alt. titel: The Church, Cathedral of Demons, Demon Cathedral, In the Land of the Demons

Tack vare Dan Brown och en uppsjö mer eller mindre påhittiga konspirationsteorier är de kristna krigarna som gick under namnet Tempelherreorden välkända idag. Men turligt nog för skräckfilmsgenren finns det fler ordrar att fiska upp ur den katolska riddartunnan. En relativt tidig sådan (men ändå nästan 70 år yngre än Tempelriddarna) var de Tyska riddarna.

De här ringbrynjebärarna skyddade korstågsfarare och lade under sig land i både Baltikum och Polen. La chiesa vet att berätta att de dessutom tog hand om farliga häxeriutövare (vägledda av en snubbe som tyvärr påminner lite väl mycket om Terry Gilliams Patsy från Monty Python and the Holy Grail). Fast i detta värv var riddarna inte så särdeles effektiva eftersom deras hantering, i likhet med Imhoteps bödlar, tycks ha gjort de djävulska horderna än mer potenta i långa loppet.

Därför hittar bibliotekarien Evan ett enormt kors ingjutet i den stora katedralens fundament, prytt med en bild som snarare ser ut att härröra från H.P. Lovecrafts fantasi än tidig-kristen symbolik (ni vet, geten-med-tusen-ögon och det gänget). Han drömmer om ett liv där han kan finna källan till superman-krafter istället för att sitta med näsan i gamla böcker dag ut och dag in (taskigt karriärsval där, Evan). Om det innebär att han måste bryta upp golvet i en kyrka, so be it!

Men givetvis är Evans upptäckt inte utan konsekvenser och snart är en hel hög med människor den besatta kyrkans fångar.

La chiesas ursprung tycks något dunkelt; dels sägs den från början ha varit tänkt som nästa del i Lamberto Bavas Dèmoni-serie (den har lite gemensamt med de två filmerna förutom instängda människor och förekomsten av någon slags demonisk närvaro), dels sägs den utgå från brittiske spökveteranen M.R. James novell ”The Treasure of Abbot Thomas” (bägge berättelserna utspelas i kyrkor, men där upphör likheterna). Kanske är det en anledning till att hela filmen känns minst sagt luddig i sitt framförande?

La chiesa var Michele Soavis andra film som regissör efter StageFright. Risken finns att han här fick friare händer jämfört med debuten, vilket bland annat ledde till att han också skrev manus (tillsammans med Dario Argento). För medan hans första film är en ganska trevlig och lite annorlunda slasher är detta ett enda röra av generellt sett usla effekter, ett ymnighetshorn av religiös symbolik (men eventuellt också en nypa religionskritik), kryptiska hänvisningar till någon slags demon-pest och hallucinationsscener. Som kanske händer på riktigt. Eller inte…

Soavi är fortfarande duktig när det gäller bildspråk (jag tappar räkningen på hur många läckra krucifix-vinklar han bjuder på) men i övrigt kommer historien aldrig till skott, tycks emellanåt glömma delar här och var och tvingas dra en hel del förhastade slutsatser för att kunna sätta punkt.

Asia Argento gör sitt livs tredje filmroll och redan här tycks pappa Dario (som var producent) inte ha något emot att vuxna män dreglar över hans 14-åriga dotter. Äran att bli demonpåsatt på ett stenaltare av en kille i en hiskeligt ful Baphomet-kostym reserveras emellertid för Barbara Cupisti (som jag borde ha känt igen från The New York Ripper?) i rollen som konservatorn Lisa. Vilken dessförinnan raggats upp på två röda sekunder av Evan, porträtterad av italiensk-amerikanske Tomas Arana. Vilken i sin tur starkt påminner om Soavis val till huvudrollen i den senare Dellamorte Dellamore, Rupert Everett.

La chiesa är i och för sig ganska underhållande eftersom den bjuder på en del överraskande makabra scener (VSB: tanten som klämtar i kyrkklockan med sin makes huvud) och jag inte har en jäkla aning om vart den ska ta vägen. Men när sista stenen är nedfallen sitter jag med ett antal snygga eller roliga scener, vilka saknar egentligt sammanhang. Och för att klara av ett sådant berättande är de inte häftiga, suggestiva eller snygga nog.

Idag besöker Fiffi mördar-county. Vad Filmitch besökt återstår att se.

Annonser