Don Mancini är, om inte annat, en ihärdig man. Såvitt jag kan se har han byggt i princip hela sin film-CV utifrån konceptet ”besatt docka”. Alltså Chucky, den rödhåriga Good Guy-dockan som aldrig drar sig för att be om en kram. Och det är väl ungefär så välgrundad min relation med Chucky är.
Fortsätt läsa ”Cult of Chucky (2017)”
Senast jag såg Chucky var, som bloggen ger vid handen, i 1998 års Bride of Chucky som gick all in med glimten i ögat och mer av skräckkomedi än ren skräck. Därefter kom Seed of Chucky 2004, en film som mest av allt verkar ha varit en enorm felbedömning från Don Mancinis sida.
Fortsätt läsa ”Curse of Chucky (2013)”
Mot slutet av 90-talet hade Wes Craven och Kevin Williamson pekat på en potentiell väg ut ur evinnerliga (och, ärligt talat, ganska usla) uppföljare av Halloween-, Elm Street– och Friday-serierna. Alternativt andra, men allt tröttare versioner av de välbekanta slasher-troperna. Lösningen var självmedvetenhet, metanivåer och ett visst mått av humor. Lösningen hette Scream.
Fortsätt läsa ”Bride of Chucky (1998)”
alt. titel: Den onda dockan, Chucky: El muñeco diabólico, Chucky – Die Mörderpuppe, La bambola assassina
Är du kanske lite orolig över att ditt barn låter fantasin springa iväg med sig? Inte alltid kan skilja mellan sanning och lögner, utan påstår saker som rimligen inte kan stämma? Eller också kan det vara så att ditt barns docka blivit hemvist åt själen hos en galen seriemördare som är en fena på voodoo-magi. Det kan också vara så att den där själen letar efter mysigt litet krypin och ser ditt barns kropp som det rätta stället.
Rörliga bilder och tryckta ord 