Dellamorte Dellamore (1994)

alt. titel: Cemetery Man

Dellamorte dellamore är antingen genialisk eller fullkomligt obegriplig. Möjligen kan den vara både och. Själv vet jag inte riktigt vad jag ska tro.

Francesco Dellamorte är kyrkogårdsvaktmästare men har vid sidan av sina dagliga plikter också ansvaret för att se till att de begravda stannar i sina gravar under natten. I den italienska staden Buffalora tenderar de nämligen att vakna upp igen (kyrkogårdens port är märkt med ordet ”RESVRRECTVRIS”) och då naturligtvis vara uppfyllda av längtan efter människokött varvid de endast kan läggas till vila igen genom våld mot huvudet (revolver eller spade, take you pick). Francesco har hjälp i sitt värv av Gnaghi som mest av allt ser ut som den gamle Ed Wood-favvisen, Thor Johanssen.

Förutom att ta hand om de döda söker Francesco också efter kärleken och finner den i en ung änka. Hon kan till en början inte acceptera hans inviter men tänder på svepningar och kryptor och har efter en period inga större problem med att låta sig bli påsatt ovanpå ex-makens grav. Vilken givetvis väljer just detta tillfälle att återuppstå, bita sin hustru som i sin tur följdriktigt måste dödas av Francesco (zombies smittar, det vet ju varje barn…). Men de stora problemen börjar när ett motorcykelgäng krockar med en buss full med scouter…

Eller de gör de egentligen inte alls. En av Dellamorte dellamores små egenheter är att narrativet är precis tillräckligt linjärt för att man ska inbilla sig att man kan få någon form av grepp men samtidigt är så disharmoniskt att det faller sönder så fort man börjar tänka efter lite (det kanske är det som är problemet, man ska nog inte tänka för mycket när man ser filmer som den här). Upplägget liknar i vissa lägen nästan mer en episodfilm, vilket möjligen kan ha sin grund i det faktum att serien Dylan Dog kan ses som något av en förlaga.

Slutresultatet pendlar vilt mellan halvdåligt/halvporrigt samt totalt jävla helbisarrt (eller, som en poster formulerade det, ”Zombies, guns and sex, oh my!”). Dialogen är i bästa fall begriplig men oftast mest skrattretande (den sörjande motorcykelzombieflickvännen: ”I shall be eaten by whomever I please!”). Dubbningen är som vanligt i den här typen av filmer halvdan men länder även den sin särskilda karaktär till den övergripande förvirringen (det extremt italienska mopedgänget på det extremt italienska torget: ”‘Ello, ‘ello, ‘ello…”).

Den stora behållningen skulle möjligen vara Rupert Everett som Francesco Dellamorte, van som man är att se honom i betydligt mer lättviktiga romcoms. Det skulle vara väldigt intressant att veta hur man sålde in honom på det här konceptet med tanke på att han 1994 ändå tycks ha varit en förhållandevis väletablerad skådespelare.