EqualizerEn enkel knegare som varje dag går upp, jobbar i sitt anletes svett på Home Mart för att sedan sitta hemma och läsa innan han nogsamt viker in en tepåse i en servett som han tar med sig till Bridge Diner där han läser lite till. En tystlåten och hövlig man som hjälper sina kollegor och pratar vänligt med den uppenbart prostituerade unga tjejen som frekventerar samma diner.

Så varför får vi följa denne vanlige mans tröööökiga vardagsliv? Kan det möjligtvis bero på att han är så långt ifrån en vanlig man det är möjligt att komma utan att, säg, vara Steve Jobs eller Michael Jackson?

Såklart… För när Robert McCall ser att någon i hans närhet behöver hjälp, agerar han. Det är helt enkelt så en Riktig Man gör, han gör de Rätta Valen. Till en början, i den första Equalizer-filmen, hålls publiken lite på halster innan helvetet fullkomligt brakar lös när ”Bob” vill ställa upp för den unga Alina och straffa de som såg till att hon hamnade sönderslagen på akuten.

Men det kommer inte ens i denna första The Equalizer som någon större överraskning att ”Bob” knappast är den enkle man som varje dag möter kollegorna på Home Mart. Och när vi väl kommer fram till uppföljaren (fantasifullt nog döpt till The Equalizer 2) är det ju inte längre någon större idé att hålla fast vid illusionen, varför Robert McCall med en gång får fortsätta att göra det Rätta och rädda kidnappade småflickor.

Så om Robert McCall är the equalizer handlar det alltså om att han utjämnar orättvisor eller ställer orättfärdigheter till rätta. Det eleganta med dessa två Equalizer-filmer är att historierna samtidigt tillåter honom att bli en högst formidabel hämnande ängel som lämnar högvis med döda kroppar i svallvågorna där han drar fram. Samtidigt som han har en faiblesse för att vara mentor för ungdomar på glid.

Equalizer 2Nej, några större överraskningar bjuder som sagt ingen av filmerna på. Det skulle då möjligen vara det faktum att Robert McCall spelas av allas vår Denzel Washington som vi kanske inte är vana att se riktigt så kallhamrad som han ändå får vara här. Föga förvånande är han dock en högst kontrollerad och resonabel hämnare som alltid ger sina offer chansen att göra det Rätta innan han ser till att skipa lite välbehövlig rättvisa. Vilket allt som oftast sker genom att han får någon slags Terminator-blick och tajmar sina attacker in i minsta detalj redan innan de inträffar.

Mannen som regisserar Denzel i bägge dessa filmer är Antoine Fuqua som tycks ha smitt ett alldeles särskilt vänskapsband med skådisen efter filmer som Training Day och remaken av klassikern The Magnificent Seven. I bägge fallen är det Harry Gregson-Williams som tillhandahåller den thriller-pumpande musiken som gör så gott den kan för att försöka upprätthålla pulsen hos oss åskådare.

Och visst, Denzel är ju alltid Denzel. Stabil och pålitlig. Aldrig direkt dålig. Samtidigt beroende av omständigheterna i all sin stabilitet. Därför tycker jag att originalet ändå hade en viss flair som uppföljaren saknar. Där bjuds jag dessutom på en händelseutveckling som jag hela tiden var orolig för i The Equalizer men lyckligtvis aldrig behövde uthärda.

The Equalizer 2 gör tappra försök att fjärma sig från den första filmen, men trampar i allt för många kliché-gropar. Underrättelseagenter som gör tveksamma moraliska val med motiveringen ”vi gjorde alla samma sak på uppdrag av regeringen” har jag sett allt för många gånger för att det ska få mitt hjärta att banka snabbare och min hjärna att engagera sig i händelseutvecklingen i just det här fallet.

Tyvärr vet inte Fuqua när det är dags att sätta punkt och originalets översvallande bildspråk (som inledningsvis är menat att förmedla hur supercoolt allt är, från Bostons skyline till filmens überskurk) har efter efter 90 minuter förvandlas till klyshigt, teatraliskt och affekterat. Och då är det fortfarande en dryg halvtimmes speltid kvar, då vi dessutom trakteras med inte bara en Denzel i slow-motion mot bakgrunden av en enorm explosion utan också Denzel i slow-motion i sprinkler”regn”.

Jag gillar hur den första filmen tar ganska gott om tid på sig innan det börjar bli dags för Denzel att sparka lite rysk skurkröv. I uppföljaren försöker Fuqua använda samma grepp genom att ge oss exempel på en massa olika bilpassagerare (Robert McCall har vid det laget istället börjat jobba som privat taxichaffis) men det känns då enbart trött och upprepande. I bägge filmerna förekommer ”coola” och kvasifilosofiska sentenser som ”There are two kinds of pain. The pain that hurts and the pain the alters” och de funkar aldrig för min del.

Bägge historierna vill visa hur Denzel, nästan helt utan egen förskyllan, hamnar i situationer som leder till att han mer eller mindre måste förklara krig mot en till synes oövervinnerlig motståndare. Jag måste erkänna att jag hade lättare att svälja den vinkeln första gången jag ombads att tro på den, kanske för att den illustreras genom en litterär klassiker-övergång. Från Hemingways The Old Man and the Sea till Welles The Invisible Man. Så ska vi tolka Robert McCalls utveckling från en av ödet olycksdrabbad man till en megalomanisk galning? Only Denzel knows…

The Equalizer (2014)
star_full 2star_full 2star_full 2

The Equalizer 2 (2018)
star_full 2star_full 2

Annonser