alt. titel: Den onda dockan, Chucky: El muñeco diabólico, Chucky – Die Mörderpuppe, La bambola assassina

Är du kanske lite orolig över att ditt barn låter fantasin springa iväg med sig? Inte alltid kan skilja mellan sanning och lögner, utan påstår saker som rimligen inte kan stämma? Eller också kan det vara så att ditt barns docka blivit hemvist åt själen hos en galen seriemördare som är en fena på voodoo-magi. Det kan också vara så att den där själen letar efter mysigt litet krypin och ser ditt barns kropp som det rätta stället.

Chucky-repliken ”I’ve got a date with a six year old boy” har väl kanske inte åldrats jätteväl med den ökade pedofilmedvetenheten som utvecklats sedan 1988. Men den allra största kontroversen som Child’s Play-serien behövt tampas med är snarare anklagelser om att filmerna uppmuntrar barn till dödligt våld. Och nog har det oskyldiga ”Hi, I’m Chucky. Wanna play?” antagit en avgjort sinister ton.

De allra flesta verkar vara rörande eniga om att den ohemult populära och inkomstbringande slashergenren sjöng på sista versen redan vid mitten av 80-talet. För ett kort tag andades Wes Cravens A Nightmare on Elm Street en smula nytt liv i slashern 1984 men i allt väsentligt var festen över för de klassiska och seriösa versionerna. Det som återstod var att försöka hitta på något nytt – bort med sorority-hus, ungdomsgäng som inte tjänade något högre syfte än ren kanonmat, sommarläger och obevekliga mördare. In med ett visst mått av humor, en modernare familjekonstellation och en mer urban miljö.

Och därmed är vi, med lite god vilja och ett tema-tidshopp, framme vid Child’s Play. En film där hjältarna är den ensamstående mamman Karen och hennes sexåring Andy medan slashermördaren Chucky (jaja, jag vet, Charles Lee Ray. Men alla säger ju ändå Chucky) kommer i form av en mordisk docka. Filmen är med en gång tydlig med vad vi har att göra med och innehåller därmed mer av Hitchcock-spänning: hur lång tid ska det ta innan rollfigurerna fattar det publiken redan vet och accepterat?

Tydligen fanns det planer från manusförfattaren Don Mancini att suga lite längre på karamellen huruvida Chucky verkligen var levande eller om Child’s Play egentligen var en film som handlade om psykisk ohälsa hos barn. Det hade säkert också kunnat funka, även om jag inte är helt övertygad om att den fluffigt persikofärgade 80-talskänslan vore rätt miljö för den senare historien.

I nuläget blir filmen snarare en berättelse om barns utsatthet, ganska bra visualiserat genom hur snabbt Karen blir arg på Andy för att han ”ljuger” om att Chucky är levande (vilket dessutom gör Chucky till den ende som Andy kan vända sig till) men sedan naturligtvis förväntar sig att bli trodd när hon berättar samma skröna för polisen Mike. Hon är ju vuxen och därmed automatiskt pålitlig, ett förutsättande som barn uppenbarligen inte gjort sig förtjänta av. Men när hon väl står på Andys sida i den här soppan blir Child’s Play också än tydligare en film om det ensamstående moderskapet.

Karen spelas av Catherine Hicks (annars kanske bäst igenkänd som den genomgoda mamman i 90-tals-snällisserien 7th Heaven) som jag tycker gör en fin prestation inom filmens ramar. Hon känns helt enkelt trovärdig som mamman, vilken får en besatt docka på halsen (bokstavligt talat!). Jag gillar också att Mancini gjort henne så pass bestämd och handlingskraftig – vi är långt ifrån det hysteriska fruntimret eller den linne-klädda storbystade tjejen (om vi nu ska snacka slasher-troper, alltså). Inledningsvis är kanske Alex Vincent i rollen som Andy lite väl övertydligt gullig men hans översiggivna gråt på barnsjukhuset fick mig övertygad om att även han gör mycket bra ifrån sig. Mike spelas i sin tur av Chris Sarandon som väl är…Chris Sarandon, Inget större fel i det, han ska ju egentligen bara vara Karens medhjälpare i sammanhanget.

Child’s Play har på det hela taget hållit väl för tidens tand. Filmen är trimmad på allt onödigt dökött och rappt berättad. Regissören Tom Holland visste uppenbarligen hur en lätt humoristisk skräck-slipsten skulle dras efter arbetet med 1985 års Fright Night. Så särskilt läskig har Child’s Play väl aldrig varit men det är ju aldrig fel med en halvsmält och sotig dock-uppenbarelse.

Final girl: Möjligen mamma Karen Berkely men i det här fallet är jag mer benägen att utnämna en final boy – Andy!

Historik/psykologi: Äh, vi snackar ju Brad Dourif-mördare här. Han har mig veterligt aldrig behövt en anledning till att göra det han gör… Ok, så Chucky är främst ute efter hämnd men innan dess verkar The Lake Shore Strangler mest ha gillat att mörda. Men man vet förstås aldrig, han kan ju ha haft mer mommy-issuses än Frank Zito.

Vapen: Vi måste ändå ge Chucky att han är ganska påhittig och gör det bästa av situationen. I sann slahseranda tycks han föredra kniv men kan även använda både gas, elektricitet och voodoo när så behövs.

Killer-o-vision: Yep. Fast i det här fallet borde man väl snarare kalla det för doll-o-vision. Det ger faktiskt oväntat mycket mervärde att se handlingen ur Chuckys halvmetersperspektiv.