La setta (1991)

alt. titel: The Sect, The Devil’s Daughter

Lika bra att riva av Michele Soavis tredje film som regissör medan vi ändå är på gång!

***

Om lärarinnan Miriam bara vetat vad som väntade henne hade hon kanske trampat lite extra på gaspedalen den där dagen. Som det nu slumpade sig körde hon bara på, inte ihjäl, en gammal man. Skuldmedveten tar hon med sig åldringen hem, ett välgärning som hon får anledning att bittert ångra.

Ety detta är en högst brydsam nattgäst. Först tar han sig in i Miriams sovrum och låter en insekt krypa in i hennes näsa, varvid hon drömmer hiskeliga mardrömmar om en stor fågel som hackar hål i halsen på henne. Sedan låtsas han vara sjuk så att hon måste kasta sig iväg efter en läkare. Bara för att han i lugn och ro ska kunna leta sig ned i hennes källare, hitta en lönndörr som leder till en slags avloppsbrunn där han kontaminerar husets vatten. För att därefter lägga sig ned och dö.

Men den unge läkaren Frank är desto nöjdare eftersom det är han som följer med Miriam hem för att hjälpa till med den gamle mannen. Ambulanspersonalen (som är misstänkt snabbt på plats) har knappt hunnit ut genom Miriams ytterdörr med likbåren innan Frank frågar om en dejt. Sedan fortsätter han att vid de mest olämpliga av tillfällen försöka ge henne diverse ömhetsbetygelser. Men vad annat är att förvänta av en kille som har med sig kondomer i reseapoteket?

Som livet utformar sig för Miriam är hon emellertid inte det minsta intresserad av Franks framstötar. Hon har fullt upp med att hantera märkliga drömmar, oförklarliga meddelanden på telefonsvararen, svimningsanfall och blått klägg i dricksvattnet som på något sätt också lyckas ta livet av hennes guldfisk.

Ytterligare en film från Michele Soavi där han själv skrivit manus med benäget bistånd av Dario Argento. Ytterligare en film som av någon obegriplig anledning försökt skohornas in i Lamberto Bavas Dèmoni-serie, vilket innebär att La setta ibland kan gå under namnet Dèmoni 4.

Vilket blir ännu mer krystat än i La chiesa, som åtminstone handlade om demoner. Här är det förvisso mycket snack om satanistsekter. Men förutom en inledning på 70-talet, där den Rolling Stones-citerande sektgeneralen Damon (spelad av vår gamle bekant Tomas Arana) tar hand om ett gäng bröstmålande hippies, lyser de med sin frånvaro. Eller ja, de finns ju där som några slags grå eminenser i bakgrunden men filmen fokuserar i det avseendet allt för mycket på det oförklarliga som drabbar Miriam och de i hennes närhet. Åtminstone jag hinner glömma bort själva sekten mellan varven. Deras syfte och makt förblir in i det sista allt för otydligt.

Däremot ska erkännas att min kritik mot La chiesa, att historien inte hängde ihop, inte gäller här. Problemet är som sagt istället att Miriams berättelse blir alldeles för långdragen med en massa scener och händelseförlopp som i slutänden strängt taget knappast behövs för att föra handlingen framåt. Och eftersom de inte är vare sig särskilt häftiga eller spännande har jag svårt att se poängen med dem. Det känns som om Soavi tagit devisen ”Show, don’t tell” ganska många snäpp för långt.

Varför ska exempelvis Miriams vatten bli allt fullare med blått klägg så att hennes bad till slut mest av allt påminner om den blå presentsnöressoppan i första Bridget Jones-filmen? Varför är det lokala sjukhuset så hårresande inkompetent (bland annat med tanke på att man hävdar att det inte är ovanligt att dödförklarade kroppar vaknar till liv igen)? Ska den vita kaninen främst vara en comic relief (kom igen, vad annat kan den vara när den får hantera en fjärrkontroll?!) eller signalera en slags Alice i underlandet-vibb? Men vilken historia om en flicka eller kvinna som befinner sig i ett, för henne obegripligt, sammanhang kan INTE påminna om Alice? Och vad är syftet med insekten, bortsett från att göra en övernaturlig koppling till en fossil sådan? Vilket dessutom blir ytterst förunderligt eftersom det uppenbarligen gått att ta reda på oväntat mycket om insektens livscykel samt dess ”profound religious significance” trots att den varit utdöd i tusentals år.

Jag håller mig med förtvivlans mod kvar i ett par snygga scener (där jag undrar om inte den blåtintade avloppsbrunnen var en inspirationskälla för den tio år yngre Dagon) och några överraskande brutala effekter, men de är banne mig ännu mer ovanliga här än i La chiesa. Dessutom blir mycket på sluttampen rent ut sagt korkat bara för att historien ska kunna få sätta punkt. Det mest intressanta med La setta är i långa loppet kanske att rollen som Miriam spelas av en viss Kelly Curtis som i vissa vinklar var väldigt lik Jamie Lee Curtis. Och det visar sig ha en fullt naturlig förklaring – de är systrar. Plus att den äldre mannen porträtteras av veteranen Herbert Lom.

Nej, med tanke på att inte heller Dellamorte Dellamore fann nåd inför mina ögon är det kanske bara att acceptera att Michele Soavi i mina ögon aldrig lyckades göra något bättre än debuten StageFright?

För skräckfilmsveckans fjärde dag har Fiffi doppat tårna i uppföljar-havet och Filmitch lögat sig med…ja, vadå?