Deliria (1987)

alt. titel: Bloody Bird, Sound Stage Massacre, Stage Fright, StageFright, StageFright: Aquarius

Ingen kan säga annat än att regissören Peter vet att fånga tillfället i flykten. Vad göra när en mordisk mentalpatient flytt och av allt att döma redan tagit en av pjäsens kostymörer av daga med en hacka? Jomen självklart ser Peter till att ändra lite i manus så att historiens fiktive seriemördare helt plötsligt är en mordisk mentalpatient. Dessutom låsa in ett urval skådespelare på teatern för lite intensivrepetition och muta bort deras eventuellt moraliska tveksamheter (alla vet ju att skådespelare är kyrkråttsfattiga). Synd bara att mördaren hunnit smita in innan dess och hans andra offer blir den person som fått i uppdrag att gömma nycklarna.

Nu följer en natt av hällande regn utanför den bunkerliknande replokalen och rejäl blodspillan på insidan.

StageFright blev ett kärt återseende måste jag säga. Jag hade sett Michele Soavis långfilmsdebut tidigare och mindes den som både snygg och suggestiv. När det gäller den extremt rörliga kameran skulle jag vilja påstå att det märks att Soavi tidigare arbetat tillsammans med bland andra Argento (Tenebrae och Phenomena).

Soavi är inte lika förtjust som Argento i rena kameraåkningar, istället skiftar han snabbt mellan olika perspektiv, närbilder, vinklar och fokusförflyttningar. Allt det sammantaget skapar en osäker stämning som StageFright tjänar på. Filmen har också vältajmade variationer i tempo mellan vilda jakter, spänd thrillerstämning och stunder av stillsam resignation.

Överhuvudtaget känns det som om Soavi utnyttjat sin teatermiljö till max. Först och främst har vi förstås scenen med allt vad den innebär av rekvisita, ljussättning och ljudeffekter eller musik. Utöver det rör sig både mördaren och hans offer dels på den svajande scenvinden, dels i de trånga utrymmena bakom scenen vilka gömmer såväl klaustrofobiskt små duschar och omklädningsrum som kostymförråd och – glory of slasher killer glories – en välutrustad verkstad. Och, icke att förglömma, den fantastiska ugglemasken.

Dessutom tillåts StageFright öppna upp i ett otroligt snyggt och smart metatillstånd där ett överdrivet stiliserat mord på en prostituerad visar sig vara en del av pjäsrepetitionerna.

Direkt läskigt blir det dock aldrig (närmast kommer nog som sagt själva ugglemasken) och det finns flera bidragande orsaker till det. Rollfigurerna är generellt ganska otrevliga, också sinsemellan, där priset sannolikt tas av den klassiske demonregissören Peter, spelad av irländaren David Brandon. Inte heller producenten Ferrari är någon mysfarbror (även om han ser ut som Bob Hoskins Eddie Valiant), utan verkar mest finnas på plats för att komma med slippriga förslag till hela den kvinnliga casten.

En del av morden är snyggt filmade men blir aldrig lika lockande som Soavis mer arrangerade scener (vi får bland annat en helt ok Tenebrae-reveal). Jämfört med Argento är dödsfallen både slaskigare och brutalare. Historien är som synes enklast tänkbara men tål trots det inte att synas i sömmarna särskilt noga. Nog för att mördaren själv är skådespelare, men det går rasande snabbt för honom att lära sig var allt på teatern finns och hur det funkar. Han är dessutom remarkabelt stark med tanke på att han spenderat de senaste åren på ett mentalsjukhus. Filmens största akilleshäl i det avseendet torde dock vara det extremt märkliga och konstruerade slutet.

Och så är det ju 80-tal. Herre min je, vad det är 80-tal… Orange läppstift och rosa naglar. Själva pjäsen är ett sammelsurium av skyltdockor, fula peruker, nätstrumpor och Marilyn Monroe som spelar saxofon. Det är inte utan att jag i alla fall i det avseendet blir ganska tacksam gentemot den galne seriemördaren – han ser i alla fall till att publiken inte behöver utsättas för Peters horribla uppsättning.

StageFright är fortfarande både snygg och suggestiv. I genren slasher är den riktigt innovativ. Soavi är kanske inte riktigt lika bra på visuellt effektfulla mord som Argento men har helt klart en egen stil som funkar alldeles utmärkt.

Idag är första dagen på en av årets blogg-höjdpunkter — skräckfilmsveckan med kollegorna Fiffis filmtajm och Filmitch! Fiffi har också hängt med isolerade personer, även om de inte befunnit sig på en teater. Vad Filmitch har hittat på måste ni klicka här för att ta reda på.