså redan i fogarna och inte blir det lättare när psykologen Dr. Lilith Ritter i sin tur förför Stan med löften om lättförtjänta pengar och en dosis smicker. Kombinationen psykolog-soffe-bekännelser och fejkad tankeläsning är ju oslagbar! Och Stan, som tack vare sin psykologiska fingertoppskänsla redan tycker att han är smartare än de flesta, är inte svårövertalad.

Jag visste inte stort mer om Nightmare Alley än att jag gillade affischens Art Deco-stuk och att begreppet ”noir” ofta fladdrade förbi. Bäggedera lyser dock med sin frånvaro under filmens upptakt. Det nedgångna tivolit där Stan lyckas få sina påhugg är grått, slitet, lerigt och regnigt. Mer Jean-Pierre Jeunet än Otto Preminger. Men Stan har idéer om bättre nummer, mer dramatiska uppvisningar och snart visar sig hans rätta talang – en osedvanlig förmåga att plocka upp de små signaler som alla människor sänder ut. En bedragare, om man föredrar en lite krassare term.

Men såväl Art Deco-designen som noir-vibbarna får chans att blomma ut under Guillermo del Toros (och fotograf-vapendragaren Dan Laustsen) ömma visuella omvårdnad. Lika extremgotisk som Crimson Peak var, lika mycket modernistisk glamour andas Nightmare Alley. Det är lyxigt, påkostat högt i tak, glänsande hissdörrar, masurbjörkboaserade inredningar och, förstås, generellt grymt snyggt. I den världen passar föga förvånande Cate Blanchetts übereleganta uppenbarelse som hand i handske. Hon har skruvat ett par varv på sin isdrottning Carol Aird och fram stiger den flintahårda femme fatalen Lilith Ritter. Ett namn som knappast torde vara en slump.

Eftersom jag hållit mig ganska ospoilad innan titten hade jag därmed inte riktigt klart för mig att denna Nightmare Alley inte bara är en remake utan också en adaption. Manuset bygger på en roman av William Lindsay Gresham från 1946, vilken hyllats för sin ”Dostoevskian power”. Jag själv funderar emellertid på om Gresham inte också byggt sin Nightmare Alley på resterna av Rucklarens väg eller A Rake’s Progress som William Hogarths bildsvit hette i original. Nu startar förvisso Hogarths rucklare på toppen, men jag tror att vi kanske ändå kan finna en ledtråd i titeln på den första tavlan: ”The Heir”. Noirlämpligt nog heter den sista ”The Madhouse”.

Egentligen finns inte mycket att invända rent produktions- eller berättelsemässigt mot Nightmare Alley. Och ändå… I princip har jag kunnat tjusas, roas eller beröras av alla del Toros tidigare filmer men Nightmare Alley lämnar mig kall. Kanske för att noirutvecklingen av historien känns alltför välbekant (”No man can outrun God, Stan!”)? Kanske för att Bradley Coopers Stan är den förste av del Toros huvudpersoner som inte är särdeles sympatisk? Eller också är del Toro bättre på ren fantasi än hårdkokthet?

Samtidigt har jag tillräckligt med förtroende för del Toros filmskapande för att tänka mig att Nightmare Alley mycket väl kan bli en film som växer med tiden. Och så kanske man skulle ta sig för att läsa den där förlagan…

Guillermo lockade en hel del till biograferna. Bland andra Nätrullarna, Snacka om film och Fripps filmrevyer. Åsikterna varierar, minst sagt.

Annons

6 reaktioner till “Nightmare Alley (2021)”

  1. Mig lockade den inte till biografen kanske längden, kanske beroende på de spridda betygen men till stream blir det nog en titt.

  2. Filmens snygghet förförde mig och de mer negativa delarna bleknade bort i min hjärna. Jag satt bara och njöt under titten, speciellt under den andra halvan. Ritters kontor/våning skulle man vilja bo i några dagar. Jean-Pierre Jeunet är en bra referens när det gäller cirkus-miljöerna i början, bl a de där… ehe… inläggningarna.

    Tack för poddping! 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: